Åh mamma, jag kan knappt tro att det redan gått fem år. Att du varit borta i hela fem år.
Tiden har gått så fort, åren bara rullar på. Samtidigt känns det som en evighet.
En evighet sen jag såg ditt varma leende. En evighet sen jag såg dina vänliga ögon. En evighet sen jag hörde ditt skratt som alltid hördes lång väg.
Faktum är att ditt skratt var det allra sista jag hörde från dig, när jag körde iväg från ditt radhus med vindrutan öppen och fick en stor buske in genom rutan.
Du skrattade så högt så det ekade mellan husen och jag körde vidare själv full i skratt.
För du hade ett sådant skratt som alltid smittade av sig.

 
Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag någonsin skulle höra ditt skratt hade jag aldrig kört där ifrån.

Jag förstår inte hur någon så levande helt plötsligt inte längre är det.
Det kom som en blixt från klar himmel.

När jag fick veta att mamma var död kunde jag verkligen inte förstå. Jag ville inte förstå. 

Det fick bara inte vara sant.

Jag minns den där dagen för fem år sedan så väl. Hur jag satt hemma och fixade naglarna inför mitt födelsedag intet ont anande, när Jakob kom inspringande ropade att jag skulle komma fort.
När han berättade att de hittat mamma död fick jag en sådan klump i magen. Det sved och isade.

Min kropp sved av ångest men jag ville inte tro på hans ord.
Hela bilresan hem till mamma kändes som en evighet och sekund på en och samma gång.

Jag ville komma dit fort och se så att allt var okej. Att det bara var ett dåligt skämt.

Samtidigt ville jag inte komma fram alls. För jag visste att när jag kommer fram kommer jag behöva inse den hemska sanningen att min underbara fina mamma inte längre finns.

Det går inte ens och beskriva den skräcken jag kände i det ögonblicket vi kommer fram till mamma, och ser en ambulans parkerad på gatan utanför dörren och polismän i dörröppningen. Inte heller går det att beskriva sorgen som kom som ett slag i magen när man ser hela familjen sitta gråtandes tillsammans. Där och då blev allt alldeles för verkligt. Då gick det inte längre att fly från det faktum att min mamma är död.

Fem år senare finns sorgen fortfarande kvar. Men den är inte lika kvävande. Att mamma inte längre finns har blivit en del av livet. Det är en hård verklighet och det finns inget annat man kan göra än att kämpa vidare. Dagarna blir lättare och sorgen mer hanterbar. Men det kommer alltid att finnas en tomhet som aldrig kan fyllas. Saknaden efter mamma kommer aldrig att försvinna. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...