Nöff nöff, här sitter jag och fläskar som en riktig liten fläskfilé ;)

Skämt åsido, det cirkulerar mycket sådana här påståenden om vad "riktiga män" faller för. 

Antingen är det den gamla klassikern "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar jagar ben" eller så är det den där med att bara grisar består av fläsk. 

Vad ska man säga egentligen? Det är ju bara ren idioti alltihopa. Jag blir så himla trött på skiten. 

Kan inte människor bara få se ut som de vill och få gilla vad de vill utan att andra ska lägga sig i och säga vad som är "rätt" och vad som är "fel".

Att generalisera en kroppstyp på det viset leder inte till något bra överhuvudtaget. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till vad för typ av kroppsform attraheras av. Vissa gillar kurvor, andra gillar tjockisar och andra gillar smala. Det är inget av det som gör någon till en "riktig man". 

Alla har preferenser för vad de attraheras av! Men man är inte mer man för att man attraheras mer av det ena än det andra.  Vad som är attraktivt för någon är väldigt individuellt och ingen är attraktiv för alla, men alla är attraktiv för någon. 

Att vara attraktiv kan så klart handla om mer än bara ett utseende. Men just idag tänkte jag bemöta just de där "talesätten" eller vad man nu ska kalla det, som pratar om vad som är "rätt" att finna attraktivt. 

Att säga att någon bara är en riktig man om den gillar smala kvinnor, säger att tjocka kvinnor är oattraktiva och att män som gillar dessa tjocka kvinnor inte lever upp till den förväntade manligheten som de måste leva upp till. Samma sak är det när man säger att män som gillar smala kvinnor är hundar, och att smala kvinnor då är oattraktiva och männen inte är "riktiga män". 

Oavsett om det handlar om smala kvinnor eller kvinnor med kurvor så ligger det bara en sak i grunden, och det är att skamma kvinnors kroppar och männen som "gillar fel" kroppstyp. 

Du som man får sagt till dig vad du får attraheras av, och som kvinna får du det berättat om och om igen hur du måste se ut för att godkännas och kunna ses som attraktiv.  

Det handlar om ideal som skall levas upp till och som ska bevaras till varje pris. 

Gillar du inte det rådande idealet, ja då är du ingen riktig man!

Men vad är egentligen en riktig man?

Är inte en "riktig man", någon som vågar stå för sig själv och sina åsikter? Någon som lever det liv han vill leva och inte låter samhället bestämma vad han får tycka och tänka? Någon som inte låter sig begränsas av samhällets normer och ideal? 

I mina ögon gör det en människa mer "riktig" än någon som inte vågar dejta den person de attraheras av, av rädsla att förlöjligas eller att inte ses som en "riktig man". 

I mina ögon är den som är sann mot sig själv den enda riktiga människan. 

Jag tittade nyss på det där programmet som heter "Skönhetsfällan", och det fick mig att tänka på och reflektera över hur mycket man faktiskt kan skämmas för sin kropp. Hur långt man är villig att gå i jakten att känna sig duglig och vacker. 

Jag tror att mer eller mindre alla någon gång i livet upplevt ett eller flera kroppskomplex, jag har definitivt gjort det. Jag har hatat min kropp något så innerligt och skämts över så många saker att ni nog inte kan greppa hur illa det har vart under större delen av mitt liv! 

Självhatet och kroppsnojan har gett mig tusentals sömnlösa nätter och skammen över min egen kropp har många gånger hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Jag tror inte det finns en enda del på min kropp som jag aldrig har skämts över eller hittat fel på. 

Huvud: Tunt hår, tråkig hårfärg, ful ansiktsform, dubbelhaka, buskiga men ändå tunna ögonbryn, leverfläck på hakan, hängande ögonlock, för stor näsa, röd ton i ansiktet, fjunigt hår överallt i ansiktet, sneda gula tänder, tunna läppar, påsar under ögonen, otydliga fräknar, dålig hy (pormaskar, finnar, torr fjällande och oljig hy)

Överkropp: För tjocka överarmar, små bröst, stora bröstvårtor, tjock mage, hängande buk, bristningar, "kärlekshandtag", valkar på ryggen, inte tillräckligt smal midja, håriga armar, otydliga armbågar, ärr, för djup navel, tjocka och korta fingrar, fula naglar, ofasta hängiga bröst, torra händer, breda axlar, kutryggig

Underkropp: Korta tjocka ben med mycket fett runt knäna, fula tår, inåtvända fötter, för platt rumpa,

celluliter, "hip dips", dallriga lår, hängande venusberg, för små inre/ för stora yttre blygdläppar, min blålila hudton, bakåtböjda knän, portvaktstagg, kroppsbehåring - förr att håret fanns/ nu att håret är så tunt.

Ni hör ju själva hur dumma saker som jag mått dåligt över. Jag menar "för djup navel", vem tusan skulle bry sig om min navel mer än jag själv? 

Kan ni förstå att jag i högstadiet grät mig till sömns för att min navel satt så djupt in. Att jag med hjälp av en penna och en linjal mätte djupet på min navel för att konstatera exakt hur tjock jag var och svalt mig själv för att bli smalare. Bara för att min navel inte skulle vara lika djup? 

Sedan jag var nio-tio år har jag skämts över mina händer för att mina fingrar är korta och tjocka.

Jag har kollat avundsjukt på andra kvinnors händer i mer än halva mitt liv. 

Fattar ni att jag under flera år inte kunde med att åka och bada för att jag skämdes så över min kropp. Och att jag än i dag inte kan ha byxor på mig för att jag skäms så mycket över mitt underliv.

Hur kan man hata en kropp så mycket att man låter det påverka hela livet? Låter utseende bli en begränsning för att kunna leva fullt ut. 

När jag tittar på det där programmet och personerna beskriver sitt hat mot sina kroppar så känner jag så väl igen mig. Jag försöker verkligen trivas i min kropp, jag försöker känna mig vacker och att jag duger som jag är. Men det är så svårt!

Samtidigt så ser jag dessa människor som medverkar i programmet, som beskriver hur mycket något i deras utseende hindrar dem från att leva, och nästan aldrig är det så hemskt fult som det låter nr de själva beskriver det. Deras egen bild av deras kroppar är ofta så mycket värre än vad verkligheten någonsin kan bli. I deras ögon är de helt deformerade och ovärda att leva.

Det gör mig upprörd att tänka på hur många människor det är som mår så dåligt över sitt utseende. Varför ska det vara så? 

Är det bara jag som är omåttligt trött på alla dessa tips vi överöses med om hur man ska göra för att gå ner i vikt? Har ni tänkt på att i nästan varje tidning och på var och varannan löpsedel kan man läsa något som har med vikt att göra. Kändisar som hånas för viktuppgång, människor som hyllas för viktnedgång, bantningstips och dieter överallt. Men aldrig någonsin tips på hur man ska göra för att gå upp i vikt.

Jag är alla fall väldigt trött på den bantningshetsen som existerar, så jag tänkte att jag ska tipsa er hur man gör för att gå upp i vikt istället.

Jag är ju dock ingen professionell viktpåökare, så jag kan bara tala av egen erfarenhet. Men vem vet, Det kanske funkar för er också. 

Nyckeln till en lyckad viktuppgång måste ju vara den totala motsatsen till bantning, och den viktigaste punkten måste ju då vara: "Ät mer än du gör av med. Allt handlar om kalorier in VS kalorier ut".

För det har jag fått höra säkert en halvmiljon gånger, fast att jag ska äta mindre än jag gör av med då

så klart. 

Men är det verkligen så enkelt?

