En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 28 september 2017

Det är INTE en superkraft

Av Sara Modigh - 28 september 2017 15:00

Jag kan inte räkna nyhetsartiklarna och blogginläggen jag ser delas på Facebook om personer som berättar om sin ADHD som en superkraft. 

 

Uppenbarligen finns det en hel del som har denna diagnos och kan använda den på detta sättet.

Men det är långt ifrån alla! 

Det har gått så pass långt att jag faktiskt fått höra från personer att de önskar att de hade ADHD

"för det verkar ju så nice". 

Men låt mig berätta för er att det verkligen inte är "nice" att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det är faktiskt vad det är, en funktionsnedsättning. 

Du får inga superkrafter av ADHD. Det du får är en livslång kamp. 

Jag är diagnosticerad med ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallat ADD.

Det innebär att jag har mest problem med den ouppmärksamma delen och inte så mycket med impulsivitet och hyperaktivitet.



För mig har ADHD inneburit att jag fått svårigheter att koncentrera mig, framför allt i "tråkiga" miljöer. Skolan fungerade inte alls för mig. Både för att det var svårt att hålla fokus på lektionerna, men också för att jag verkligen inte kunde ta mig för att göra mina läxor. Det tog emot enormt att sätta sig ner och plugga. Jag ville inte göra något som krävde mental fokus. 

Även saker som att sitta och lyssna på någon som pratar är svårt för mig, för jag tappar fokus och "glömmer lyssna". Efter ett tag vet jag inte ens vad personen sagt de senaste minutrarna. 

Det är ofta så att jag försvinner in i mina egna tankar, antingen är det ett ord eller en handling som triggat igång det hela, och det leder till en lång tanke. Eller så sitter jag och dagdrömmer. 

Det gör att jag ofta kan vara lite frånvarande och inte riktigt förstår när någon börjar prata med mig. 

För mig har det alltid vart jobbigt, den sociala biten har ju blivit lidande då jag ofta haft svårt att hänga med i samtal. 

Jag har även haft sociala problem med att jag är väldigt blyg, tystlåten när jag är med folk jag inte känner och har svårt att ta kontakt med personer i min omgivning. 

Det gör ju att folk tror att jag är ointresserad av att umgås, men egentligen går jag bara och väntar på att någon annan ska ta initiativet åt mig. För jag kan inte!


Att skriva (komiskt nog) är också en sådan grej jag har svårt för. Jag stavar som en kratta, och utan rättstavningsprogram har jag väldigt svårt att se mina felstavningar. Fast egentlige är det väl inte stavningen som är det största problemet. Utan att jag gör så mycket slarvfel. En bokstav för mycket, en för lite, bokstäver som hamnat på fel plats eller en felaktig bokstav. 

Ibland skriver jag även helt fel ord, men jag kan inte se det. Det är först om jag läser om ett blogginlägg flera månader senare (då jag glömt vad jag skrivit) jag kan se att det står "går" istället för "får" till exempel. Detta är dock något som blivit betydligt bättre sedan jag började blogga. Går man till min första blogg kan man verkligen se hur mycket mitt skrivande utvecklats. 


Andra saker som  jag har svårt för är att få saker gjorda, jag har supersvårt för att påbörja tråkiga projekt, och jättebra på att börja på sådan jag vill göra. Samtidigt är jag superdålig på att slutföra det jag börjat för jag blir distraherad av något annat jag vill göra. 

Oftast är det så att om jag vill göra något så ska det ske på en gång, jag kan inte vänta alls. Får jag en idé så ska den genomföras på sekunden för några minuter senare är jag inte längre intresserad av det. 

Jag kan även ha svårt att skifta fokus mellan saker, är jag inne i något kan jag ha väldigt svårt att bryta av även för en så simpel sak som att gå och kissa eller svara på tilltal. 

När jag koncentrerar mig på något som att läsa en text till exempel blir jag ofta lätt distraherad och tappar bort mig många gånger. 
Ibland kan jag läsa en hel text för att sedan inse att jag inte läst texten, jag har bara suttit och stirrat på pappret och tänkt på annat. 

Det här med att jag har så svårt att påbörja saker gör ju att det är mycket i min vardag som blir lidande. Jag gör inte det som jag borde göra, det känns för jobbigt att utföra saker som att duscha, borsta tänderna, äta mat, städa eller ibland ens gå upp ur sängen. 

