Censur, Tabu, Fördomar och okunskap är vad jag lever med varje dag. I många ögon är det fel att prata om sin psykiska ohälsa.

"Sen behöver man ju faktiskt inte ladda upp bilder på sina sönderskurna armar eller sin medicin. Det verkar vara någon grej bland de som äter depp-medicin, att visa upp det för hela världen. När jag hade anal fissur så tog jag inte bilder på mitt anus."

Detta är en kommentar jag fick för ett tag sedan när jag skrev ett inlägg om att bli dömd för sina ärr.
Mina ärr är tydligen samma sak som analfissurer. Mina armar är alltså samma sak som en anal? Hade mina ärr suttit i rumpan hade jag ju inte haft problem för då skulle det inte finnas minsta chans att dem råkade hamna på bild.
Sen att det enbart skulle vara inom den psykiska ohälsan som man bloggar om/tar kort på sin sjukdom är ju verkligen inte sant. Det finns väldigt många cancer bloggar till exempel.
Skriver man ordet "bloggar om" på google kommer ju cancer bloggar upp automatiskt.

 

Som vanligt så blir man nedtryckt när man vågar visa eller prata om psykisk ohälsa. Jag har ärr på armarna, jag orkar inte sminka mig eller borsta håret . Ibland set syns att jag inte är helt frisk. Jag skriver om min problematik på internet i hopp om att nå ut till människor med liknande problem. Kanske det kan hjälpa dem att känna sig mindre ensamma om sina problem eller också är det någon som gått igenom det jag går igenom nu som kan ge hopp till mig om att det kommer bli bättre. Att skriva på min blogg har varit den bästa terapin för mig.

Det jag egentligen ville komma fram till i detta blogg inlägget är hur många kommentarer jag fått om att jag ska redigera bort mina ärr från alla bilder på mig. Varför säger man så till någon? Mina ärr är en del av mig precis som mina fräknar är. Hur kan det vara så att det är så självklart för vissa människor att man får säga så till någon som haft ett självskadebeteende? Mina ärr är 2 år gamla och bort-blekta, som dem ser ut så ser dem ut. Ska jag tvingas gömma mig resten av mitt liv? Aldrig få gå klädd som jag vill? Eller kanske inte få gå ut överhuvudtaget?

Det är rätt kränkande när folk kommenterar hur jag ser ut och skriver att jag måste redigera bort en del i mitt utseende för att "bli godkänd".

Tänk dig själv att du har gula tänder, bröst som du skäms för, en hårfärg du inte gillar eller att du avskyr din längd, och om och om igen får du höra att du måste redigera bort just det som du skäms och mår dåligt över i ditt utseende. Hur bra mår man efter ett tag?

Jag kämpar dagligen med att försöka må bättre i mig själv och med att försöka acceptera mina ärr. Jag skäms inte lika mycket idag som jag har gjort. Men i perioder när det vart mycket kommentarer om hur fula mina ärr är, hur äckliga mina ärr är och att jag borde redigera bort ärren för alla andras skull så läcker en del av kommentarerna in i mitt huvud och klistrar sig fast som blodiglar på min hjärna. Där dem suger ut min självsäkerhet och allt det jag jobbat på under dem senaste åren.

Jag vill inte tillbaka till den perioden va mitt liv då jag gömde mig och skämdes dygnet runt!

Jag vill inte känna mig tvingad att redigera alla mina bilder för att slippa skämmas över hur jag ser ut. 

Har man något eget ansvar för sina självskador i dag? Varför försöker så många skylla sitt självskadebeteende på andra?

Det är aldrig en annan människas fel att du gör dem valen du gör. Ja, du kan inspireras av någon annan. Men det är du som har ansvaret för dina handlingar! Det är inte mitt fel att du skär dig, det är inte din pojkväns fel, det är inte dina föräldrars fel och det är inte någon författares fel att du skär dig. Det är ditt val som DU har gjort. Ingen har suttit med en pistol vid ditt huvud och tvingat dig att självskada.  

Det är lika lite mitt fel om du skär dig på grund av att jag har haft ett självskadebeteende som det är att det är Spelskaparna till Dynasty Warriors fel att Adam Lanza sköt ihjäl 20 barn och sex vuxna på en skola i Newtown.

Det är lika lite din pojkvän eller dina föräldrars fel att du självskadar som det är Marilyn Mansons fel att Kip Kinkel sköt ihjäl sina föräldrar.  

"Det är Berny Pålssons fel att jag började" Var det den tjejen som gav dig ett rakblad i handen och tvingade dig att dra det mot din hud? Nej, det du gjorde var att läsa en bok och tolka den på ett visst sätt. Hon har skrivit en bok om självskadebeteende på ett väldigt poetiskt vis som tilltalar många ungdomar. Men långt ifrån alla som läst boken har börjat självskada. Man måste tänka på att Berny var en svårt sjuk och traumatiserad ung tjej när hon skrev boken. Hon har inget ansvar för att ungdomar väljer att självskada. Det är alltid individens egna val. Att dem valt att härma en svårt sjuk person är ju inte den sjuka personens fel. Man kan inte skylla på insperationskällan. Då får man censurera hela världen, ta bort all musik, ta bort alla datorspel, ingen får skriva något , inga bilder får tas och alla människor får isoleras var och en för sig. 

