Jag känner en ensam tår rinna långsamt ner för min kind, utan att jag ens är medveten om att jag gråter. Bulan i min panna efter att jag i ren panik slog huvudet mot badkarskanten ömmar. 

Jag gör allt jag kan för att inte skära mig, men det är svårt. 

Så mycket av min tid går åt att försöka tränga undan de där impulserna att självskada. 

Jag har verkligen ingen självbevarelsedrift just nu. Det enda jag kan tänka på för att inte självskada är att jag inte vill bloda ner mina nya lakan. 

Mina lakan är mer värda än vad jag är. Hur patetiskt är inte det? 

Men det är det som får mig att låta bli, det och att jag vet att det kommer bli ännu svårare att sova med brännande sår över hela kroppen. 

Men samtidigt så längtar jag så mycket efter att känna det där rakbladet mot min hud, längtar efter smärtan, friheten, det varma blodet rinna längs med min kropp och sakta bli svalare ju längre ner det rinner. 

Längtar efter att se blodet droppa ner på golvet och känna den starka lukten av järn som fyller upp hela rummet. 

Jag vill se ett sår öppna upp sig som ett gapande skrik direkt från min kropp. 

Ett sår som skriker "Jag orkar inte mer", för jag själv klarar inte av att säga det. Även om det är så jag känner. 

Jag mår så dåligt, men samtidigt har jag inga större problem att hålla upp fasaden. Den där leende "Jag mår så bra så", fasaden som jag övat på i så många år. Jag har alltid vart bra på att dölja hur jag verkligen mår. Så bra att jag inte ens kan sluta och faktiskt släppa den där fasaden ens för att rädda mitt eget liv. 

Så mycket självmordstankar som jag har nu har jag inte haft sen tonåren. Det är nästan det enda jag tänker på just nu. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i mörkret, och de senaste veckorna har det gått oerhört fort. 

Det känns som om jag håller på att kvävad av den tyngden som ligger över mig. Jag orkar inte leva, jag orkar knappt ens existeera. 

Det är som om jag bara går på tomgång, följer den vanliga rutinen helt apatiskt. 

Jag låtsas skratta och vara glad, men på insidan känner jag ingenting annat än smärta. 

Livet är verkligen mörkt just nu och hemska minnen gör sig påminda. Allt det där jag alltid annars försöker trycka undan blir allt svårare att hålla borta från tankarna. 

Samtidigt får jag en känsla av att jag varit med om hemska saker som jag inte kan sätta fingret på om det verkligen har hänt eller om min hjärna bara spelar elaka spratt med mig. 

 

Petra

18 maj 2017 17:57

För mig låter det som att du har planer på hur du ska ta ditt liv, men att det finns ngt som hindrar dig. Jag tycker att du ska söka ngn på psykiatrin som kan hjälpa dig att sålla i alla tankar.

Att begå suicid är ingen bra utväg, att välja livet är bättre...

Sara Modigh

23 maj 2017 05:41

Jag har inga konkreta planer på att ta mitt liv.
Men jag har tankarna som jag inte kan kontrollera. De där tankarna som säger till mig att allt vore bättre om jag inte fanns.

 

Emelie

18 maj 2017 20:58

Försök ta hand om dig själv så gott det går, vi är många som bryr oss och hejar på dig! Livet vänder alltid, även om det inte känns som om det kommer göra det, kom ihåg det <3

Sara Modigh

23 maj 2017 05:39

Tack så mycket

 

Linda

19 maj 2017 02:25

Hej Sara. Jag känner igen mig nåt så otroligt i det du skriver och jag vet hur det är att må dåligt och inte orka med sig sjäv. Har mått dåligt psykiskt sen mellanstadiet och när jag fyllde 18 (är idag 34) fick jag diagnosen borderline och i efterhand även bipolär med psykotiska drag, depressioner, ångest, ptsd och massa annat. Finns här om jag kan göra nåt eller du bara vill skriva av dig.Kika gärna in på min blogg och släng en kommentat om vad du vill läsa så ska du få följa min resa. Ta hand om dig 💗

http://Www.leyasmatte.wordpress.com

Sara Modigh

23 maj 2017 05:39

Tack så mycket Linda

 

Cilla

20 maj 2017 09:30

Jag vill börja skriva att jag känner med dig, kanske inte på samma sätt men det där djupa hålet har jag besökt många gånger.
Det här med minnen är jobbiga. Jag har en tendens att fastna i ett känsloläge jag hade över 25 år sen, 10 år sen osv. Får jag den jobbiga känslan av tomhet och misslyckande bubblar alla de andra gångerna fram.
Det är starkt av dig att inte ta till dig rakblad eller diverse saker. Jag förstår att du längtar efter att få lätta på trycket tillfälligt. Har du något eller något som jag hjälpa dig att lätta på trycket? Det är jävligt jobbigt att vara så självmedveten men inte kunna få hjärnan och kroppen att förstå.. håll bara ut.. lite till.

http://nouw.se/cillaphoto

Sara Modigh

23 maj 2017 05:38

Tack för din kommentar.
Jag gör mitt bästa för att försöka ta mig upp till ytan igen utan att självskada

 

Maria

20 maj 2017 18:01

Det är verkligen skit att må så där dåligt och ha en massa självskadeimpulser som man får kämpa emot hela tiden. Brukar periodvis vara där själv.
Jag hoppas att du kan stå emot och kämpa dig igenom detta tills det går över och du får må bättre igen <3

http://www.annorlundaverklighet.blogg.se

Sara Modigh

23 maj 2017 05:37

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...