Även saker som jag tycker är kul tar ofta emot, så att ta sig för att blogga eller spela spel kan kännas påfrestande. 


Sedan är minnet ett problem, inte så att jag är jätteglömsk eller inte kommer ihåg någonting. Men långa muntliga instruktioner är svåra för mig att komma ihåg, jag har supersvårt för att bokstavera ett ord, att lära mig ett telefonnummer utantill tar år och huvudräkning är i princip omöjligt. 

Jag kommer inte ihåg talen och tappar bort mig i räkningen och får börja om hela tiden. 

Det är även så att jag har svårt att hänga med när folk pratar om dagar. Till exempel när Jakob pratar om sitt schema, hur han jobbar nästa vecka. Efter två dagar är jag helt lost och får inte ordning på det i min hjärna

Jag har även svårt för att komma ihåg vissa vardagliga saker som att ta min medicin. 

När det kommer till att sköta vardagliga sysslor blir jag snabbt uttröttad, och det är nästintill omöjligt för mig att ta mig för krävande uppgifter. Jag behöver hela tiden ta pauser och gå ifrån det jag gör som är jobbigt. Så en sådan sak som att bädda sängen kan ta en evighet. 

Samtidigt som jag på dagarna kan va så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, så kan jag ändå inte somna på kvällarna. 

Tankarna flyger omkring i hjärnan, jag känner mig rastlös och stressad. Är det tyst i rummet hör jag varenda ljud utifrån och blir uppstressad över varenda ett. Jag måste alltid lyssna på min Harry Potter-talbok för att överhuvudtaget kunna sova. Men det tar ofta många timmar innan jag kan somna, för jag kan inte varva ner tillräckligt, och när jag väl somnat vaknar jag ofta flera gånger varje natt. 


Bristen på sömn gör ju tyvärr att det blir ännu svårare med koncentrationen. Jag bli även lätt arg och irriterad, speciellt då sömnen varit dålig. 

Det är ibland så svårt att hantera ilska och frustration så jag får utbrott över de mest triviala saker. 

Jag blir så arg att jag slåss eller kastar saker omkring mig. Den ilskan vänds även ibland mot mig själv och därav är en hel del av mina ärr en direkt koppling till min ADHD. 

Jag har alltid haft extremt svårt att kontrollera alla typer av negativa känslor,

ångest, stress, ilska, frustration, skam, besvikelse, oro, rädsla, misslyckanden, smärta och så vidare. 


Tittar man på smärta till exempel är jag smärträdd, fungerar extremt dåligt under smärta och blir rädd för att skada mig. 

Jag är även väldigt känslig för beröring. Jag tycker det är extremt obehagligt när människor rör mig.

Även lappar i kläder kan driva mig till vansinne. Jag gillar inte känslan av nya skor, jag går hellre i trasiga ingångna skor än i ett par nya. Duschstrålen svider på kroppen så jag klarar inte av att stå i duschen. 

Även ljud, lukter och smaker är sådant som är svårt för mig. 

Stökiga miljöer tar ut alla mina krafter, så att vistas i en mataffär eller sitta på en föreläsning tär på mig mentalt. Just för att det krävs så mycket fokus för att bibehålla koncentrationen i dessa miljöer. 

Min kost har alltid varit rätt ensidig för att  jag har svårt för konsistens på mat, lukten på maten eller smaken. Det får inte vara för starkt, inte för svagt, inte för sött, inte för salt. Allt måste vara lagom. 

Konsistenser jag inte klarar av är klistrigt eller mjöligt. Bönor klarar jag absolut inte av och inte heller kletigt ris eller äggulor. Det är så jag får rysningar bara av att tänka på det. 

Så att våga prova nya maträtter har alltid varit jobbigt för mig. 


Till skillnad från den klassiska typen av ADHD där man har en hyperaktivitet så har personer med typen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form ofta en underaktivitet. 

Det gör att jag har en låg aktivitetsnivå och de aktiviteter jag begränsas till är ofta lugna och stillasittande aktiviteter som inte kräver så mycket från mig. Det är tv-tittande, datorspel och sociala medier. Det leder ju till en isolering i och med mina svårigheter att kontakta personer i min omgivning. 

Jag sitter hemma själv framför datorn där jag känner mig trygg. 


Så nej, för mig och många andra är det definitivt inte en superkraft.

Det tycker jag är viktigt att säga nu när så många verkar se det som en mirakeldiagnos.

