Direktlänk till inlägg 14 januari 2018
Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel.
Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera.
Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla bitar av mig ligger i ett enda kaos.
Jag trodde tiden för mina självskador var förbi. Jag trodde den tiden av mitt liv var över.
Men nu är jag där igen. Skadar mig själv.
Ligger inne i ett rum på akuten och lyssnar på en tickande klocka och tänker på livet.
Hur hamnade jag här igen?
I ett vitt kalt rum på sjukhuset med en blödande arm?
Då och då kommer någon och tittar till mig genom dörren som står på glänt.
Jag väntar i min ensamhet på läkaren som ska komma och sy.
Det var många år sedan jag var här för något sådant, jag känner mig så dum, så misslyckad.
Jag skäms över min svaghet.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se