En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Frågor och Svar på tal

Av Sara Modigh - 26 juni 2013 00:36



Ja, det är ju aldrig lätt att lyckas bryta ett destruktivt beteende.
Jag har kämpat länge med att försöka bli av med självskadorna. Det har tagit mig år att komma till det stadiet jag är i nu, där jag kan vara självskadefri i månader.
När jag för några år sedan började kampen att sluta var det ofta så att jag fick återfall. 
I början höll jag mig i några minuter. Jag sa till mig själv när jag var på väg att självskada, "Vänta 10 minuter till." Och när de tio minuterna gått sa jag till mig själv, "tio minuter till", och så fortsatte jag så så länge jag klarade.
Efter ett par månader när jag hade vant mig vid att "hålla mig" satte jag mål som "denna kvällen ska jag inte självskada". Sakta men säkert så blev jag bättre och bättre på att tränga bort viljan att skada mig. Jag lyckades ignorera det behovet av att skada som jag kände. Så jag sa nu jävlar ska jag aldrig mer skada mig själv. 
Och jag höll mig i 2 veckor, fick mitt första återfall och blev väldigt besviken på mig själv. Men jag fortsatte att kämpa trots snedsteg. Det första året fick jag återfall med jämna mellanrum. 
Men jag tänkte bara att nästa gång klarar jag det. 
Jag fortsatte att kämpa och ju mer jag kämpar desto längre perioder håller jag mej fri.

Jag hoppas verkligen att du inte ger upp. utan fortsätter att kämpa. Vi är bara människor och vi kommer att misslyckas eller göra fel då och då. Men de är av felen och misstagen som vi lär oss och växer som människor. 
Jag vet att det är svårt och riktigt jobbigt. Men kämpa på och de kommer lösa sig. Det blir bättre det lovar jag!

Av Sara Modigh - 15 maj 2013 17:18

Lade upp en text häromdagen där jag skrev om att många unga tjejer mår dåligt över sin vikt och känner sig tjocka, fula och äckliga. Jag skrev om att man inte ska känna sig ful och äcklig bara för att man har lite fett i kroppen . För oftast så är ju tjejerna som skriver sådär redan smala.
Detta är vad jag fick till svar:

 


Texten handlade absolut inte på något sätt om vad vissa människor finner attraktivt eller inte. Så himla onödigt att skriva att alla tjocka människor är fula och äckliga när jag skrivit om vilket stort problem den attityden har i samhället. Denna killen (vad annars) verkar tro att tjejer bara lever för att göra sitt utseende honom till lags. Han var tvungen att skriva ut att tjocka människor är äckliga och fula och hur han aldrig kommer uppskatta en tjock tjej och att de flesta tycker bara om smala tjejer.
Jaha, Så alla tjejer ska reduceras till underhållning för kåta killar med kuken i handen?
Kan vi inte få må bra i oss själva oavsett utseende?


Detta är ett blogginlägg som människan skrev: http://www.nattstad.se/Wreidh?id=7711607 som handlar om hur äckliga och fula alla tjocka kvinnor är.


Måste vi hela tiden objektifieras och bedömas?. Vad spelar det för roll om DU tycker jag är snygg, sexig eller knullbar? Det är väl ändå bara JAG  som ska älska mig själv. Du behöver inte göra det. Du behöver inte recensera min kropp eller mitt utseende överhuvudtaget. Håll dina åsikter om mitt utseende för dig själv för jag bryr mig inte om i fall du finner mig sexig , snygg eller söt eller inte.
Varför ska tjejers kroppar hela tiden granskas och bedömas? Det är ju just det beteendet som gör att så många tjejer mår dåligt över sin kropp.
Hela tiden matas vi av "gå ner i vikt", "håll dig ung" , "Bli vacker" och gång på gång kritiseras vackra kändisar över att de gått upp i vikt, fått rynkor eller celluliter.
Dagligen får man höra "du är ful, du är snygg , du är si och du är så" Alltid handlar det om utseende. Kvinnor reduceras alltid ner till bara utseende.
Jag är inget objekt som enbart lever för att tillfredsställa era ögon!
Det är okej att vara sig själv, att se ut som man gör och må bra i det. Det är något som män (och kvinnor) måste lära sig.


Det borde inte vara en självklarhet att kvinnor ska hånas för sin vikt, mordhotas för att de inte rakar sina ben och att vi får tåla påhopp om vi inte sminkar oss.
Det är ju bara sjukt att det är så!?


Är inte mångfald vackert? Är det inte tillåtet att gilla olika? Eller ska alla bli blonda, smala och blåögda Barbies för att tillåtas leva?

    

Duger jag nu? Är det såhär världen ska se ut?
Jag tror inte en sekund på att varje kille i hela världen bara kan tycka att en lång ,blond, smal och blåögd tjej attraktiv.
Sluta klaga på andras utseenden och inse att det finns killar (och tjejer) som tycker att just de du klagar på är det mest attraktiva hos någon.


Sen för att prata vidare om hur tjejer objektifieras hela tiden. Har ni sett Aftonblaskans artikel om American Apparel?

Det är ju inte klokt hur otroligt sexistiskt vårat samhälle är! 

Här är ju verkligen bildbevis på hur olika man behandlar kvinnor och män. 

       

Varför ska tjejerna vara nakna för? Jämt?

Kollar man på GQ till exempel så ser det ut såhär:

 

 

Åter igen, kvinnor framställs som sexobjekt och män som maktfulla!

Skulle villa se den dagen då män framställs som försvarslösa våp och ska vara nakna på varje bild, och enbart existera för att kvinnors ögon ska tillfredsställas.

Ju mer man tänker på sådant här desto argare blir jag på samhället. Vad är det för bild vi ger våra barn? Varför ska kvinnor bli så nedtryckta?

Jaja, börjar väl bli dags att avsluta detta inlägg innan det blir för långt.

Vill bara säga en en gång! Alla tjejer där ute, Ni är fina som ni är! Ändra inte på er själva för att tillfredsställa någon annan. Låt er inte påverkas av medians förtryck. Jag är vacker för att JAG tycker att jag är vacker!
Detsamma gäller dig. 


 

Jag är tjock OCH vacker, någon annan är smal och vacker , den tredje är lång och vacker och den fjärde är kort och vacker! Alla är vackra på sitt sätt. 






Av Sara Modigh - 6 maj 2013 00:40

Jag har verkligen svårt att hitta bloggar som jag fastnar för. Speciellt nu när det finns så otroligt många bloggar, så försvinner alla bra i mängden. Jag har följt ett fåtal bloggar men dessa bloggare har så gott som slutat blogga.
Jag läser några gamla klasskompisars bloggar. För jag tycker ju personligen att det är roligare att läsa om någon man vet vem det är.
Men nu vill jag ju hitta nya bloggar att läsa. Bloggar som INTE handlar om mode och dagens outfit. Det är det absolut tråkigaste jag vet att "läsa" om. Jag söker en personlig, ärlig och humoristisk blogg som man snabbt kan fastna för. Har ni några tips?
Vilken är eran favoritblogg och vad handlar den om?

Av Sara Modigh - 10 april 2013 00:46

Just nu känns det lite svårt att blogga. Har känt att min energinivå har blivit något lägre än vanligt och orkar inte riktigt ta mig för att skriva långa utfunderade inlägg. Det märks i besöksantalet att jag inte skrivit ordentligt den senaste tiden. Så har börjat fundera lite på om det är något speciellt som jag skulle kunna skriva om. Jag vet inte riktigt vad folk vill läsa? Vad som är intressant? Är det något speciellt om mig som jag ska skriva? om katterna? något om psykisk ohälsa och i så fall vad? ska jag skriva om bröllopsplaner? Eller har ni några frågor som ni vill att jag ska svara på i ett blogginlägg? Känns ju lite dumt att starta en frågestund på bloggen när man bara har 30 unika besökare om dagen som aldrig kommentarer :P

Men det kanske är värt ett försök?

Jag vet inte :P

...okej jag bestämmer mig

Jag förklarar här med detta inlägget till ett frågestundsinlägg
Ni kan fråga om precis vad ni vill så lovar jag att svara så gott jag kan på allt i ett blogginlägg.

 

Av Sara Modigh - 10 mars 2013 15:37

Censur, Tabu, Fördomar och okunskap är vad jag lever med varje dag. I många ögon är det fel att prata om sin psykiska ohälsa.


"Sen behöver man ju faktiskt inte ladda upp bilder på sina sönderskurna armar eller sin medicin. Det verkar vara någon grej bland de som äter depp-medicin, att visa upp det för hela världen. När jag hade anal fissur så tog jag inte bilder på mitt anus."