När självskadebetendet har börjat är det alltid någons fel att man mår dåligt och därför skär sig "min kille svarar inte på mitt sms" , "mina föräldrar bråkar med varandra/med mig" , "jag blir mobbad i skolan" och så vidare. Självklart är allt detta jobbigt. Speciellt när man är ung. Men det är inget man ska självskada över. Detta är ingen sjukdom , detta är vanliga tonårsproblem som alla går igenom. Man skall inte självskada om man har en sjukdom heller såklart. Man måste lära sig hur man skall hantera situationer man tycker är jobbiga. Man får ta kontroll över sina känslor. 

Sen kommer vi till den punkten då dessa ungdomar inser att självskadebeteendet inte var så bra och vill sluta. Men dem vill inte till hundra procent utan dom letar efter vägar att få ett återfall. Som till exempel genom att låta sig triggas av andra personers ärr. Detta sker ofta omedvetet. Men dem måste ta ansvar och lära sig hantera sina känslor. Det är först när man lärt sig kontrollera sina känslor och accepterat sitt eget ansvar i sitt självskadebeteende som man kan bli fri på riktigt.

Det finns sätt att komma ifrån sina självskador:

http://www.sjalvskador.n.nu/sjalvhjalp

Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebetende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar . Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"

Detta är väldigt svårt för mig att prata om. Sex ska ju vara nått fint och bra. Men för mig var det inte så.

Jag försatte mig i dåliga situationer. Som tur var så tog jag mig ur sex självskadandet rätt fort. Men ärren i min själ efter allt som jag gick igenom under den perioden kommer aldrig att lämna mig. 

När jag blev sjukskriven bestämde jag mig för att nu ska jag kämpa för att bli av med mitt självskadebeteende. Det har nu gått flera år och jag kan nästan kalla mig fri. Jag har haft ett par återfall och tankarna finns där fortfarande. Mina armar har nu ärr istället för sår. Det är cirka 2 år sedan jag senast skar mig på armarna.

I efterhand har jag lärt mig mer om vad ett självskadebeteende verkligen är. Det är ett missbruk. Man blir beroende av de ämnen som kroppen frisätter när man självskadar och man blir beroende av den känslan det kan ge. Även själva handlingen kan bli till en ritual man känner sig tvingad till att göra för att må bra. 

Det kan finnas flera olika orsaker till att man skär sig, många gånger finns ångestproblematik i botten. 
Det är inte ovanligt att skärningar också är kopplade till en ätstörningsproblematik , depression eller att man upplever sig ha svårt att hantera omvärldens påfrestningar.

När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.

Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem. Självskadebetende har hittats hos svårt stressade djur. Till exempel

 Det finns fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 

Jag har börjat fundera på att försöka "ta bort" mina ärr. Jag vet att ärren aldrig kommer försvinna men jag hoppas att det går att göra dem mindre synliga. Har funderat på laser behandling men vet inte riktigt. Vad fungerar bäst?

Det handlar ju om väldigt mycket pengar så vill ju veta om det ger ett bra resultat innan jag prövar. När man söker omkring på nätet hittar man ju alla möjliga olika metoder och krämer och grejs som verkar vara ganska fejk.

Är laser det bästa alternativet?  Jag har ingen aning. Detta tåls att tänka på. Men har i alla fall tagit bilder på mina ärr för att eventuellt ha att jämföra med om jag genomgår någon behandling. Jag tycker verkligen mina armar ser hemska ut.
Jag gillar inte att alla ska "se min historia" skriven över mina armar. Många säger ju att "ärren är en del av mig och mitt liv", "dem finns där för att på minna dig om vad du gått igenom" Men jag känner inte så för mina ärr. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer glömma vad jag gått igenom oavsett om jag har ärr eller inte. och en del av mig. Ja visst det skulle man ju kunna alla det. Men gör man en tatuering till exempel och den blir dålig så är ju den en del av personen ifråga. Men det innebär inte att man måste ha kvar den delen för evigt. Minnena kommer ju finnas kvar även om delen försvinner.

Så ja jag funderar faktiskt alvarligt på att försöka minska synligheten på mina ärr. 

Detta är min ena arm och i mina ögon ser det hemskt ut. 

"Jag cuttade mig" är en mening som jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna tänka mig att använda. Man man ser gång på gång hur väldigt unga (jag har aldrig sätt någon i min ålder) tjejer och killar använder sig av det ordet.

"Cuttade upp hela armen." och "Tagit överdos.. Hoppat från fönstret.. Cutat upp handlederna... Inget värkar ta död på mig.. "

Just ordet "cutta" , Varför använder man sig av det? Det är ett för mig väldigt negativt laddat ord, det är fördomsfullt, nedvärderande och oseriöst. Det får problematiken självskadebetende att låta som ett simpelt problem, ett problem som man kan se lättvindigt och skämtsamt på. För mig har mitt självdestruktivabetende varit allt annat än ett skämt att inte ta på allvar.

Jag undrar lite på hur dessa personer som benämner sitt självskadebetende på detta viset ser på sin problematik, inser dem hur det kan sluta? 

Ja dessa ungdomar är väl runt 10 år yngre än mig och vi har kanske helt olika syn på ordet. Men jag tycker väldigt illa om det ordet eftersom det i min mening är att förminska hur allvarligt ett självskadebeteende är. När jag hör ordet cutta så tänker jag direkt på den där låten Cut cut cut jag mår så dåligt , jag tänker på okunskap och jag tänker på hur många med riktigt allvarliga självskadebeteenden inte tas på allvar på grund av detta lättsinniga sätt att se på personer med självskadeproblematik. 

Fördomarna och den negativa attityden mot personer som självskadar eller har självskadat är skrämande. Man blir mobbad, kallad elaka saker, folk tror att det handlar om att söka uppmärksamhet eller att det handlar om att "bevisa för sig själv att man mår dåligt".

Jag kan bara tala för mig själv. Men jag har aldrig i hela mitt liv skurit mig för att få uppmärksamhet från någon och mitt självskadebetende har inte skapats från att jag försökt låssas vara sjukare än jag är eller var. För mig har det enbart handlat om flykt. En flykt från känslor för svåra för mig att hantera.

Sitter och tänker mycket på mitt självskadebeteende. Hur enkelt det vore att dra ett rakblad mot min hud. Känna smärtan som river i mitt skinn. Fokusera enbart på den smärtan och känna blodet som rinner, känna hur det pulserar av smärta. Känna hur området kring såret blir varmt. Känna lukten av järn fylla upp rummet. Se hur små bloddroppar träffar glovet och gör små perfekta runda fläckar. Jag föll tillbaka den 23 december, efter 628 dagar utan att självskada. Mellan 2011-04-05 och 2012-12-23 höll jag mig helt ifrån självskador.

Idag är det 40 dagar sen min senaste självskada. Jag kämpar för att stå emot tankarna. Jag försöker att skriva ut mina känslor, jag försöker att distrahera mig själv och jag kelar så mycket jag kan med Fluffis.

Detta är en gammal bild på mig och Fluffis. En bild tagen då jag hade stora problem med självskadorna.

Nästa alla mina ärr är helt bortblekta nu. Jag är så glad att mina armar ser mycket bättre ut nu än vad dm gjorde vid tidpunkten för bilden ovan.

Jag är besviken över mitt återfall. Jag var bara ett par månader från två år som självskadefri. Även fast jag vet att man ibland hamnar fel och kliver snett här i livet så känns det hårt när man kämpar allt man kan för att nå ett mål och man sedan misslyckas med det. Jag väljer att skriva ut mitt misslyckande här för att jag känner att det hjälper mig vara ärlig mot mig själv och det hindrar mig från att i smyg börja självskada igen. Jag vill inte tillbaka till självskadandet även fast en liten liten del av mig uppenbarligen fortfarande ser självskadandet som en "lösning". Men så är det inte, logiskt sett så vet jag att självskadandet bara skapar mer problem. Det är ett helvete det vet jag, Och jag vet att jag tagit mig ur det till en stor del. Men det är den där sista foten som är svår att få loss. Självskadandet har fått fatt i mig och vill inte släppa mig riktigt än. Tankarna finns där fortfarande. Absolut inte lika ofta som förut men dem finns där. Det är svårt att stå emot när man gått perioder utan tankarna och dem slår till helt plötsligt utan förvarning. Antar att det alltid kommer finnas en del i min hjärna som säger "självskada" och det gör ju att det alltid finns en risk att falla tillbaka. Jag tror att jag kommer att klara mig ur den här gropen jag befinner mig i nu utan att självskada. Jag gjorde ett misstag men det gör att jag kämpar dubbelt så hårt för att inte låta det hända igen.

Jag är rätt glad idag att mina ärr är så bortblekta som dem är. Jag är också glad att jag trots ett väldigt långt självdestruktivt beteende mot mig själv faktiskt inte har mer ärr en jag har. Visst skulle mer än gärna ta bort dem stora fula ärren som syns på flera meters avstånd.  Men jag ska (måste) lära mig att acceptera mina ärr för dem är en del av mig nu oavsett om jag vill det eller inte. Jag försöker egentligen att inte tänka på mina ärr så mycket överhuvudtaget. Många gånger tänker jag inte ens på att jag har ärr förens jag får någon konstig blick då och då.

Självhjälp