ADHD är ingenting man ska vilja ha, ADHD är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad. 

 
 
Ingen bild

Anna

1 oktober 2017 19:16

Hej Sara!
Jag arbetar som psykolog inom specialistpsykiatrin och jag träffar många med neuropsykiatriska diagnoser. Tycker att ditt inlägg stämmer väl med deras upplevelse, d v s att ADHD ställer till stora problem i vardagen (likt de du beskriver) snarare än att det upplevs som någon "superkraft".
Allt gott!
Anna

Sara Modigh

2 oktober 2017 00:05

Ja, jag har förstått att jag inte är ensam om att känna så här. Många jag har pratat med har berättat att de liksom jag har stora svårigheter snarare än hjälp i livet av sin diagnos.
Jag tror att det är viktigt att den delen av ADHD också får höras. :)

 
Ingen bild

Karin

1 oktober 2017 19:21

Såå bra skrivet! Känner igen många av de saker du beskriver hos min dotter. Att vanliga vardagsbestyr blir som jättehöga berg att bestiga. Att saker blir liggande i högar som bara växer. Att fokuset ibland är alldeles för starkt och andra gånger inte finns alls. Tack för din beskrivning av det som knappast kan kallas för superkrafter utan ställer till enorma problem i vardagen. Fortsätt kämpa och fortsätt förklara! 😘

Sara Modigh

2 oktober 2017 00:06

Tack så hemskt mycket :)
De där bergen känner jag mig väl igen i, och ju större de blir desto svårare är det att ta itu med det.

 
Ingen bild

Jenni

2 oktober 2017 14:06

Jätte bra skrivet!
Har själv adhd och jag kan inte se att det är en Superkraft. Om inte nu en Superkraft innebär kamp för att t.ex hänga med i skolan och andra saker i livet..
Som sagt! Grymt skrivet!

Sara Modigh

2 oktober 2017 16:52

Tack så jättemycket

 
Ingen bild

Malin

9 oktober 2017 08:06

Känner samma. Går liksom och tänker.."var är min jäkla superkraft"! Den som ska göra mig till en sån fantastisk entreprenör och starta 100 lyckade föredrag?? Jag brottas bara med ett konstans läge av sirap och knivskarp och en hjärna som aldrig är tyst men inte kommer igång med ngt.

Skönt med sådana här texter också. Tack!

Sara Modigh

11 oktober 2017 11:48

Tack själv! :)
Vi är många som inte känner några fördelar eller superkrafter i våra diagnoser och det är en av anledningarna till att jag bloggar. För att få dela min sida.

 
Ingen bild

Anette

10 oktober 2017 19:54

Hej Sara!

Tack för ditt inlägg. Jag har en son som har adhd och känner så igen det du skriver hos honom. Det jag undrar är hur jag som förälder bäst ska kunna hjälpa honom att klara ett självständigt liv som vuxen?

Jag ska förklara:
När jag ber honom göra vardagsgöromål som att tex gå på toa, duscha, hämta något att äta åt sig etc så verkar han uppleva det som att jag ber honom bestiga Mount Everest. För att inte tala om hur han upplever det att tex städa sitt rum eller hjälpa till hemma. I stunden är det så lätt att låta honom slippa allt det jobbiga (jag ser ju hur trött han är och hur han kämpar) men i längden är jag rädd för att jag gör honom en björntjänst om jag inte låter honom vänja sig vid att göra jobbiga saker. Jag undrar om han någonsin kommer att klara av att bo själv.

Nu till min fråga: vad tror du är bäst- att tvinga ett barn/tonåring att träna på att tex bära bort sin tallrik efter maten, städa sitt rum och liknande, eller att låta bli och därmed spara energi i stunden för honom/henne? Tror du att man (om man har adhd) kan bli så motiverad att klara sitt eget boende när man blir vuxen att man lär sig allt det där tråkiga då? Eller måste man traggla tråkiga hushållssysslor under uppväxten för att klara av dem när man väl blir vuxen? Hur har det varit för dig?

Sara Modigh

11 oktober 2017 11:44

Det är ju en jättesvår fråga, och jag tror även att det är individuellt hur man fungerar som individ.
Men i regel är det väl inte bra att undvika jobbiga saker, för det gör ju inte saken lättare i längden.
Men jag tror också att det är viktigt att försöka sätta sig in i hur jobbigt även de "enklaste" saker kan vara för en person med ADHD.
Ingen människa klarar av allt för mycket jobbigt, och man måste då prioritera vad som är viktigast.

