En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och Funderingar

Av Sara Modigh - 6 december 2013 22:15

 

Jag hatar när man får frågan "Vad är det du vill ha hjälp med och vad tycker du att vi ska göra?" från psykiatrin. OM JAG HADE VETAT DET HADE JAG VÄL INTE BEHÖVT ER HJÄLP! Det är ert jobb att hjälpa personer som mår psykiskt dåligt. Borde ni inte veta vad ni ska göra?

Altså är det på riktigt meningen att jag som patient helt själv ska stå för behandlingsplanen?


Hur är det meningen att det ska fungera? Jag kan inte ens räkna alla gånger jag fått sådana kommentarer. Blir så sur... Gör ert jobb och erbjud mig den hjälpen som finns istället!

Om jag visste exakt hur man skulle göra för att må bättre tror ni inte att jag skulle mått bra nu då i så fall? Jag tycker inte att det är jag som patient som har skyldigheten att hitta boten, vad är då meningen med psykiatrin?


Jag vet inte vad ni har för resurser, Jag vet inte vad ni har för behandlingar att erbjuda, Jag vet inte vilka behandlingar som rekommenderas till vilka problem! Så varför är det jag som ska berätta det? 

Det värsta är ju ändå att de flesta av dessa frågor fick jag av BUP, jag var alltså bara ett barn, hade ingen diagnos (för det var fel att sätta diagnoser på barn),, hade ingen aning om va psykisk ohälsa var eller hur det fungerade. Hur kan man då som psykolog, läkare eller kurator vänta sig ett svar på den frågan? 


 

Av Sara Modigh - 5 december 2013 14:45

 

Något som jag har otroligt svårt för är att komma på saker som jag är bra på.

Jag tycker inte att jag är bra på något för det går alltid att vara bättre. 

Det är väl något jag borde jobba på.

Men hur gör man det? 

Jag tycker ju oftast att jag är oduglig till allt, och inte kan något alls. Jag har väldigt höga krav på mig själv när det gäller allt jag gör, vilket gör att jag aldrig känner mig nöjd för åter igen kommer tanken "det kunde varit bättre"


Sen har jag ett dåligt drag där jag direkt blir väldigt kritisk om någon typ skriver "min blogg är bäst" eller "läs min blogg för den perfekta blogg upplevelsen" som många skriver i sina bloggar. Tror aldrig jag tyckt någon av alla dessa bloggar varit bra. Kanske det beror på att jag själv är så kritisk mot mig själv?


Visst min blogg kanske inte är den sämst i värden och jag har blivit bättre på att blogga.

Men jag tycker fortfarande inte att jag är tillräkligt bra även om just bloggandet är en av få saker som jag faktiskt tycker att jag är bra på. 


Men jag måste försöka lära mig att se saker som jag är bra på, även om det är att inte vara bäst. Man kan vara bra på saker även om man inte är bäst, och även om andra tycker att du är dålig så behöver det ju inte betyda att du är dålig!

Av Sara Modigh - 31 oktober 2013 00:00

  

Klicka på bilden för att komma till artikeln. 

 

Nej, men vilken otroligt trevlig och mysig gubbe detta verkar vara. Precis sådana som ska jobba med barn......ELLER INTE!!!

 

Jag blir så ledsen när jag tänker på vilka orättvisor man måste utstå bara för att man haft oturen att födas med en psykisk funktionsnedsättning. 

Allt fler och fler resursskolor läggs ner med motivet att dessa barn inte ska uteslutas ur samhället. De ska slängas ut från sina klasser där de får den hjälp och stöd de behöver för att sedan kastas in i en stor klass med stressade lärare som inte räcker till. En klass där de inte längre kan få hjälp.. En klass där de egentligen inte är välkomna.

 

Jag vet hur det känns att vara den där "cancersvulsten" för jag kände alltid hur irriterade lärare och rektorer var på mig. Speciellt i högstadiet. 

Jag passade inte in i mallen som de försökte pressa in mig i och därför dög jag inte.


Det är en skam hur Sverige behandlar vissa barn. Det är en skam att dessa barn inte får samma rätt till skola och undervisning som andra!


Det är fruktansvärt att barn med svårigheter ska benämnas som cancersvulster och ruttna äpplen!


Så nu undrar jag herr Greger von Sivers, Är jag ett ruttet äpple?

 

Av Sara Modigh - 7 oktober 2013 13:15

När man rör sig i vissa speciella "kretsar" på internet så stöter man då och då på självmordshot. 

En standard kommentar till dessa hot är i 99% av fallen "om du menade allvar hade du inte skrivit ut det här" 

Många menar på att dessa självmordshot är sätt att försöka få uppmärksamhet, "att man vill ha den där mysiga förtröstan som alla ger en när man hotar med att ta sitt liv.".

 

Jag tycker att det är väldigt konstigt att uttala sig på det viset.Visst att det finns nån statistik någonstans som säger att de flesta som tar sitt liv inte säger något innan. Men man får ju inte glömma att självmordstankar och hopplöshetskänslor, och planer på att begå självmord inte är samma sak som att vara så självmordsbenägen att man faktiskt tar sitt liv.

 

Jag har många gånger haft väldigt svåra självmordstankar där jag i detalj planerat hur jag ska ta mitt liv och ändå så sitter jag här idag. 

Men om jag inte haft familj och vänner som stöttat mig hur hade det varit då? Då tvivlar jag starkt på att jag hade levt i dag. 

 

   

 

Jag har svårt att tro att man skulle ge sådana hot om man faktiskt inte mådde dåligt. Visst att man kanske inte tänker ta sitt liv på riktigt. Men om man hittar på något sådant för att få lite mänsklig omtanke så kan man ju inte må bra och kommer definitivt inte må bättre av att ignoreras eller få elaka kommentarer i den tidpunkten.  

 

Vad blir egentligen konsekvenserna för ett ohört rop på hjälp?


Jag tycker inte att vi ska ta så lätt på självmord då det faktiskt är den vanligaste dödsorsaken hos män i åldrarna 15-55 och den näst vanligaste dödsorsaken för kvinnor i samma åldersgrupp. En hel miljon människor beräknas årligen dö i självmord världen över. Det är alltså 2 700 självmord varje dag!

 

Runt 1500 människor tar sitt liv varje år i Sverige och det sker även en ökning i både genomförda suicid och suicidförsök.

För att stoppa denna ökningen måste alla ta sitt ansvar. Både vuxna och ungdomar måste lära sig om hur självmord kan förebyggas och barn måste få lära sig att prata om hur de mår och hur de ska hantera jobbiga situationer. 


Jag vill förhindra självmord

Av Sara Modigh - 2 oktober 2013 14:00

"Det finns alltid någon som har det värre"

Det är en kommentar man väldigt ofta får höra när man uttrycker att man mår dåligt över någonting. 

Varför envisas folk att säga så? Bara för att någon har det värre betyder ju inte det att den smärtan jag upplever känns mindre? 

Självklart är man medveten om att saker alltid kan bli värre och att det finns människor med värre och svårare problem än man själv har. Men det betyder inte att man på något magiskt vis ska ignorera sina egna känslor , inte tillåtas känna eller tycka att man har det jobbigt. 

Jag tycker uttrycket "Alla har vi vårt eget helvete" är bättre att gå efter. För alla har svårigheter och problem, alla går igenom sitt alldeles egna helvete och vad som är ett helvete för mig kanske någon annan tycker är en rolig vardagshobby och vise versa.. 

Så att folk utanför ska stå och bedöma vem som har det värst tycker jag är konstigt.

 

Eller är det bara den som har det värst som får tycka att den har det jobbigt?

Vem är det i så fall som har det värst och vem ska avgöra det? 

 

   

Av Sara Modigh - 30 september 2013 14:00

"Jag förstår verkligen att det är ett helvete att leva med någon som är svårt sjuk i sin psykiska ohälsa. Självklart är det så, det ska man inte sticka under bordet. Men det är inte lätt att leva med en fru som har cancer heller, men där lovordas man för att man är så stark och underbar för att man står vid sin frus sida. Medans en man som är gift med en kvinna med psykisk sjukdom jämt får höra att han ska lämna sin fru så fort det blir minsta motgång. "

 

Detta skrev jag i mitt förra inlägg och tänkte förtydliga det lite.

Jag läste ett inlägg som hette "Jag hatar min flickvän" på ett forum.   

 

Detta är ett inlägg som beskriver en psykiskt sjuk kvinna som mår väldigt dåligt.  Mannen beskriver i detalj kvinnans svårigheter och problematik. Jag förstår verkligen att det är jobbigt och att man kan bli frustrerad på sin livssituation. Men det är så otroligt viktigt att komma ihåg att denna kvinnan har en sjukdom. Hon väljer inte att bli arg eller ledsen, hon har inte valt att känna de hopplöshetskänslorna som hon känner och hon har definitivt inte valt sin sjukdom.

Hon vill inte må dåligt!


När man läser svaren på denna tråden så blir man verkligen rädd.  

               


Varför har människor den attityden?

"Lämna henne, Förstår inte ens varför du tvekar" , "hon kväver dig", "Du är värd bättre"

"du slösar bort ditt liv" , "hon borde söka hjälp"

Vem har sagt att hon inte redan kämpar allt hon kan och redan får hjälp ifrån psykiatrin? Men det är inte så enkelt. Men blir inte frisk efter ett möte på psykiatrin! Man kan inte rå för att man drabbas av en sjukdom. 


När jag läste dessa kommentarer så slog tanken mig. Vad skulle hända om man bytte ut den psykiskt sjuka kvinnan mot en fysiskt sjuk kvinna.

Inte skulle mannen få sådana kommentarer om han skrev att han hatade sin cancersjuka fru?


Så jag skrev ett sådant inlägg för att se vad som skulle hända.

  


Detta är några av svaren jag fick och man märker fort hur stor skillnad det är på svaren och attityden gentemot den man som hatar sin partner på grund av en fysisk sjukdom, mot den mannen som hatar sin flickvän på grund av en psykisk sjukdom.

 

             



Visst är det skrämmande? Det enda som skiljer dessa två inlägg åt är sjukdomen kvinnan har!

I ena tråden håller alla med trådstataren, självklart ska han lämna sin krävande och jobbiga flickvän. Klart han inte kan leva i ett sådant förhållande med en tjej med psykiska problem. Medans i andra tråden blir det ett ramaskri med människor som önskar trådskaparen död, att mannen ska få cancer och det är så fruktansvärt att skriva så om sin sjuka fru.

Åter igen det enda som skiljer är sjukdomen kvinnan har!


Detta visar starkt på hur förtryckta personer med psykisk ohälsa fortfarande är och hur lite respekt man får som psykiskt sjuk.

Ni kanske tänker att det bara är en slump att de ena inlägget dragit fler skitstövlar till sig. Men om ni tittar noga så ser ni att det är en person som kommenterat båda trådarna och hennes svar är väldigt skilda. 

 



Hur kommer det sig att det är så här? 

Hur kan man tycka att man slösar bort sin tid  och är värd bättre om man är ihop med någon med en slags sjukdom och samtidigt tycka att om sjukdomen hade varit en annan att man då ska "passa upp som aldrig förr" och är egoistisk och empatilös om man vill lämna sin fru på grund av den sjukdomen? 

Jag tycker att detta är en dubbelmoral utan dess like.



Vad tror ni detta beror på?

 

Av Sara Modigh - 28 september 2013 14:00

 

Jag ser ofta att personer som själva inte mår psykiskt dåligt säger saker som "men jag har ju gett dig flera tips",

"varför gör du inget åt det", "Jag har ju tröstat dig flera gånger", "du har ju mått dåligt i flera år" och så vidare


Detta för mig känns som att den som säger så beskyller den sjuka för att den inte blir frisk, som om att man väljer att fortsätta vara sjuk. 


Alldeles nyss läste jag detta:

"Jag har försökt ge råd om hur hon ska göra/tänka och allt annat man kan komma på. Men nej - hon ska minsann fortsätta må dåligt och förstöra allt som hade kunnat föreställa ett normalt liv, år efter år. "

 

Efter en lång text om hur dum kvinnan var som var sjuk kom slutklämmen att han hatar henne.

Denna text hade fått massor med kommentarer om hur synd det var om mannen och att han skulle lämna den hemska kvinnan som inte kunde ta sig i kragen och skärpa till sig.

 

Det gör mig så ledsen att läsa sådant, för jag är ju den där sjuka kvinnan. Jag vet hur mycket man kämpar för att hålla ihop i sömmarna. Jag vet vilken kamp det är att bara ta sig upp ur sängen och se till att man borstar tänderna. 

Det tar lång tid att kämpa mot psykisk ohälsa, många gånger är det en livslång kamp då problemen alltid kommer att finnas där. 

Man kan lära sig leva med det mesta, man behöver "bara" hitta sina egna vägar och strategier för att få vardagen att funka. Detta är tyvärr väldigt svårt och man behöver ofta hjälp och stöd från omgivningen.

 

Jag förstår verkligen att det är ett helvete att leva med någon som är svårt sjuk i sin psykiska ohälsa. Självklart är det så, det ska man inte sticka under bordet. Men det är inte lätt att leva med en fru som har cancer heller, men där lovordas man för att man är så stark och underbar för att man står vid sin frus sida. Medans en man som är gift med en kvinna med psykisk sjukdom jämt får höra att han ska lämna sin fru så fort det blir minsta motgång. 

 

 

Av Sara Modigh - 27 september 2013 14:00

Att censurera ohälsa för barnens skull görs väldigt ofta, Speciellt när det handlar om psykisk ohälsa.

Hur många gånger han man inte stött på kommentarer på forum om att det finns barn som läser på forumet och därför bör man inte prata om att må psykiskt dåligt. Senast idag stötte jag på ett sådant inlägg.

 

I detta fallet var det någon som skrivit i ett forum för/om kvinnor om sitt mående och den dödslängtan hon känner . 


Jag förstår att man vill skydda barn från allt hemskt här i världen. Men varför förstår inte folk att det stjälper mer än det hjälper när de låssas som att psykisk ohälsa inte existerar. 

Även väldigt små barn kan drabbas av psykiska problem, och då står de där utan att ha någon att vända sig till, för att de inte vet att det går att få hjälp och alla runt omkring gömmer allt som har med psykisk ohälsa att göra.


Det är en sorglig sanning att även barn blir sjuka och även barn tar livet av sig. 


Att gömma undan allt som har med att må dåligt psykiskt är farligt! 


Visst det finns barn på internet , men det är då barnets föräldrar som får ansvara för vad barnet gör på datorn (för det finns bra mycket värre saker än texter om psykisk ohälsa på internet!). Precis som det är varje människas egna ansvar för vad det sätter sig och kollar på på internet. 


Jag är ju som de flesta vet för ett öppnare samhälle. Ett samhälle där man får prata om hur man mår utan att skuldbeläggas. 

Men vi är långt ifrån där. Det är stor skillnad på vad man får prata om och inte.

Låt oss säga att personen skrivit i ett forum om hur otroligt hemskt och jobbigt det var att ha cancer. Inte hade hon fått det inlägget borttaget med orden "det finns barn här". Man ser aldrig den typen av kommentarer hos personer som skriver om fysiska problem. 


Jag är så trött på att se hur människor med psykiska problem skuldbeläggs. Det är deras fel att folk blir sjuka, det är deras fel att andra mår dåligt, det är deras fel att andra triggas, det är alltid den sjukas fel!

Själv har man inget som helst ansvar för vad man gör när man sitter vid sin dator och läser. 


Nä, göm allt som har med psykisk ohälsa att göra, för barnens skull!


Varför är en psykisk sjukdom år 2013 fortfarande så tabu att prata öppet om?


Vill tillägga dock att jag inte läst original inlägget eftersom det blev borttaget och att detta är riktat till internet överlag och inte specifikt mot detta forumet och detta inlägget!


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards