Första natten på två veckor och fyra dagar som jag lyckats sova en hel natt utan att vakna. 

I snitt är jag uppe mellan 2 och 4 gånger per natt.

Det känns nästan konstigt att sova i nästan åtta timmar i sträck utan att ha vaknat någon gång under natten. Känner mig ganska trött faktiskt, men det kan ju vara för att jag vaknade tjugo minuter innan jag skulle gå upp och därför inte riktigt fick mitt minimum på 8 timmars sömn. 

Känner att jag har aningen högre sömnbehov för att må bra.

Men det är skönt att ha kunnat sova en hel natt. Det är inte ofta det händer. Men har fått en medicin som ska hjälpa mig, därför jag vet hur många nätter som gått, bara att räkna hur många tabletter jag hade tagit "innan det gav effekt". Nu vet jag ju inte om det är medicinen som hjälpt eller om det bara var en slump. Det händer ju då och då att jag sover en hel natt utan att vakna. 

Men det är inte ofta som det händer.

Vi får väl se om det håller i sig. Det vore skönt!

Något som däremot inte är så skönt är de där ryckningarna i ögonlocket som jag har.

Tror att de flesta av er kan relatera till hur det känns för alla har väl fått sådana där nervryckningar ibland. Det är ju egentligen inte så farligt, och det gör ju inte ont. 

Men när man får det flera gånger om dagen i flera månader i sträck börjar det bli aningens irriterande. 

De senaste dagarna har det vart ovanligt mycket ryckande dessutom. 

Undra om det är värmen som gör det?

Sen blir jag helt självmedveten över det där ryckandet och tänker att folk kommer se och tycka jag är konstig eller nått. 

Men det känns väl mer än det syns egentligen. Ska inte ha någon som stirrar mig in i ögonen ändå, ingen annan än Jakob i alla fall och han vet ju att jag har det där problemet och vet ju varför. 

Tydligen är det så att när man har MS så har man lättare för att få sådana där nervryckningar då kroppen lättare blir uttröttad. 

Värmen är ju en av sakerna som snor min energi så jag hoppas att det blir bättre nu framåt hösten och vintern. 

Nämnde jag att lag längtar efter hösten? :P 

Fast jag gillar sommaren med! Det gör jag Jag tycker om alla årstider. Det finns ju för och nackdelar med allt. Men just nu längtar jag efter hösten. Men när den kommer så kommer jag säkert längta efter sommaren igen. 

Ja, att hitta lösningar och anpassningar för att klara sig är väl en av de största och viktigaste delarna att göra när man är sjuk. 

Det finns så många saker som jag inte klarar av för att det tär för mycket psykiskt eller fysiskt. 

Ibland är det svårt att veta om något är psykiskt eller fysiskt. 

För många gånger triggar det fysiska det psykiska och vise versa och tröttheten är ofta lamslående oavsett om jag utsatt mig för något som varit jobbigt på grund av mina psykiska svårigheter eller om det är för att min MS säger stopp. 

En av sakerna som jag har sådär svårt med är dammsugning, det är smutsigt vilket gör att det är jobbigt psykiskt, det låter mycket vilket gör att det överstimulerar min hjärna vilket påverkar mig både i min ms och det psykiska, det är dessutom fysiskt ansträngande och varmt så det gör inte underverk för MS-symptomen direkt. 

Men jag har försökt experimentera lite med damsugandet och detta är vad jag kommit fram till:

Att gå bakom dammsugaren där varmluften blåser ut är en mycket dålig idé, det ger illamående, svettningar, fatigue, känsla av att svimma, huvudvärk, svaghet och allmän ostadighet i kroppen och allt annat jag känner när jag blir för varm för min MS. 

Den vanliga "dammsugarrörelsen" fungerar inte. Det är för tungt för både rygg och armar och ger mig symptom så som myrkrypningar i händerna, iskall känsla i armarna och omedelbar trötthet som suger ur all min energi ur kroppen. 