Kanske du och din son kan komma överens om något upp lägg där han får välja vilka sysslor han vill göra och med hjälp av någon poängsystem ge belöningar efter ex antal utförda uppgifter.
Att ha korta uppdrag som han kan bocka av tror jag skulle kunna fungera bra.
Att oroa sig för framtiden gör ingen nytta. Det finns alltid stöd (boendestöd exempelvis) att få om det skulle behövas i framtiden.

 
Ingen bild

Anette

11 oktober 2017 17:22

Hej igen,

och tack för ditt kloka svar! Det är så sant att ingen klarar av allt för mycket jobbiga saker samtidigt. Så svårt bara att hitta en nivå som är rimlig för honom då precis allt är jobbigt för honom, utom just det han i stunden är superintresserad av.
Har provat belöningssystem men det blir fort ”inflation” i det. För varje gång uppgiften ska göras krävs större och större belöningar för att locka fram motivationen och till sist har jag inte råd. Känns på något plan fel också att belöna något han behöver klara av för sin egen skull. Belöningen för att tex duscha borde ju vara inbyggd: om man duschar regelbundet luktar man gott, ser trevlig ut och folk vill vara i närheten av en. Men det räcker inte för min son, trots att han förstås intellektuellt sett vet att det är så. Men motivationen och orken räcker inte till.

Vi har dock kontakt med Bup och får stöd därifrån. Får se om vi hittar något sätt. Jag vill ju att han ska må bra och inte känna sig som att vi ständigt jagar honom med jobbiga uppgifter, och när jag läser inlägg som ditt, som beskriver ur ett inifrån-perspektiv hur otroligt jobbiga även ”små” krav kan vara så tycker jag så synd om honom. Vill ju göra hans liv bra, inte bara tjata och gnata.

Ännu en gång: tack för din input och för att du berättar om ditt liv! Det hjälper mig att förstå och att vara en bättre förälder.

Sara Modigh

18 oktober 2017 03:20

Jag hoppas att ni kan finna en lösning som fungerar för er alla.

 
Ingen bild

Anette

11 oktober 2017 17:30

Hej igen!
Tack för ditt kloka svar. Ingen människa klara alltför mycket jobbigt på samma gång. Det tar jag med mig i mina fortsatta funderingar kring detta. :)
Belöningssystem funkar tyvärr inte hemma hos oss.
Ännu en gång: tack för att du delar med dig av dina upplevelser!‭

 
Ingen bild

Charlotta

8 november 2017 04:18

tusen tack för din tet! Jag hade skrivit en längre kommentar men den försvann hux flux ( kanske datorn också har diagnos,-)?). Jag vill bara instämma i hur hemskt det är att alltoftare se och höra framgångsrika kändisar o entreprenörer framställa adhd som en superkraft och att de har adhd att tacka för sin framgång, nästa som gör det har jag lust att slänga en tårta på! Jag har tydligen inte bara adhd att släpa på, jag har tydligen "fel" adhd som gör att livet är som sirap, jag saknar drive och är minst av allt någon entreprenör med tusen företag, bloggar och föreläsningar. Detta superkrafterprat gör ju bara att vi med adhd känner oss än sämre! Stort tack för din kloka och fina text, känner igen mig så mycket!!

 
Ingen bild

j.

28 oktober 2019 19:18

Hej!
Jag har också ADD, en diagnos jag fick för mindre än tio år sen, när jag var runt 40. Tack för din text, jag känner väldigt väl igen rätt mycket!

Ett tips som jag vill dela med mig av dock, när det handlar om att lyssna på människor som pratar, är att göra sig en så detaljerad bild i huvudet som möjligt av vad de pratar om. Hur det ser ut, låter, luktar, känns osv. Det tar rejält med energi att göra det och man blir rätt trött efteråt, men för mig iaf så uppvägs det av att jag får bättre kontakt med mina medmänniskor och att de känner att de blir lyssnade på. Ställer man dessutom egna intresserade frågor — ingen fråga är för dum, man ska ställa dem man själv verkligen undrar över — blir det ännu bättre.

Men jag undrar också var min superkraft är? Särskilt bristen på energi, driv och framåtanda. Om man ändå haft ADHD och inte ADD, så man åtminstone finge något gjort, men nu är det som om det där H:et är batteriet som någon plockat bort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards