Ångesten har sakta kommit krypande. Jag blir mer och mer ångestfylld för varje dag som går.

Jag mår verkligen inte bra.

Jag har kämpat mot min ångest i många år och jag har varit på bättringsvägen. Men nu , nu är jag nästan tillbaka på startpunkten. Jag får spontana panikattacker när jag ligger och tittar på tv, blir ledsen för allt och inget, tar illa vid mig och tar åt mig precis allt. Gråter stora delar av dagarna , för jag orkar inte låssas att allt är bra. För just nu är det verkligen allt annat än bra.

Jag försöker att skriva av mig på bloggen, jag försöker att ta det lugnt. Men inte ens i mitt trygghetsbo är jag säker från ångest och skuldkänslor över mina känslor.

Jag kämpar och kämpar. Min högsta önskan i världen är att inte behöva kämpa mer. Att bara få komma hem efter en vanlig dag på jobbet och bara lägga mig och slappna av. Att kunna andas ut och känna ett inre lugn skölja över mig.

Jag är aldrig lugn, för det pågår alltid ett stressande krig i min kropp. Jag har aldrig i mitt liv varit helt avslappnad. Jag har aldrig varit bekymmerslös och jag har alltid en viss nivå av stress i min kropp.
Jag är så trött!

Nu är dessutom min ångest värre än vanligt. Hur ska man orka fortsätta kämpa om det bara blir värre fast man kämpar med allt man har?

Jag tvingar mig själv att gå upp ur sängen varje dag, jag kämpar med att klä på mig själv kläder och borsta tänderna när jag går upp. Varje vaken minut kämpar jag för att förmå mig själv att fortsätta kämpa. Jag kämpar mot alla självskadetankar som ständigt plågar mig. Jag vill skära mig, nej det får jag inte! Jag måste skära, jag måste få ur mig min ångest innan jag exploderar. Du får inte skära! Bara dra den vassa metallen mot din hud, fokusera på den varma, pulserande smärtan. Nej, nej, nej! Jag ska inte göra det. Jo gör det! GÖR DET! Nej snälla nej, jag vill inte falla tillbaka. GÖR DET NU! nej, jag jag vill inte. Det är klart du vill, du vet att detta är det ända som hjälper. Det jag vet är att det blir värre efteråt. Men då är det ju bara att skära igen! Nej, jag kan inte skjuta upp mitt dåliga mående med självskador hela mitt liv. SJÄLVSKADA NU!!!

 

Vet inte hur länge jag orkar stå emot. Mitt försvar börjar vackla och jag tror självskadetankarna övervinner mig snart. Jag är trött på att kämpa.

När människor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.

En del självskadare beskriver också skadandet som ett sätt att straffa sig själva, eller rena sig själva. 

Självskadebeteenden är däremot mycket sällan försök att ta sitt liv. Tvärtom kan de ses som ett sätt att orka fortsätta leva, trots en mycket plågsam situation.

När självskadebeteendena blivit ett vanemässigt sätt att hantera ångest på, brukar det uppstå ett beroende , fullt jämförbart med narkotika- eller alkoholmissbruk. Den snabba ångestlindring självskadandet ger blir svår att stå emot.

Lite trevliga kommentarer om en ung tjej som rispat sig själv i syfte att försöka kontrollera sina känslor. En ung tjej som uppenbarligen inte mår bra!

Nu var inte kommentarerna skrivna direkt till henne , utan bakom hennes rygg. Men jag har också fått någorlunda  liknande kommentarer, så tvivlar inte på att hon fått det också.

Jag tycker det är så konstigt att man säger till  eller skriver om en ung människa på detta sättet. 

Varför önskar man någon som mår dåligt och självskadar , att deras självskadeproblematik ska bli värre?