Att försöka stå framåtböjd och dammsuga gick sisådär. Det ger mig värk i ryggen och en aning ångest för det känns som jag ska spy. Får också ont i huvudet om jag böjer mig för mycket framåt. Men ja, det funkar om man är försiktig och inte tar så mycket åt gången. 

Att försöka dammsuga något i takhöjd är ett stort NEJ! Det funkar inte alls. Trodde jag skulle dö av trötthet efter bara två sekunder när jag skulle suga upp ett spindelnät ute på balkongen. 

Det var alldeles för tungt att lyfta hela slangen med metallrör och allt dit upp. 

Det var så jag till och med blev en aning chockad över att min energi sögs ur min kropp fortare än spindelnätet sögs in i dammsugaren. Definitivt inte värt det!

Att sätta mig i ett hörn och dammsuga lite golvlister gick bra.

Så det får väl bli min specialitet i fortsättningen.

Men att försöka lyfta den tunga klumpen till dammsugare gick mindre bra. Tungt och otympligt är ingen bra kombo tillsammans med min MS som gör mina armar helt odugliga. 

Så att både få fram, och sen tillbaka dammsugaren in i städskrubben är ju ett helt projekt bara det. 

Att dammsuga i ett litet instängt rum, det var inte bra det heller. Känns som om luften tar slut.

Får sån panik! Känns som om jag håller på att kvävas. Jag får hjärtklappning, illamående, svimningskänsla, en klump i halsen, darriga och svaga ben och efteråt är jag helt förstörd och utmattad. 

och ljudet från dammsugaren är ju ett helvete. Att man kan bli så mentalt utmattad av ett ljud är ju nästan imponerande. Känns som om jag inte vill höra ett enda ljud till på en vecka för då imploderar jag säkert. 

Sen att dammsuga i den här värmen med MS är ju också ett helvete enbart förtjänat av typ Hitler och annat avskum. 

Men jag försöker göra det bästa möjliga. På med kylvästen och i med öronproppar som i färgen matchar dammsugaren och så fram med ett leende och en positiv attityd. 

Så trots alla svårigheter jag har med det här att dammsuga så har jag åtminstone kunnat dammsuga lite mellan soffkuddarna, dammsugit bakom några möbler och under byråerna vi har i vårt hem samt alla eluttag vi har i sovrummet och vardagsrummet och så har jag dammsugit lite bland alla sladdar bakom stereon och våra tv-apparater och vår dator.

Så länge jag håller mig till "detaljdammsugning" där jag inte behöver flytta dammsugaren så mycket och inte behöver ha metallröret på, aktar mig för varmluften, har fönsterna till lägenheten öppna, kylvästen på och öronproppar i, ser till att vara pigg och utvilad när jag gör det och bara håller på en kort stund så klarar jag damsugandet med bara lite värk, trötthet och illamående som efterverkningar. 

Det är ett stort steg framåt måste jag säga. 

Förresten, ett helt inlägg om att bara dammsuga? haha

Det var ju imponerande att kunna få så mycket text om en sådan sak tycker jag :D

Firar hemkomsten från Uppsala med att åka till sjukhuset två gånger på två dagar. 

Igår hade jag läkartid för lite genomgång och halvårskontroll. 

Allt ser fortfarande bra ut. Proverna som togs förra månaden var negativa så har fortfarande inget JC-virus så det känns ju väldigt bra.

Det betyder ju att jag förmodligen kommer kunna ha Tysabri riskfritt i åtminstone två år till.

För så länge man inte har JC-viruset i kroppen så är medicinen i princip nästan riskfri. Sen efter att man fått JC-viruset kan man ha Tysabri i två år verkar det som på min läkare.

Jag är i alla fall glad så länge jag kan ha medicinen. 

Vill ju inte byta när det funkar så bra.

