Bilden e gammal ca 2 år gammal och jag slutade för ett år sen. 

Jag har haft ett självskade beteende i 5 år, har då skadat mig själv på olika sätt, tex skära sig och göra blåmärken. 
Har även ett drogberoende som jag just nu håller på att ta tag i
Jag är diagnostiserad med schizofreni och jag e "frisk" anorektiker
jag hör och ser saker som inte e verkliga. De skapar väldigt mycket ångest känslor och oro
och de ända sättet för att att kunna överleva just då var att skada mig själv. 
men för ett år sen träffade jag min underbara pojkvän, och han fick mig att sluta. 
Men nu överlever jag utan självskade beteendet, och jag mår mycket bättre utan de.

Hur de är för mig att leva med mina ärr nu, väldigt bra, idag får jag inga blickar alls, men precis när jag började visa dem var de folk som stirrade, skrek efter mig och frågade massa. Men nu gör ingen de, de e väldigt skönt

Hej! Jag heter Ebba och är 17 år. Jag började självskada när jag var 11-12 då mina föräldrar flyttade isär. Det började med att jag rispade mig med saxar och nålar eller brände mig, men en natt i sjuan när min panikångest var som värst skar jag mig för första gången med rakhyvel. Först var jag nog mest nyfiken på om det skulle fungera, om det verkligen skulle dämpa ångesten. Sedan var jag fast. Overklighetskänslan som man ibland får med panikångest försvann direkt då jag kände smärtan. Jag har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig funkat helt och jag har haft många återfall. Istället började jag tillexempel sniffa bensin. Mina föräldrar visste om att jag skar mig, men inte hur mycket och hur allvarligt. När dem äntligen fick reda på det skickade de mig till bup-akuten där jag fick olika mediciner och hjälp. Nu har jag nästan lyckats sluta, jag får fortfarande återfall ibland men blir med tiden bättre och bättre. Allt är tackvare bup och min familj som har hjälpt mig igenom allt. Det går att sluta självskada om man verkligen vill, och vågar söka hjälp av andra.

Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.

jag började skära mej vid 12 års ålder gömde de för mina föreldrar gick med långärmat hela tiden vid 13 års ålder börja jag sniffa lim och tog alla tabletter jag kom åt skrev självmordsbrev tänkte hänga mej själv nere i källaren men nått stoppade mej nått inom mej sa nej det gick ett år jag vart 14 och hade fortfarande drogmissbruk då gick jag på en fest söp mej så full jag kunde gick och drack ur anndras spritglas tog morfin och drack lite mera sen gick jag ut och rökte på pappa kom och hämta mej kl 3 på natten och jag grät och stank sprit då efter den festen fick dom reda på mitt drogmissbruk och tog kontakt med bup jag fick prata med en psykolog och en socionom sen med en läkare och jag fick göra ett adhd test och dom konstaterade sen att jag hade ADD jag gick och fick olika mediciner i 4 år tills jag vart akut tvångsinlagd jag hade i 4 år bara legat i min säng och sovit till kl 6 på kvällen setat vid datorn druckit tee och rökt, jag åt knappt nått fick utbrott på kvällarna rakbladen var mej trogna hade med dom överallt hela min arm var uppskuren mina ben oxå när jag var inlagd på sluten vården på bup så kom dom fram till att jag hade inte ADD jag hade varit feldiagnoserad i 4 år dom kom fram till att jag hade Lindrig Mental Retaration, alltså jag är 50 % handikappad då rasa hela världen för mej jag gick in i mej själv prata inte med nån låg inne i mitt rum på sluten vården hela tiden så fort dom försökte få upp mej så vägra jag, jag låg bara i min säng och grät och hade smugglat in rakblad på avdelningen, fick nya mediciner starka mediciner, så jag skulle kunna sova men det hjälpte inte, sen så vart jag utskriven och jag mådde si sådär i ett halvår sen rasa allt igen jag skrek åt mina föreldrar vägra ta min medicin och vart inskriven på bups sluten vård igen, jag slogs mot mitt liv, fick en ny medicin theralen och zoloft vart utskriven därifrån, sen efter de så fick jag gå till öppen vården och prata med en läkare som konstarerade att jag är psykotisk fick risperdal och nozinan utskrivet och jag kunde knappt prata när jag fick dom medicinerna kunde knappt gå en morgon låg jag ner och bara skaka 

det här är min verklighet inte en saga och jag slåss och väntar på att få bli frisk