Varför kämpar så många människor med vikten oavsett om det är för att gå upp eller gå ner i vikt om lösningen är så simpel? Jag har vänner som kan äta som hästar utan att gå upp i vikt. Jag har vänner som käkar skräpmat varje dag och ändå är väldigt smala. Medan jag kan knappt ens titta på deras mat utan att gå upp i vikt. 

Faktum är att för mig var det väldigt enkelt att gå upp i vikt.

Det första jag gjorde för att bygga på min övervikt var att börja ta medicinen Nozinan. Den var verkligen awesome i syftet att öka i vikt. Det gick jätte, jätte, jättefort. 30 kilo på två månader! 

Jag upplevde inte heler att jag personligen behövde göra någon ansträngning. Min hjärna blev helt bortdomnad och när jag vaknade upp igen hade jag gått från normalviktig till kraftigt överviktig inom loppet på 60 dagar. 

Sen så fick jag en depression och började tröstäta, det funkar också rätt bra ur viktuppgångssyftet. Fast det är ju rätt tråkigt att vara ledsen hela tiden. Men upp i vikt fortsatte jag i alla fall att gå. 

Att ha svår socialfobi hjälpte verkligen att bibehålla kilona. Jag gick aldrig någonsin ut om det inte var en verklig kris. Typ som om det skulle börja brinna i mitt hem, då kanske jag hade kunnat lämna min lägenhet. Annars så stannade jag inom husets fyra väggar. Så att äta Nozinan, ligga i sängen med en depression och isolera mig från värden var mitt sätt att gå upp i vikt.

Det kanske inte direkt är det tips ni behöver, men jag tror att det är viktigt att inse att en viktuppgång/viktnedgång är mer komplex än kommentaren "Kalorier in  Vs. Kalorier ut" som man så ofta får höra. Det är kanske den fysiologiska orsaken, men det säger ingenting om personens liv eller förutsättningar. Det säger ingenting om vad som är "mer/mindre kalorier än vad man gör av med", för någon och inte heller något om hur mycket personen kanske redan kämpar med sin vikt.  Vi alla har ju olika svårt att gå upp eller ner i vikt, det tror jag vi alla kan vara överens om. Att ändra sin vikt är inget som är enkelt för alla människor.

Men ändå så är det så många som får allt att låta så enkelt. "Ja men sluta ät godis varje dag", ja fast jag äter inte godis varje dag. "Ja men rör på dig mer", jo jag försöker. Men jag har sjukdomar som hindrar mig och jag gör faktiskt redan det bästa jag kan. 

Min kost är inte extrem på något vis. Men människor föreställer sig någon form av frossande i onyttigheter dagarna i ända när de tittar på min kropp. Jag äter mycket frukt och grönsaker, alltid fullkornsprodukter och så vidare. Jag försöker träna på gym i alla fall en gång i veckan.

Men jag är ändå tjock. 

Visst kan jag ju gå ner i vikt för det jag jag ju gjort innan. När jag skulle gifta mig så svalt jag ner mig 22 kilo. Jag levde på extrem svältkost och jag har aldrig mått så dåligt fysiskt som jag gjorde då.

Jag hade ingen ork alls, vilket inte var så konstigt då jag inte fick i mig någon mat. Jag var hela tiden trött och irriterad. Blev sjuk ofta, frös hela tiden. Hade alltid huvudvärk och min ångest och mina depressioner blev värre och värre för varje dag som gick. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt.

Hela mina dagar kretsade kring att räkna kalorier. Det var en ren och skär mardröm att leva sådär.

Ibland kunde det gå flera dagar utan att jag åt någonting och de dagar jag åt en enda kalori över mitt mål för dagen (mål som jag medvetet hade satt väldigt lågt), så grät jag i flera timmar, ibland i dagar efteråt. Det var så ångestfyllt och hemskt. Men samtidigt så fick jag fick så mycket beröm och jag var så duktig i andras ögon när jag svalt mig själv. 