Detta är en kommentar jag fick för ett tag sedan när jag skrev ett inlägg om att bli dömd för sina ärr.
Mina ärr är tydligen samma sak som analfissurer. Mina armar är alltså samma sak som en anal? Hade mina ärr suttit i rumpan hade jag ju inte haft problem för då skulle det inte finnas minsta chans att dem råkade hamna på bild.
Sen att det enbart skulle vara inom den psykiska ohälsan som man bloggar om/tar kort på sin sjukdom är ju verkligen inte sant. Det finns väldigt många cancer bloggar till exempel.
Skriver man ordet "bloggar om" på google kommer ju cancer bloggar upp automatiskt.

 

Som vanligt så blir man nedtryckt när man vågar visa eller prata om psykisk ohälsa. Jag har ärr på armarna, jag orkar inte sminka mig eller borsta håret . Ibland set syns att jag inte är helt frisk. Jag skriver om min problematik på internet i hopp om att nå ut till människor med liknande problem. Kanske det kan hjälpa dem att känna sig mindre ensamma om sina problem eller också är det någon som gått igenom det jag går igenom nu som kan ge hopp till mig om att det kommer bli bättre. Att skriva på min blogg har varit den bästa terapin för mig.


Det jag egentligen ville komma fram till i detta blogg inlägget är hur många kommentarer jag fått om att jag ska redigera bort mina ärr från alla bilder på mig. Varför säger man så till någon? Mina ärr är en del av mig precis som mina fräknar är. Hur kan det vara så att det är så självklart för vissa människor att man får säga så till någon som haft ett självskadebeteende? Mina ärr är 2 år gamla och bort-blekta, som dem ser ut så ser dem ut. Ska jag tvingas gömma mig resten av mitt liv? Aldrig få gå klädd som jag vill? Eller kanske inte få gå ut överhuvudtaget?


Det är rätt kränkande när folk kommenterar hur jag ser ut och skriver att jag måste redigera bort en del i mitt utseende för att "bli godkänd".

Tänk dig själv att du har gula tänder, bröst som du skäms för, en hårfärg du inte gillar eller att du avskyr din längd, och om och om igen får du höra att du måste redigera bort just det som du skäms och mår dåligt över i ditt utseende. Hur bra mår man efter ett tag?



Jag kämpar dagligen med att försöka må bättre i mig själv och med att försöka acceptera mina ärr. Jag skäms inte lika mycket idag som jag har gjort. Men i perioder när det vart mycket kommentarer om hur fula mina ärr är, hur äckliga mina ärr är och att jag borde redigera bort ärren för alla andras skull så läcker en del av kommentarerna in i mitt huvud och klistrar sig fast som blodiglar på min hjärna. Där dem suger ut min självsäkerhet och allt det jag jobbat på under dem senaste åren.


Jag vill inte tillbaka till den perioden va mitt liv då jag gömde mig och skämdes dygnet runt!

Jag vill inte känna mig tvingad att redigera alla mina bilder för att slippa skämmas över hur jag ser ut. 

   

Av Sara Modigh - 20 februari 2013 16:44

Ja det var ju en rolig komentar jag fått.  

Någon som vantrivs på sitt jobb på Schneider Electric Sverige AB.

ip adressen tillhör Schneider Electric så antar att någon sitter på jobbet och har så tråkigt att dem måste ge sig på sjuka personer som får vara hemma och "slippa jobba".


Kan förstå att folk som har heltidsjobb längtar efter att vara lediga och ha frihet. Men att vara deprimerad, ha socialfobi, ångest eller annan form av psykisk ohälsa är inte frihet. Det är som en isoleringscell i ett fängelse. Tänk dig själv att inte ha några vänner du kan umgås med, tänk dig själv att du inte kan gå utanför din dörr. Du har ingen ork till att ens sköta ditt hushåll eller dig själv.

Du sitter dag ut och dag in och orkar inte göra något. dagarna blir till månader och månaderna blir till år. Psykisk ohälsa är inget skämt, det är inget påhitt det är en grym verklighet som otroligt många drabbas av.

Jag kan inte tala för exakt alla med psykisk ohälsa. Men de allra flesta skulle jag säga vill vara friska och ha jobb och "normala liv". Jag vet inte var ifrån dina fördomar kring depressioner kommer, kanske någon i din närhet varit drabbad och du uppfattade personen som slö för att du inte förstod sjukdomen?


Depressioner kan arta sig på många olika vis och vissa symptom kan säkert förväxlas med att någon skulle vara "slö", speciellt av någon som inte har några kunskaper av psykisk ohälsa

Det är vanligt att någon med depression blir väldigt trött, orkeslös, har svårt att påbörja/ ta itu med saker, sover dåligt, sover mycket , blir apatisk osv. För en fördomsfull och kunskapslös hjärna kan det lätt ses som en lat människa som bara ligger i sängen heladagarna. Men det är aldrig något som personen själv valt. Ingen av de personer jag vart i kontakt med under hela mitt liv har uttryckt en vilja att vara sjuk för att få ligga hemma och tycka synd om sig själva.


Om jag ska vara ärlig så visst har jag vid tillfällen blivit irriterad och frustrerad över den problematiken jag har och tänkt "fan att allt ska hända mig" och "fy för mitt liv" .. MEN jag sitter inte hemma varje dag och tycker synd om mig själv och jag vill inte heller att andra människor ska tycka synd om mig heller.


Uppmärksamhet, ja vem vill inte ha uppmärksamhet? Människan är ett flockdjur. Hur desperat vi än kan försöka att hävda vår individualitet så klarar de flesta av oss inte av total ensamhet. Det finns studier som gjorts som visar att man faktiskt kan dö om man inte får någon uppmärksamhet alls. När man bor i en stad och har tillgång till tv, radio och internet så överlever man i alla fall. Det blir ett sällskap som räcker för att överleva på, men inte till att må bra på. Vi behöver andra människor och deras reaktioner som bekräftar vår existens och betydelse. Jag skulle inte säga att jag vill att folk ska ge mig uppmärksamhet bara för att jag har den problematiken som jag har, men uppmärksamhet vill jag självklart ha. Precis som alla andra. Att få en komplimang för min nya tröja eller att någon pratar med mig nån gång i bland gör att jag mår bra.

När man fortfarande är inne på att prata om uppmärksamhet så har jag tanken att anledningen till att du skrev      

" "depressioner" ? påhittat skit för slöa människor som vill sitta hemma och slöa och tycka synd om sig själva, och få uppmärksamhet från folk istället för att ha ett riktigt jobb." till en person som öppet kämpar för att öka kunskaperna och minska fördomarna kring psykisk ohälsa är just för att du vill ha ett svar med anda ord du vill ha uppmärksamhet. Du kanske känner brist på uppmärksamhet och måste skriva provocerande kommentarer till folk för att du tycker att negativ uppmärksamhet är bättre en ingen uppmärksamhet alls.


 Så för att sammanfatta allt nu.  Att drabbas av depression är inget man väljer eller vill. Man är inte slö för att man blivit drabbad. Verken jag eller någon jag känner sitter hemma och tycker synd om sig själva och kräver att få uppmärksamhet för att dem är deprimerade.


PS. Om du vantrivs på ditt jobb säg upp dig och skaffa ett nytt jobb. Lär dig mer om psykisk ohälsa för det är stor chans att den kommer drabba dig eller någon i din närhet. om du vill ha uppmärksamhet försök att inleda trevliga konversationer med dina arbetskamrater? Vill du ligga framför tv och slöa i en månad så säg upp dig från ditt jobb och strunta i att söka nytt.



Av Sara Modigh - 21 januari 2013 15:56

Tillgången till en kurator i skolan blir bara mindre och mindre, samtidigt så ökar den psykiska ohälsan bland skolungdomar mer och mer. Novus har på uppdrag av Akademikerförbundet SSR ställt frågor till drygt 400 kuratorer. 60 procent uppger att sociala medier bidrar till en ökad arbetsbelastning, Hälften av kuratorerna uppger sig ha ansvar för fler än 500 elever och 12 procent uppger att dem ansvarar för fler än 1000 elever.

Vad innebär då detta? Jo, det innebär att kuratorn inte hinner med att ge hjälp och stöd till alla som vill/behöver det. Det gör att förebyggande arbete måste många gånger prioriteras bort för mer akuta insatser. Det gör att elever ofta möts av en stängd dörr när dem gått till kuratorn för att få stöd. Många ungdomar är ju rädda för att be om hjälp när dem mår dåligt och att då bli avvisad på grund av tidsbrist skulle kunna få förödande konsekvenser.



 

Av Sara Modigh - 12 september 2012 02:00

fråga


Först och främst vill jag bara säga tack. Det är kul att min blogg uppskattas.

Jag och Jakob har vart tillsammans i 6 år. Han är mitt största stöd i livet. Han har stöttat mig i allt.

Genom att han funnits där som stöd har jag kunnat bli av med mitt självdestruktiva beteende. Han hjälper mig att trotsa min ångest och våga lämna min trygghet och mitt hem för att gå ut.

Jakob är en otroligt stark person som stått vid min sida under många år trotts att det vart allt annat än lätt. På grund av min Asperger har jag en del svårigheter med relationer.

Under min uppväxt har det vart mycket bråk i familjen. Bråk om "småsaker" . Till exempel har jag väldigt svårt för att ändra en tanke. Har jag fått en tanke att jag vill att persiennen ska vara neddragen så blir det ett otroligt kaos inom mig om någon drar upp persiennen. Just sådana saker gör det svårt att inte bråka i en familj. Detta har dock blivit något bättre på senare år.

Idag har jag en normal relation till min familj. Vi bråkar inte och har det trevligt och mysigt när vi träffas. Något som för ett par år sedan var väldigt svårt för mig är idag mycket lättare.

Varje fredag åker vi hem till min pappa och äter tacos och kollar på Dobidoo. Detta är väldigt mysigt.

Vänner har jag inte på samma sätt som många andra. Just för att jag varit mycket sjuk har man förlorat kontakten med alla skolkompisar . Jag har träffat människor på internet och gamla klasskompisar då och då. Men vi har inga direkta vänskapsband.


Sen hur Jakob ser på min psykiska hälsa Tycker jag hatt han kan få svara på. Så välkommen Jakob för första gången in i min blogg :)


Hej! jag heter Jakob, jag är snart 26 år gammal och arbetar som sjuksköterska. Jag träffade Sara för sex år sedan, det började med att vi pratade på internet och sedan träffades vi på riktigt. Första gången vi träffades så kom jag med buss till Saras skola och på långt håll från bussen såg jag en person med rosa hår som stod och väntade och jag tänkte "där är hon :)".

Jag visste redan innan vi träffades att hon led av ångest och depression, jag själv har inte någon psykisk ohälsa men det är heller inget som är främmande för mej.

Det märktes tydligt att hon hade mycket ångest och många sätt att skada sej själv för att få ut den, inte bara genom att hon skar sej över hela kroppen utan även sexuellt.

I början var det lite obehagligt med alla skärsår, hon skar sej inte när jag var med då men man såg ju nya färska sår varje dag, hon hade även flera sexuella kontakter vilket gjorde det lite oroligt att starta ett förhållande då man inte visste ifall det skulle fortsätta efteråt eller inte men till slut blev vi ihop efter att ha känt varandra i ett par månader.

Under de första åren fick hon ofta känslostormar, när man var ute och gick eller låg och kollade på tv eller vad som helst så hon kunde hon helt plötsligt till synes utan anledning bli arg och skrika och vi började bråka, det var först då tror jag som jag förstod att hon inte var riktigt frisk, utöver ångesten och depressionen.

Vi umgicks i stort sett varje dag, de få undantagen var när jag åkte upp till Hälsingland som jag kommer från och hälsade på farmor. Ju oftare vi träffades desto svårare hade hon att vara ifrån mej, jag har ställt in många släktkalas och sådant för att stanna hemma hos Sara. Efter ett par år flyttade jag även in hos Sara för att underlätta för henne på nätterna, samt att jag då studerade i stan så jag hade betydligt lättare att ta mej till skolan därifrån.

När jag bodde med henne hos hennes mamma så började hon kämpa mer för att sluta med självskadorna, ibland fick hon återfall och skar sej ordentligt när jag sov, jag torkade blodet så hennes mamma inte skulle märka. Efter ett halvår flyttade vi sedan till lägenhet.

Efter att vi flyttat har självskadorna blivit mindre och mindre till att helt avta och hon har nu varit fri från självskador i över ett år. Hon har även haft längre perioder då hon uppgett att hon varit näst intill fri från ångest och depression och då varit väldigt glad. Hon har fått testa mycket olika mediciner men ingen som riktigt fungerat mot ångesten och därför även längre perioder varit utan medicin. Hon har ej längre känslostormar även om hon ibland kan vara lättirriterad.

Självklart påverkar hennes mående även mej, hennes ångest och hennes depression, men när det är som jobbigast brukar jag tänka att "om jag tycker det här är så jobbigt, hur jobbigt är det då inte för Sara?" samt att när vi bråkar över "småsaker" så vet man att det är på grund av sjukdomen, och avvaktar några minuter och låter det värsta avta och sedan tröstar jag henne.


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards