Idag har det varit en jättetrevlig kvinna här och intervjuat mig. Vi har träffats en gång tidigare när hon intervjuade mig för ett par år sedan. 

Hon intervjuade mig om något som jag inte pratat så mycket om i bloggen . Nämligen mitt sex-självskadebeteende. 

Jag har inte riktigt nått den punkten där jag känner att jag kan vara helt öppen med just det. Sex är något så privat och hemligt och att jag använt det som ett sätt att straffa och skada mig själv är så svårt att förstå. Även för mig.

Men jag tycker att det är otroligt viktigt att det forskas mer om detta och att världen kan lära sig och förstå varför detta händer, när det händer och hur och vad man ska göra åt det. Därför valde jag att gå med på detta. 

Intervjun kommer att vara helt anonym och gjordes som undersökning inför ett Europeiskt forskningsprojekt och kommer också att komma som en vetenskaplig artikel.

Jag är helt övertygad om att mörkertalet av personer som ägnar sig åt självskadande sex är väldigt stort. 

Det är också väldigt skuldbelagt. 

Jag skäms något otroligt mycket över den delen av mitt liv, hur kunde jag göra så mot mig själv? 

En enda gång under alla år inom psykiatrin har jag fått en fråga om jag någon gång använt sex som ett sätt att skada mig själv. Det var en fråga i förbifarten som aldrig mer togs upp eller diskuterades, och jag har själv aldrig känt mig trygg nog med mina psykologer för att själv ta första steget att prata om det. 

Detta sex-självskadandet har skadat skadat mig väldigt mycket. Förmodligen mer än jag själv kan förstå. 

Än idag kan jag få ångestkänslor och illamående om någon man kommenterar mitt utseende upprepade gånger.

Jag får ofta flashbacks från den tiden med svettiga äckliga män som flåsar mig i öronen. 

Ryser av obehag när jag tänker på det. 

För ett par år sedan var jag även med och bidrog till en artikel i Aftonbladet

Men som sagt så tycker jag att det är ett otroligt viktigt ämne att prata mer om, för att få ökad kunskap och förståelse inför det. 

Jag vet inte hur många av er som läser mina länkar i min sidospalt men om ni tittar där så finns det en länk till en sida som heter Inte Till Salu och där pratas det om just sex som självskadebeteende hos ungdomar. Tycker verkligen att ni ska titta in där och läsa. 

Många människor säger att de inte kan förstå för allt i världen hur någon kan börja självskada för att kontrollera sina inre demoner. 

De säger att det är så långt ifrån människans natur att skada sig själv. Men är det verkligen så?

Är vi människor verkligen så långt ifrån att vara självdestruktiva?

För visst är det väl ändå så att de flesta människor någon gång varit självdestruktiva?

Kanske inte så allvarligt som ett självskademissbruk.. Men visst ägnar sig väldigt många åt självskadande beteenden.

 Som att:

Slå sin hand i väggen när man är arg

Slita sitt hår i frustration 

Slå sig själv på huvudet när man inte kommer på rätt svar

Borra in naglarna i handflatorna när man är rädd

Bita sig i kinderna när man är stressad

Slå sig själv i knät när man skrattar 

Vrida fingrarna när man är nervös

Pilla på sårskorpor eller finnar när man är uttråkad

Och så vidare..

Tror att det är väldigt få människor som ärligt skulle kunna säga att de inte har dessa eller liknande självskadande beteenden som visar sig under extrema känslor. 

För mig så började ju mitt självskademissbruk precis så. Med att jag borrade in naglarna i handflatorna och bet mig själv i kinderna. Jag har flertalet gånger slagit knytnäven i väggen för att kunna hantera de känslor som stormar i mitt inre. 

Om du någon gång varit så rädd, så arg eller så nervös att du slagit, bitit eller på annat sätt reagerat på ett skadande sätt så kanske det inte är så svårt att se hur detta kan utvecklas till att personer som är så rädda och ångestfyllda jämt lär sig att skadan ger utlopp för känslor och att de då också gör ett system av det. 

Ett system där de så fort de olidliga känslorna uppkommer så skadar de sig själva med flit för att få ett snabbt utlopp. 

Idag är det tre år sedan jag senast självskadade mig "på riktigt" (om jag minns rätt, men detta är i alla fall den jag mins som den senaste). Jag har haft ett eller två återfall mellan då och idag där jag har rispat mig. Men det känns himla bra att inte skurit mig så som jag gjorde under den tiden där för tre - fyra år sedan. 