För nu var jag så fin, så stark, så duktig och jag måste ju må så mycket bättre. Eller hur? 

Nu så måste jag ju vara hälsosam.

Men på vilket sätt är det där hälsosamt? Psykisk stress och självhat är bland det farligaste vi kan utsätta våra kroppar för. 

Vad är egentligen bäst att leva på luft och självhat eller riktig mat som man kan avnjuta hemma lugn och ro?  

En sak som jag har reflekterat över är att det är så många smala/ normalstora människor som kläcker den där beklagande kommentaren "Åh, vad tjock jag känner mig idag". 

Hur kommer det sig att man som smal kan känna sig tjock? Tjock är ju något man är. Typ som lång.

Jag har aldrig någonsin hört någon kort person beklaga sig över att den känner sig lång en dag. 

Jag tycker det är så otroligt dumt att ordet "tjock", har blivit en synonym för något negativt istället för att ses för vad det verkligen är. Ett ord som beskriver en form.  För ordet tjock är ju egentligen bara en antonym till smal.

En känsla däremot är en psykisk reaktion på något i vår omgivning, en händelse av något slag. 

Just tjock är ingen känsla, det du känner kanske är sorg eller upprördhet över din figur. Ett självhat som du sammankopplar till din vikt på grund av diverse omständigheter. Kanske du såg dig i spegeln i kläder som inte satt bra, du kanske fått en kommentar om din vikt, ätit dig för mätt eller något annat som gör att du upplever dig själv som tjockare än vanligt. Något som påverkar dig negativt för att vi sedan barnsben fått lära oss att det är fel och hemskt att vara tjocka och du känner som resultat en känsla av upprördhet eller kanske till och med frustration när du upplever dig själv som "tjock".

Men att vara tjock innebär ju att man har en större mängd fettvävnad, och det är inte en känsla det är ett faktum. Antingen så har man mycket fett på kroppen eller så har man det inte.

Så vad är det egentligen man känner, när man säger att man "känner sig tjock". Din vikt och din fettmängd är ju den samma som igår. Men idag "känner du dig tjock", varför? 

Som jag ser det så är det ett sätt att uttrycka negativitet mot sin egen kropp. För aldrig är det någon som suckades beklagar sig över att man är tjock i en positiv anda. 

Vi lär oss sedan barnsben att tjock är något negativt. Att vara tjock tillförskrivs en massa negativa egenskaper så som lat, korkad, ful, äcklig, karaktärslös, ohälsosam och så vidare.

Så genom att kalla sig tjock med en negativitet bidrar bara till att befästa dessa attityder.

Det är så inrotat i våra hjärnor att tjock är något så dåligt att man som tjock inte ens får säga att man själv är tjock.  För alltid kommer det någon som ska säga emot "Nej, du är inte alls tjock. Du är jättefin",

som om tjock skulle vara synonym till ful. Som om jag precis sa att jag var en dum, ful och äcklig människa bara för att jag konstaterade att jag är tjock. För tjock, det är jag ju.

Jag har även fått höra att jag inte alls är tjock utan att jag är "mullig" eller "kurvig" när jag benämnt mig själv som tjock. För att säga att man är tjock är tydligen det värsta man kan kalla sig själv. 

Det är så tabu att använda ordet tjock som annat än ett skällsord att ingen längre verkar kunna se ordet som en beskrivning av en människas kroppsyta. 

Varför kan inte tjock bara få vara just det, tjock? 

Det behöver inte förskönas med förmildrade ord för tjock och inte heller behövs det sägas emot. Tjock är bara tjock precis som lång är lång. Antingen så är man det eller så är man det inte. 

Jag är tjock, för jag har en rätt stor övervikt. Jag har en stor mängd fettvävnad på min kropp och jag drar bland de största storlekarna i många affärer så som H&M till exempel. Tjock är ett ord som beskriver just det.

Det säger ingenting mer om mig som person än att ge någon form av uppfattning om min kroppsform. Precis som lång inte beskriver något mer än just längd hos en lång person. 

Så nej, du känner dig inte tjock. Du känner kanske en mängd andra känslor, men inte tjock.

För tjock är ett fysiskt tillstånd och ett faktum. Ett ord som beskriver en form och inte en känsla. 

Så nästa gång du "känner dig tjock", fundera på vad exakt det är du känner, vad du upplever, vad du tänker och vad det var som fick dig att känna det som du känner. 

Älska dig själv, tro på dig själv, du är värdefull!

Ja det där hör man ju om och om igen, samtidigt som tidningarna bombarderar dig med bantningstips och bilder på Photoshopade kändisar och modeller som framställs som ett ideal vi alla borde leva upp till. 

Ja då är det ju inte heller så lätt att alltid ha självkänslan på topp, men det är okej. Det är okej att inte känna sig vacker, det är okej att inte känna sig på topp. Alla har vi dåliga dagar och det måste vi tillåta oss själva att ha. Att bygga upp sin självkänsla är såklart viktigt om man vill må bra i längden. Men man kommer aldrig kunna vara på topp jämt. Självkänslan vacklar hos oss alla. Även supermodellerna som alla avrundar har saker i sina utseenden som de skäms över.

Jag har dagar då jag känner mig vacker och att jag duger precis som jag är, och jag har dagar då jag känner mig som den fulaste människa på jorden. 

Min självkänsla vacklar enormt mycket och det kan ske lika plötsligt som ett blixtnedslag. 

Det är svårt det där med att känna acceptans inför sin egen kropp och att känna att man duger, för så ofta har man en bild av hur man önskar att man såg ut. 

I mina dåliga perioder drömmer jag ofta om hur annorlunda livet vore om jag var vacker, eller ja i alla fall att jag själv tyckte att jag var vacker.  

För oftast så tycker jag ju inte det, jag accepterar mig själv som jag är och jag trivs i min egen kropp för det mesta. Men jag ser inte mig själv som vacker. Och jag önskar ju att det inte spelade någon roll.
Men ändå så gör det ju det, jag vill vara vacker. Men varför vill jag det egentligen?

Rent logiskt kan man ju tänka att utsidan inte borde spela någon roll. Det är ju bara ett skal som vi lever inuti. 

Men detta skal är tyvärr något vi blir dömda efter och det är lätt att tänka att om detta skalet bara var vackert skulle jag inte bli dömd lika hårt. 

Hade jag inte ärr på armarna skulle jag inte bli dömd som en "uppmärksamhetssökande tjej som glorifierar psykisk ohälsa för att hitta någon slags samhörighet med andra tjejer med självskadebeteenden".

Hade jag inte vart tjock skulle jag inte setts som "en lat smått korkad person som hellre ligger hemma framför tv:n och slappar och äter skräpmat, än att ta itu med livet"

Varenda aspekt av hur vi ser ut och hur vi klär oss döms vi efter, man placeras in i ett fack fyllt av fördomar baserat på en yta. För den ytan är det första människor omkring oss ser. 

Jag har så många gånger fått höra dessa fördomar om att jag är en slampa för att jag bär korta klänningar eller urringat. Att jag är EMO för att jag har haft ett självskadebeteende. Att jag är lat för att jag är tjock. Att jag är en feministfitta för att jag inte rakar mig och så vidare i oändlighet.

Dessa kommentarer när man hör dem om och om igen påverkar även om man försöker att inte lyssna.

För jag trivs ju med att vara jag. Mina ärr är en del av mig, min kroppsform kommer från år av psykisk ohälsa med psykofarmaka och ätstörningar, jag trivs inte i att vara rakad och jag gillar att klä mig i klänningar för det är det jag tycker är skönast. 

Jag är jag och det borde inte vara någon annans rätt att klaga eller kommentera mitt utseende. 

Men ändå är det så många som tar sig rätten att klaga på hur jag ser ut.

Det enda jag kan göra är att försöka göra mitt bästa för att håla fast vid det där mantrat om att "man duger som man är" när självkänslan vacklar. 

För visst är det väl så, alla människor duger så som de är även om det vissa stunder är svårt att känna så om sig själv.

Kära kropp! 

Du har följt mig i vått och torrt i snart 26 år. Många gånger har jag tagit dig för givet, behandlat dig illa och till och med tagit ut min ångest och mina aggressioner på dig. 

Jag har många gånger drömt om att kunna byta ut dig, för jag har inte sett dig som tillräckligt bra. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt kurvig, inte tillräckligt fläckfri, inte perfekt nog helt enkelt. 

Jag har sett alla dina fel och brister, istället för att fokusera på vad du faktiskt gör för mig. 

Men vet du vad? "We were born to be real, not to be perfect". 

Jag tycker det är ett bra talesätt, för att vara äkta och realistisk är så mycket bättre än att ständigt kämpa efter att vara "perfekt", perfekt i andras ögon. Perfekt så som media framställer det.  

Jag vill be om ursäkt för allt hat jag har riktat mot dig genom åren, jag inser ju nu att detta hat

är hat som har fötts ur att jag inte känns mig tillräckligt duglig för att du inte var vacker nog, för att du inte levde upp till ideal satta av andra människor. Jag har hatat dig för att du har passat in i den mall jag önskade att du skulle passa in i. Men jag inser nu att det var fel av mig att tänka så.

Du är min kropp, min enda kropp och jag borde respekterat dig nog för att inte tycka och tänka sådana hemska tankar om dig.   

Det är du som är mitt liv, det är i dig jag lever och det är du som håller mig levande. Utan dig är jag ingenting. Jag förstår inte hur jag har kunnat säga och tänka så elaka saker om dig. Saker som jag personligen aldrig skulle tycka eller tänka om en annan levande människa. Så varför har jag tänkt som om dig min kära kropp? 

Vad är det som gjort att jag känt ett sådant starkt hat om dig? Är det alla elaka ord jag fått höra om hur tjock och ful du är? Eller är det alla tidningar och reklamer som visat upp bilder på den perfekta kvinnan som gjort att jag känner att du inte räcker till? 

Oavsett anledningen till varför det blev såhär vill jag nu be om ursäkt och ta på mig ansvaret över hur illa jag har behandlat dig. Jag lovar att jag ska försöka bättra mig. 

Jag lovar att tänka snälla tankar och stoppa hatet jag riktat mot dig. Jag lovar att jag ska sluta önska att du såg annorlunda ut. För utseendet är inte allt. 

Jag är så tacksam för att du finns här för mig trots att jag behandlat dig så illa. Jag är tacksam för hjärtat som fortfarande slår trots att de blivit krossat. Jag är tacksam för att min hjärna kan tänka kloka tankar trots de sjukdomar jag har. Jag är tacksam för att mina ben fortfarande bär mig trots att jag känner mig så svag. Framför allt så är jag är glad för att jag får vakna på morgonen och leva ännu en dag tillsammans med dig. Jag älskar dig min kära kropp!

Med vänlig hälsning, Sara

 
Nej men tack så mycket kära du, vilken tur att just du tillåter mig att vara precis så som jag själv vill, annars hade jag ju aldrig stått ut. För det är ju just du som måste tillåta mig att vara mig själv. Just du som bestämmer över mitt liv och hur jag väljer att se ut.... eller hur var det nu igen?

Just det, du har absolut ingenting med mitt liv att göra.

Självklart får jag vara precis så tjock, ful och sjuk jag vill. För det är mitt liv och den enda som bestämmer över mitt liv är jag själv. Mitt utseende har du inte med att göra oavsett hur du tycker att jag ser ut. För låt oss inse fakta, ingen i hela världen kommer någonsin vara snygg i alla levande människors ögon. Det kommer alltid finnas fullt med människor som tycker att du är ful och det kommer alltid finnas människor som inte tycker det. Och det spelar liksom ingen roll vad någon annan tycker. Du har precis lika stor rätt att finnas till och må bra som alla andra hur många det än är sin tycker du är ful eller ej. 

Förresten så måste ju "Du är ful"  vara den sämsta elaka kommentaren någonsin egentligen. 

Det är liksom "jaha, tyck det då", jag menar varför skulle det spela mig någon roll vad en främling tycker om mitt utseende? Det är ju den personens problem, inte mitt. Tänkt dig själv att någon tycker du är ful, vem stör det mest? Dig som bara existerar så som du är eller den andra personen som går och retar sig på någon annans utseende? Jag förstår inte ens att man orkar bry sig om hur någon annan ser ut, måste ju vara väldigt tidskrävande och för mig känns det som ett onödigt att slösa sin energi på att gå runt och klaga på hur folk ser ut. Men vill du göra det så visst. Jag kan till och med hjälpa dig lite.

För jag känner mest bara för att reta personen lite extra och verkligen visa hur "ful" och tjock jag är när jag får sådana där kommentarer.

Här sitter den fula och tjocka Sara och ska precis trycka i ner en stor fet hamburgare i sin stora feta mage. Det du! Visst svider det i ögonen?

Här är jag tjock och ful i Västersjön. Titta vilken stor och tjock rumpa hoppas det sticker riktigt mycket i dina ögon :D
     
Här ligger jag i sängen, titta så ful jag är med mina ärriga armar och små bröst.

Varsågod och titta på min fulhet.

Här är jag trött och sjuk, hoppas det stör dig riktigt mycket.  
    

Om inte så kommer här ännu en bild på mig, en bild där jag sitter och solar på min balkong

Tillslut, en liten video just för dig

Så varsågod! Hoppas att du exploderade medan jag fortfarande sitter här och skrattar och lever mitt liv helt tjock, ful och sjuk!

Jag behöver inte din tillåtelse för att få finnas till, jag behöver inte din bekräftelse och jag behöver verkligen inte dig. Du är en totalt oviktig människa som inte tillför något i mitt liv så varför skulle jag bry mig om vad du säger? Det är ju skrattretande att du ens trodde något annat, att du trodde att jag skulle ta illa upp eller bli ledsen. För det var ju det som var syftet, eller hur? 

Men tji fick du för jag har haft det väldigt rolig med att skriva det här inlägget. Det är så kul att provocera människor som du för det är så enkelt. Allt jag behöver göra är att bara finnas till och vara just det du skrev "tjock och ful". 

Fettet fungerar som en bra isolering

Det blir mjukt att sitta

Mysigt och mjukt att krama

En stor statistisk genomgång visar att personer med lättare övervikt (BMI 25-30) lever aningen längre än smala personer.

Man kan använda valkarna till att bära/hålla fast saker när händerna är upptagna

Man ser yngre ut

Man blir väldigt snygg i korsett

Du sparar pengar på kläder eftersom dyra märkeskläder och jeans inte finns i din storlek.

Man har lite att ta av om man blir sjuk, hamnar på en öde ö eller när zombieapokalypsen kommer

Man slipper se sina fula fötter

Tjocka har större chans att överleva som hjärtsjuka än smala.

Man kan äta vad man vill utan att vara rädd att bli tjock, för det är man ju redan 

Behöver mindre vatten i badkaret när du badar, din kroppshydda tar upp tillräckligt stor plats, miljövänligt

Man kan sätta sig på sina fiender så de dör.

Studier visar att fett skyddar mot bland annat infektioner, cancer, lungsjukdom, hjärtsjukdom, benskörhet, anemi, högt blodtryck, reumatoid artrit och typ 2-diabetes. Överviktiga med diabetes 2 har större chans för överlevnad än smala.