Jag är väldigt nöjd med behandlingen med Tysabri. Känns som om jag lovordar den jämt, men jag är verkligen jätteglad över hur bra den fungerar på mig. 

Har ju haft rätt dåliga upplevelser med mediciner i mitt liv så det känns nästan otroligt att en medicin kan fungera så bra.... Peppar peppar ta i trä. 

Jag hoppas verkligen på att kunna få ha Tysabri så länge som möjligt. 

Idag hade jag påfyllning på Tysabri igen, den artonde gången faktiskt.

Tiden går så fort.  

Nästan svårt att inse att jag faktiskt haft den här medicineringen i ett och ett halvt år redan. 

Men samtidigt så har det blivit sådan vardag att det känns som om det alltid har varit en del av mitt liv. 

Lite lustigt det där egentligen. 

Det är ganska läskigt att tänka framåt ibland. Att tänka på att jag är så sjuk att jag kommer behöva medicinera livet ut. 

Jag var ju bara 23 år gammal när jag började medicinera mot min MS så det är ju mer än halva livet kvar som jag kommer behöva leva med den här sjukdomen och allt vad det innebär. 

Det känns som om jag förr eller senare inte kommer minnas ett liv utan sjukdomen. 

För lever jag tills jag blir 84 ,medellivslängden för en kvinna i Sverige, så är det strax över 60 år med sjukdomen.  

Det är nästan lite svårt att greppa faktiskt, att jag kommer vara sjuk så länge jag lever. 

Men man kan aldrig veta vad livet har att erbjuda i framtiden, kanske blir jag överkörd av en buss i morgon så att all oro är onödig eller så hittar de en bot som tar bort alla skador i från hjärnan och kan återställa mig helt så jag blir frisk igen.  Det föregående känns ju dock mer troligt just nu. 

Men den som lever får se. 

Droppet funkar ju bra än så länge så jag känner inte att jag behöver oroa mig för något annat just nu. 

Inte vad det gäller min MS och bromsmediciner. 

Däremot är jag lite orolig över Beauty, hon har fått så otroligt mycket tovor på senaste tiden. 

Det började med när vi var på Öland i våras, då lämnade vi henne hos Jakobs föräldrar och hon var helt skräckslagen den stackars katten. 

När vi fick hem henne var hon jättetovig men vi lyckades reda ut det. 

Men nu när vi kom hem efter att ha vart borta på bröllopet hade hon mer tovor än jag någonsin sett på henne tidigare. Jag förstår verkligen inte varför hon blir så tovig helt plötsligt. Vi har ju aldrig haft problem med det tidigare. 

Är det att hon blivit så stressad av att vi varit borta så mycket? 

Det verkar som om det bara är det mjuka "underhåret" som tovat sig,

för hon såg inte så tovig ut, men när man klappade henne så hade hon jättemycket tovor "under ytan".

Så idag fick vi ta det jobbiga beslutet att raka av halva hennes päls :(

För tovorna gick inte att reda ut ordentligt och var så många och satt så tätt intill huden att det inte gick att klippa bort dem. 

Titta bara så bedrövligt det ser ut, det är ju kat(t)astrof. Man brukar ju säga att en skönhet klär i allt. Men det vet i tusan alltså.

Tycker så synd om henne att behöva se så där tokig ut. Men det känns ändå skönt att alla tovorna är borta. Beauty verkar piggare nu sen alla tovorna försvann också så det känns bra.

Hon springer omkring och skuttar vid mina ben för att få uppmärksamhet nu så ska ta och gosa lite extra med henne nu när vi vart så "dumma" mot henne.  

Men ibland har man inget val. 

Det är ju tur att håret växer ut igen!

"Har du semester nu?" 
-Nej, jag är sjukskriven.
"Jaha, då har du ju semester jämt då." 

Nej hörru du! Att vara sjukskriven och ha semester är INTE samma sak!
Jag kan inte ta ledigt från min sjukdom för att kunna koppla av och ha det roligt med familj och vänner. Jag kan inte lämna min sjukdom hemma och åka iväg på en utomlandsresa.