Bara för att man inte skär av sig hela armen betyder det ju inte att man inte mår dåligt. Det innebär bara att man inte varit sjuk (haft sitt självskadebeteende) lika länge. För jag vet av erfarenhet att självskador blir värre ju längre man haft sitt självskadebeteende. Så varför inte försöka fånga upp "nybörjarna" och skriva hur de ska göra för att ta sig ur självskadandet och få verklig hjälp istället för att trigga dem till att skära sig allvarligare?

#självskador

Hur fungerar det egentligen med kärleken när man har ett självskadebeteende?
Hur gör man när man ska träffa en kille/tjej för första gången och armarna är fulla av skärsår?
Jag har fått frågor om detta flera gånger.

Jag tror att kärleken som uppstår mellan två människor inte har något att göra med eventuella sjukdomar och problem som man kan ha , vilket gör att själva kärleken är inte annorlunda. Men , ett självskadebeetende medför problem som kan påverka förhållandet negativt. När man ser sin partner skada sin egen kropp i ett desperat försök att lindra sin inre smärta så står man bara där, helt maktlös inför sin partners svåra lidande. Det måste vara svårt att stå bredvid och se den man älskar plågas.

Hur ska man göra när man ska träffa någon ny?
Jag hade berättat i förväg om min psykiska problematik, att jag haft ett självskadebeteende och så vidare.
När jag träffade Jakob visste han redan innan vi träffades att jag hade ett självskadebeteende. Så han var på ett litet vis beredd på att jag skulle ha ärr och sår. Men jag tror ändå att han blev lite chockad över det när han väl såg det i verkligheten.

Jag hade skurit mig från topp till tå, benen, armarna, magen , brösten och till och med ryggen var fulla med sår. Tror inte att han hade väntat sig det.
Men eftersom han visste om min problematik blev han inte ställd eller förskräckt. Vi hade redan diskuterat det, han visste varför och behövde inte undra om han skulle säga något eller inte.

FAN vad mycket självskadetankar jag har i dag. Var kommer de ifrån? 

Jag bara helt plötsingt slogs med ett jättesug efter att sätta något vasst mot min arm och känna blodet rinna längst med armen.

Får försöka göra något kreaktivt av känslorna istället. 

 NEJ NEJ NEJ, Jag ska inte självskada!

Här i Sverige var vi ganska glada i att skylla alla unga tjejers självskadeproblematik på en viss författare som skrev en bok om just självskador. Man menade på att genom att berätta om självskadorna och göra sig själv till en förebild fick hon alla unga tjejer att vilja skära sig för att bli precis som hon.
Men hur är det med till exempel Prinsessan Diana? Är det inte lika mycket hennes fel? Hon var en av de mest omskriva personerna under sin tid och 1995 gick hon ut i en intervju och berättade om sitt självskadebeteende.
 
"BASHIR: According to press reports, it was suggested that it was around this time things became so difficult that you actually tried to injure yourself.
DIANA: Mmm. When no one listens to you, or you feel no one's listening to you, all sorts of things start to happen.
For instance you have so much pain inside yourself that you try and hurt yourself on the outside because you want help, but it's the wrong help you're asking for. People see it as crying wolf or attention-seeking, and they think because you're in the media all the time you've got enough attention, inverted commas.
But I was actually crying out because I wanted to get better in order to go forward and continue my duty and my role as wife, mother, Princess of Wales.
So yes, I did inflict upon myself. I didn't like myself, I was ashamed because I couldn't cope with the pressures.
BASHIR: What did you actually do?
DIANA: Well, I just hurt my arms and my legs; and I work in environments now where I see women doing similar things and I'm able to understand completely where they're coming from.
BASHIR: What was your husband's reaction to this, when you began to injure yourself in this way?
DIANA: Well, I didn't actually always do it in front of him. But obviously anyone who loves someone would be very concerned about it.
BASHIR: Did he understand what was behind the physical act of hurting yourself, do you think?
DIANA: No, but then not many people would have taken the time to see that."
http://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/panorama.html

Eller är det Russell Brands fel?
 