2009-2010 var en tid i mitt liv då jag kämpade mycket med mina självskador. Jag skar mig inte längre dagligen, men de gånger då jag självskadade så blev det värre skador. 

För tre år sedan , den 20 augusti 2010 hade jag skurit mig så att det krävdes tjugofyra stygn och en stelkrampsspruta för att fixa min självskada. 

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag tagit mig ur detta hemska missbruk. 

Det är så mycket som hade kunnat gå fel. 

Det går att bli fri!

http://www.sjalvskador.n.nu/sjalvhjalp

Något som många av oss självskadare en dag kommer att behöva ta ställning till är vad man ska säga när ett barn frågar vad man har gjort på armen. Det kan vara ett grannbarn, man kanske jobbar med människor och stöter på barn, det kan vara syskon och det kan vara ditt eget barn som frågar. 

Samuel och Elias är fortfarande unga, två och ett halvt. Men en dag kommer de att fråga vad jag har på armarna. 

Har funderat ett tag, och tror att jag kommit fram till vad jag ska säga.

Jag kommer inte dra historien jag drar för främmande småbarn "Att jag brottats med en tiger". För jag tror att det kan bli förvirrande för någon som man träffar ofta (och som då kanske frågar ofta) om man hela tiden säger att det var ett djur som skadade mig. Det kan ju leda till att barnet blir rädd för att bli överfallen av ett djur. 

Så nej, det går att säga en gång, till ett barn man kanske aldrig mer träffar.

Man kan ju också säga att man varit sjuk , men att man är frisk igen. Men då kanske barnet tror att den kommer bli smittad, eller att den själv kommer få ärr när hen är sjuk.  Sa "Jag har varit sjuk men är frisk nu" till en ung flicka i nioårs åldern, hon blev förskräckt och trodde hon skulle bli smittad och så trodde hon att hon skulle dö.

Så enligt min upplevelse var inte detta så bra sätt att förklara. 

Är det små barn typ 5 år, så kan man ju alltid köra med "Jag åt inte mina grönsaker när jag var liten". Det har jag sagt till några barn som frågar. (ja, jag bor på ett område med många frågvisa barn)

Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver berätta sanningen "att man skadat sig själv när man varit ledsen" för ett litet barn, eller till ett barn man inte känner. Det är föräldrarna som måste avgöra hur mycket och när ett barnen ska få veta om sjukdomar. 

Det är svårt , min mormor sa att jag gått för nära taggtrådsstängslet intill hästhagen som hin har i sin trädgård när en yngre kusin frågade. Hon har aldrig frågat så jag har hört igen efter det. 

Men jag tror ändå att det är bättre att vara lite mer ärlig när det gäller barn som växer upp i närheten. Istället för att hitta på saker som "jag ramlade in i en taggbuske" eller "jag har haft ett jobb med många knivar" eller liknande så kan man enkelt förklara att "Min hud ser ut så för att jag har ärr där"

Om barnet frågar vad ett ärr är så kan man säga att det är en bit hud som är lite segare än annan hud som man får om man har skadat sig. Man behöver inte förklara att man skadat sig själv eller varför man skadat sig när det gäller småbarn. 

De flesta småbarn nöjer sig ofta med svar som "Alla är olika, Jag ser ut såhär" om man inte känner att man vill berätta något. Man kan också säga "Jag vet inte" för det får ofta slut på frågor om barnet fortsätter att fråga. 

Det jag tänker säga om och när Samuel eller Elias frågar är att det är märken på huden som solen inte kan ge färg åt. Det är ju en del av sanningen. Det är en liten förklaring på ett ärr, men inte orsaken till att de finns där. 

Sedan kan man välja att berätta mer när de är äldre. 

När tycker ni att man ska berätta för barn och vad skulle ni säga?

Många frågar hur man ska göra för att dölja sina ärr. Det bästa sättet enligt mig är genom självsäkerhet och ett leende. 

Jag upplever att ju mer jag tänker på mina ärr desto mer tänker andra på dem. Visst mina ärr missar man oftast inte. Men jag märker att ju självsäkrare jag verkar och när jag har ett glatt humör, Desto mindre tittar folk på mina armar. 

De gånger jag varit nervös , pillat på ärmarna på min trekvartsärmade tröja, tittat på mina armar, försökt gömma dem bakom ryggen och så vidare, desto mer har människor kollat. Ja, till och med stirrat på mina ärr. 

Men om man ändå vill dölja sin ärr så här under sommaren å kan man använda tunna ljusa tröjor/ klänningar.

Det kan ibland vara nog med bara lite halvtransparent tyg för att ta uppmärksamheten från ärren och ge lite skydd.

Som till exempel denna skjortan:

Man kan också använda Stora eller många armband som distraktion från ärren om det är för varmt eller om du inte trivs med långa ärmar.

Man kan också testa sig fram med hjälp av smink. Har man ärr som fortfarande är röda kan man få ner den röda färgen med hjälp av smink. Men när ärren kommit till de stadiet där man inte har så mycket färg kvar gör det inte så stor skillnad med smink eller ej.

Jag tror att det bästa är att acceptera sig själv som man är. Ju mer du försöker dölja något, vare sig det är ärr eller något annat. Så kommer man bli osäker på sig själv, man skäms ännu mer och det slutar med att man mår dåligt över det man försöker dölja. Lyft fram det som är bra istället för att gömma det som du anser är dåligt. 

Något man inte inser för ens efteråt är hur mycket ångest självskademissbruket faktiskt ger! 

Jag började självskada när jag var sex år och är i dag så gott som fri från självskador. Jag har min ångest kvar, men genom att ta bort mitt flyktbeteende tvingades jag att hantera min ångest och lära mig att hantera den på ett bra sätt. Jag mår mycket bättre idag än jag någonsin gjorde under tiden då jag självskadade som mest. 

Man måste nästan alltid hitta egna vägar då det som funkar för mig kanske inte fungerar för dig. Men jag lovar att det finns bättre sätt än att självskada.

Jag började tex blogga för att få ut mig överflödiga känslor och instängd ångest, jag valde att titta på en rolig film eller tv serie istället för att skära och när ångesten är som värst lägger jag mig bara ner och andas. För den kraftiga ångesten försvinner alltid efter ett tag. Det gäller bara att lära sig att vänta ut den. 

Menade inte att detta skulle bli ännu ett långt inlägg så istället för att skriva tips här så hänvisar jag istället till mina gammla självhjälps inlägg Förhindra självskador och Självhjälp vid ångest

Det jag kan säga är att jag aldrig träffat någon som ångrar att de slutat självskada, De flesta jag pratat med om detta anser att det är det bästa de gjort för sitt mående. Men det krävs mod för att våga släppa sin "livboj" och jag hoppas för din skull att du kan samla det modet. För du förtjänar att må bättre och leva ett liv utan självskador och det helvetet som självskademissbruk medför.

Något jag funderat på ett tag är när personer säger sig ha, eller har haft ett grovt självskadebeteende. Har sett detta väldigt mycket på senaste tiden. Så nu undrar jag:

Vad är ett grovt självskadebeteende? Vad är det som bestämmer gränsen för vad som är grovt och inte? Betyder det att ert självskadebeteende är värre än andras så att ni måste betona ordet självskador genom att lägga till ett "grovt" framför?

Vad betyder grov i självskadesammanhang?

Menas det att det har lämnat stora, tjocka och breda ärr efter sig? Nej, för nyfiken som jag är har jag inte kunnat låta bli att titta noga på dessa personers bilder, visst jag ser ärr. Men inget "brutalt" som är en synonym för Grovt.

Kanske menas det att man haft ett svårartat självskadebeteende, men då är min fråga. Är inte alla självskadebeteenden svåra? 

Menar ni att ert självskadebeteende varit allvarligt? Det är klart att det har varit. Alla självdestruktiva handlingar är allvarliga. 

Menas det att andras självskadebeteenden är klena, nätta och obetydliga?  Jag ser inte självskador på det viset. Det finns självklart olika nivåer i självskadandet, men i min erfarenhet brukar det bara vara ett tecken på hur länge man kämpat med sitt "missbruk". Ju längre man självskadat desto svårare har de skadat sig. Många rispar sig i början, och allt efter som tiden går blir såren djupare och djupare, och självskadandet sker oftare och oftare. 

Är det det som är ett grovt självskadebeteende, att man hållit på länge?

Jag vet inte, är mitt självskadebeteende grovt?  Jag har haft tankar på att skada mig själv i 17 år. Jag har spenderat tid på akuten efter svåra självskador och jag kämpar dagligen med att stå emot lusten att skära mig.

Jag har "klart vanprydande" ärr på mina underarmar från de 7 åren som jag skar mig regelbundet.

Men nej, Jag skulle inte kalla mitt självskadebeteende grovt. För jag anser att självskador i alla dess former bör tas på allvar, inte bara de "grova" självskadorna. Det är ingen tävling om vem som kan skära sig djupast eller flest gånger. 

Det är ingen tävling om vem som kan få flest eller störst ärr, Det är ingen tävling om att se ut som om man slagits med en tiger, eller att vara "tigerrandig över sin kropp".