Jag kan aldrig någonsin ta semester från att vara sjuk. 
Jag är alltid sjuk, även om ni inte kan se det så är jag sjuk i inte bara en sjukdom som jag kämpar med dygnet runt år in och år ut utan flera olika sjukdomar och problem.

Mina sjukdomar sitter i hjärnan och därför ser ni inte hur sjuk jag faktiskt är.

Ett brutet ben kan man se men mina sönderärrade nervceller kan ni inte se, så när ni kommer med era "Men du som är så ung och ser så pigg ut kan ju inte vara så sjuk" Ta och lägg ner! Hur många sjukdomar syns på riktigt på utsidan så att ni med bara en blick på en bild kan se vad för sjukdom personen har och hur omfattande den är?

Bara för att jag inte sitter i rullstol betyder inte det att jag inte har problem som jag tampas med dagligen. Problem som jag gladeligen skulle ta semester ifrån om jag kunde!

 Men det kan jag inte, så då får man försöka göra det bästa av situationen. Jag gör allt för att hålla mig över ytan och fokusera på att göra saker jag mår bra av. 

Jag har ett mål i livet och det är att skratta så mycket det går hur jävligt livet än är. 

Så även om jag har en positiv syn på livet, skrattar och ler så är inte mitt liv perfekt.

Det är riktigt jobbigt att vara sjuk, det är en kamp dagligen och det är så mycket jag måste jobba med och tänka på för att inte falla. 

Så nej, jag har inte semester jämt!

Oj så rörigt det blev idag då.
Det var ju egentligen dags för min halvårskontroll nästa månad, men då min läkartid är dagen efter min nästa sjukhustid så kommer provsvaren och resultaten inte hinna komma så man flyttade tiden för alla proverna och undersökningarna till idag istället.

Jag blev informerad om detta förra månaden men någonstans i kedjan så brast det för sjuksköterskan som jobbade idag hade inte informerats om detta, så när jag kom till avdelningen för att vänta på arbetsterapeuten och sjukgymnasten så kom sjuksköterskan med min medicin redan färdigblandad.
Egentligen ska ju medicinen ges direkt när man blandat den.

 
Så det blev ju lite dumt. Gick i alla fall i väg med arbetsterapeuten och fick göra lite övningar och fylla i lite papper och det gick fort och bra. Men när jag var klar hade sjukgymnasten precis gått på lunch. Så då fick jag gå upp på avdelningen igen och vänta. Då tänkte sjuksköterskan att hon kunde sätta nålen så länge och jag sa att då kan hon ju passa på att ta alla blodproverna också. Då blev hon förvånad och var tvungen att gå och leta på sin dator efter vad det var för prover som skulle tas för hon var inte alls förberedd på att det var halvårskontroll idag.
Men tillslut hittade hon allt och gjorde i ordning för att sätta en pvk.

Hon stack mig två och hittade inget blodkärl alls och efter ett tag så kom sjukgymnasten och vi fick ge upp försöket att sätta nålen och jag fick följa med och göra alla övningar och tester hos sjukgymnasten. Vi kollade mycket styrka i olika muskler och balans.

Det känns som att jag ligger rätt bra till, jag är stark i benen och ligger rätt normalt i armstyrka. Men det är uthålligheten som är det största problemet.
Jag blir snabbt trött och utmattad vid ansträngning.

Det tog ungefär en timme hos sjukgymnasten sen var jag klar och kunde gå upp och bli stucken igen. Det tog ytterligare två försök innan nålen var satt på plats och blodproverna kunde tas och sen kunde droppet äntligen sättas igång.

Måste säga att det känns inte helt okej att få medicinen som hade hängt färdigblandad i en droppställning i ett varmt soligt rum med massor med folk i en och en halv timme. 

Men jag vet inte, det kanske är okej.

Har bara hört innan att de inte ens velat blanda den innan nålen är satt efter som den ska ges direkt efter att man blandat den.

Men men, vi får väl se vad som händer. 

Är hemma nu och är jättetrött och har huvudvärk så blir att vila resten av dagen. 

För två år sedan skrev jag det här inlägget:

Jag kommer så väl ihåg den där frustrationen och skräcken jag kände då. 

Det skrämmer mig fortfarande att vårdcentralen var så nonchalant inför de symptom som uppvisades. 

Just då var jag så otroligt sjuk och INGEN ville lyssna på mig eller tog det på allvar.

Jag visste att något var väldigt fel och jag fruktade verkligen för mitt liv. Jag kände mig döende. 

Jag tror inte att ni förstår paniken man känner när man vet att man är svårt sjuk och ingen tror på det.

Under flera månader så ignoreras det och skylls på saker relaterat till min psykiska problematik. 

Men jag visste att det var något annat, något fysiskt. Men jag visste inte vad. 

Jag var jätterädd, tänk om det var något dödligt? Något som skulle ge mig skador för livet om jag inte fick hjälp fort?

Tankarna var många vid det laget och jag började själv söka information och allt mer tydde på MS.

Varje sak som jag hade känt och som jag hade sökt hjälp för på vårdcentralen stämde in på MS-diagnosen och jag blev mer och mer övertygad om att det var MS jag hade. 

Just då kände jag mig så otroligt sviken och övergiven. 

Jag satt där hemma i min lägenhet helt ensam om dagarna och kände hur jag blev sjukare och sjukare. Fick ena skovet efter det andra och jag fick ingen hjälp. Flera månader gick och jag var på vårdcentralen vid flera tillfällen och jag kände att jag inte fick någon respons. 

Jag blev mer och mer uppgiven över att ingen lyssnade på mig och tog mina problem på allvar.

Skulle de någonsin lyssna eller skulle jag få sitta i min ensamhet och ruttna bort tills jag dör?

Två år har gått sen jag skrev det där inlägget och jag fick ju tillslut min diagnos.

Jag fick en diagnos eftersom jag inte gav upp. Jag tjatade och tjatade och kom tillbaks gång på gång för att få en utredning. 

Men vad hade hänt om jag faktiskt hade gett upp efter det där besöket hos läkaren som var så övertygad om att det bara var lite ångest?

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade fått medicin mot min ms?

Med tanke på hur snabbt förvärrande min MS var så tror jag att det hade kunnat gå väldigt illa. 

Jag fick gå in i andra linjens behandling efter bara fyra månader med diagnosen då jag fick skov trots den första bromsmedicinen jag fick prova.

Det gör ont i mig när jag tänker på hur otroligt svårt det är att få hjälp när man har en psykisk diagnos sen tidigare. 

Eftersom jag varit väldigt öppen med vad som hände mig har flertalet personer anförtrott sig till mig med liknande historier så jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om den här upplevelsen. 

Jag hade ju ändå turen att vara i en psykiskt frisk period i mitt liv och ha mycket stöttning runt omkring mig så att jag orkade fortsätta kämpa för att få en ordentlig utredning. Är man sjuk så orkar man inte alltid kämpa för att få vård. Alla har inte den möjligheten att kämpa så.

Så vad händer då med de människorna?

Vem ska hjälpa dem att kämpa?

Idag bränner det så mycket i huden. 

Det känns som om något lätt frätande ligger och svider på huden hela tiden.

Det är framför allt armarna och svanken som är drabbade. 

Det är obehagligt att ha kläder på sig och jag vet inte alls hur jag ska göra för att det ska bli bättre.

Provade ju en "smärtstillande" medicin för ett år sedan och det hjälpte ju inte ett dugg, fick ju bara biverkningar from hell så då är det ju inte värt det ens om det hade dämpat smärtan.

Men nu funderar jag på om man ska prova igen, för nu gör det väldigt ont.