Den engelska komikern och skådespelaren har öppnat upp om sitt självskadebeteende i sina memoarer, "My Booky Wook: A Memoir of Sex, Drugs, and Stand-Up." Han avslöjade att han hade självskadat som en tonåring, Brand säger, "Jag blir fixerad när jag blöder -. Jag kan se varför de gick in för åderlåtningen under medeltiden eftersom det känns lite bättre när jag skär mig, dramat av det lugnar ner mig. "

Sedan finns det åtskilliga rykten om olika kändisar och att de självskadar eller har självskadat.

Till exempel:
Demi Lovato
Fiona Apple
Johnny Depp
Megan Fox
Collin Farrell
Angelina Jolie
Marilyn Manson
Lindsay Lohan
Courtney Love
Sid Vicious
Christina Ricci
Amy Winehouse

Är det deras fel att ungdomar valt att självskada?

Nej, för jag står fast vid att man själv väljer hur man hanterar sin problematik. För jag tror inte att en ung person som sätter sig och skär sig mår bra. Sedan kanske ungdomen får iden för att de hört talas om självskador på samma sätt som många börjar använda droger eller alkohol för att det är nått de hört dämpar deras ångest.

Idag är självskadebeteende inte lika gömt som det har varit, och det pratas mer och mer om självskador i både böcker, bloggar och i media.
Det poppar då och då upp bilder på stjärnor som många idealiserar som har skärsår på armarna. Jag tycker det är jättebra att problemet uppmärksammas men skvaller media gör det inte på rätt sätt då de oftast inte informerar om farorna med självskador.  Utan det är mer "Kolla hon/han skär sig!". Vilket i mina ögon ger ett felaktigt intryck av hur det är att ha ett självskadebeteende.
Den psykiska ohälsan är ett växande problem. Allt fler ungdomar mår dåligt och letar efter sätt att hantera det dåliga måendet. Samtidigt som de letar efter lösningar vågar de inte erkänna att de mår dåligt och de vill inte gå till en psykolog för att få hjälp. Utan de tar till det dem hör ska vara "bra" mot ångest. Vilket oftast är alkohol , droger och eller självskador.

Men att ungdomar går vilse för att de blint följer någon annans fotspår och inte tar ansvar för vart de går, betyder ju inte att ägaren till fotspåren är att skylla för detta.

Jag anser man man borde få mycket mera information om psykisk ohälsa och var man kan få hjälp om man drabbas, i skolan. Jag tycker även att ungdomar i utsatt ålder så som i högstadiet bör ha en årlig kurator kontakt i skolan, där kuratorn kan fråga hur man mår , hur man trivs i skolan och om allt är bra hemma. Visst de flesta ungdomar kanske mår bra och de som inte gör de kanske inte öppnar upp. MEN det är stor chans att en sådan sak som att gå till en kurator avdramatiseras och leder till att fler som mår dåligt vågar söka hjälp. Samt att det finns en större möjlighet för skolan att snappa upp elever som börjar visa tecken på att må dåligt.

Efter mitt återfall i julas har jag inte haft några större problem med självskadetankar. De poppar upp lite då och då när jag har det extra svårt. Men de blir lättare och lättare att mota bort.
Idag känner jag mig trygg utan självskador och det tog lång tid innan jag gjorde det.
För mig var ju alltid självskadandet en trygghet, ett sätt att fly undan alla jobbiga känslor och tankar. Jag har lärt mig att inte fly och att vara okej med det.

Ibland lockas jag av tanken på att distrahera mig själv med smärta. Men jag vet att det inte leder till något bra i längden. Jag vet att jag bara mår sämre efter att ha självskadat och jag vet ju också att den svåra ångesten alltid lägger sig igen förr eller senare.

I framtiden ska jag enbart distrahera mig själv med glada och positiva saker.

Nyvakna katter som luktar varm Sphynx.
Fluffiga täcken och massor med kuddar.
En rolig, mysig eller nostalgisk film.
Ett långt varmt skumbad.
Skriva, rita eller fotografera.. Vara kreativ

Mycket bättre än att självskada!