Det har ju vart bra under en lång period nu. Men allt oftare har jag problem med den här nervsmärtan. © Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag antar att det är väderomställningarna som gör det. 

Mår väldigt dåligt när det går från varmt till kallt hela tiden.

Värmen gör ju också att mycket av alla andra problem kommer fram. 

Jag har svårt att orka med, häromdagen skulle jag försöka lyfta ner en galge med en jacka på ur garderoben och jag trodde jag skulle svimma av utmatningen. 

Ansträngningen att lyfta armarna uppåt  och försöka lyfta ur jackan ur garderoben kombinerat med värmen det blev liksom för mycket. 

Det går inte ens beskriva hur hemsk den känslan är. 

Man går från att må bra och vara pigg till att på två sekunder gjort åt all energi man har, må illa, vara kallsvettig och darrig i hela kroppen. Armarna fylls med iskalla myrkrypningar och jag känner mig helt svimfärdig. 

Detta för att bara hämta en jacka ur garderoben!

Jag har mått väldigt dåligt de senaste dagarna och jag börjar frukta att den här sommaren inte kommer bli lika bra som förra.

Jag har ju mått dåligt varje sommar nu sen flera år tillbaka. Men förra sommaren fungerade väldigt bra.

Kanske för att det inte var så mycket åskvärme över värmen förra sommaren?

För när det är åska i luften så mår jag så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Finns liksom ingen flykt då. 

Det bästa jag kan öra är att ligga i sängen bredvid min AC och vila. 

Vill ju helst slippa ännu en sådan sommar. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Igår hade jag så ont i huvudet också att jag tillslut gav upp och tog en Relpax även om jag fortfarande inte vet om det är migrän eller inte?

Jag menar det känns inte alls som förr och har inte gjort på flera år. Men migränmedicinen hjälper i alla fall till skillnad från allt annat jag provat. 

Tyvärr får jag ju biverkningar av den medicinen precis som alla andra mediciner jag någonsin haft.

Visserligen inte en av de värsta biverkningarna någonsin, men ändå. Känns ju inte jättebra att kissa varannan timme under de närmsta 12 timmarna efter att jag tagit medicinen. Blir ju rädd att den påverkar njurarna negativt eller något.

Jag har slutat med alla tabletter förutom just Relpax men jag undviker den tills det verkligen inte går mer. 

Vilket ofta gör att jag tar den för att kunna somna om jag har för ont i huvudet för att kunna sova. Men då vaknar jag istället fem sex gånger för att jag måste springa på toa och kissa hela tiden. 

Men huvudvärken försvinner i alla fall. Det är ju bra det.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Mitt liv hade vart så mycket lättare om jag inte var så känslig för biverkningar. 

Jaja, nu blev det mycket gnäll i ett enda inlägg.

Är inte så där gnällig som jag låter egentligen, för jag är ju pigg och glad i dag ändå.

Ska alldeles strax åka till sjukhuset och få dropp och jag hoppas på att det kommer göra att jag mår lite bättre. Ibland så får jag extra mycket symptom på min sjukdom när det börjar närma sig dropp. Det bli lite brist på medicin i kroppen eller något och så får man påfyllning och då blir det bättre.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Idag är det då den internationella MS-dagen, så jag tänkte att jag skulle prata lite om

Multipel Skleros idag.

Det är nämligen så att jag vet att det är många runt omkring mig som inte riktigt vet vad MS är eller hur det påverkar mig. Så jag tänkte ta upp lite av de vanligaste frågorna som jag brukar få. 

Vad är det som händer i kroppen? MS är en Autoimmun sjukdom där kroppen attackerar 

ett skyddande lager kallat Myelin som sitter runt nervceller i centrala nervsystemet (CNS). Det vill säga hjärnan och ryggmärgen. 

Enkelt förklarat kan man säga att detta Myelin isolerar nerverna för att nervimpulser ska kunna färdas fortare. Det fungerar lite som plasten runt elkablar.

När man har MS så attackerar alltså kroppens immunförsvar detta myelinet på olika ställen i CNS och det uppstår inflammationer som skadar isoleringen kring nerverna.

Då påverkas hur nervsignalerna skickas och det blir glapp, signalerna färdas långsamt eller kanske inte kan komma fram alls. Detta gör ju att man kan få en rad olika besvär beroende på vilka nerver som är drabbade.  Man kan se sjukdomen genom att man får förhårdnader (skleros) eller ärrbildningar och plack som man också kallar det på nerverna när man har eller har haft dessa inflammationer.

Vad är ett skov?  

Ett skov är när nya aktiva inflammationer uppkommer och man får nya symptom på sin sjukdom.

Skov innebär alltså att man får en tillfällig kraftig försämring i sjukdomsförloppet. Ett skov uppkommer plötsligt och varar i mellan ett dygn upp till flera veckor.

De symptom man får när man har ett skov kan gå tillbaka helt eller delvis.

Under de första åren är det vanligt att man får ett eller två skov per år, men det kan skifta kraftigt mellan olika personer. Hos en del personer kan det gå flera år mellan skoven, medan andra har flera skov första året. 

Hur påverkar sjukdomen dig?

Jag har haft flera skov och många har lämnat kvar små rester som jag känner av mer eller mindre varje dag. Har nervsmärta i huden på ryggen, myrkrypningar i benen, kan inte lyfta händerna ovanför huvudet utan att få känselstörningar och bli helt utmattad, har fatigue som kommer och går, sen har jag också yrsel och tinnitus

Huvudvärk har jag nästan dagligen, svår värmekänslighet, ont i leder, har en försvagning i vänster sida av kroppen, har dålig balans och måste koncentrera mig väldigt mycket när jag går så blir snabbt trött av att vara ute och gå. Detta är det som jag lever med dagligen och som är rester från alla de skov jag haft.

För det mesta mår jag ju bra och det är bara små saker kvar som blir värre om jag är stressad, har ångest, är trött, anstränger mig fysiskt eller om jag blir förkyld eller om jag utsätts för liknande belastning på kroppen. 

Varför får man MS?

Man vet inte riktigt varför vissa drabbas. Det finns många teorier och det forskas mycket om sjukdomen. Men vad det är som gör att vissa blir sjuka och andra inte det vet man inte. 

Det man vet är att sjukdomen är vanligare hos kvinnor. Det har också visat sig att risken för att få MS är större ju längre från ekvatorn man bor. MS är också delvis ärftlig, 20 % av alla MS-patienter har en nära släkting med MS och det finns även andra faktorer som man tror kan påverka risken att drabbas så som till exempel D-vitamin brist, Cigarettrökning och om man har en infektion med

Epstein-Barrvirus.

Kan jag få MS?

Det finns en risk, precis som att man kan drabbas av cancer så kan man drabbas av MS. 

Men att gå och oroa sig för att man kanske kan bli sjuk är dumt för då är det lätt att glömma att leva medans man är frisk. 

I Sverige finns det cirka 20 000 personer med MS vilket är ungefär 1,8 per 1000 invånare och det är ungefär 10 per 100 000 invånare som drabbas av MS per år. Så risken är väl unge för 0,1% att man drabbas

Finns det ingen bot?

Nej, det finns inget som kan bota sjukdomen idag. Men det finns många bromsmediciner på marknaden och det forskas ständigt efter nya mediciner och behandlingar.

Så bara för att man får diagnosen så behöver det inte betyda att livet är slut. 

Jag mår otroligt mycket bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Sen jag fick påbörja den behandlingen som jag har idag har jag bara mått bättre och bättre. 

Jag har inte haft några skov på över ett år och placken i hjärnan har minskat vilket är otroligt skönt att veta.

Tveka inte att fråga om det är något ni undrar över. 

Mer kunskap gynnar alla!

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet