Men vad är nu detta? Varför är jag så nervös inför morgondagen?

Har drömt mardrömmar halva natten om att jag kommer missa bussen, tappa bort mitt busskort eller glömma tiden på sjukhuset.

Jag menar detta är ändå det elfte droppet i år så jag borde ju inte känna sådan här stress och ångest inför det. 

Jag har ju gjort detta så många gånger nu så jag borde ju vara van.

Jag känner mig ångestfylld inför sticket, mer än vanligt och det är lite jobbigt att vara där ensam. 

På något sätt känner jag mig också väldigt sjuk. Eller ja man inser på något sätt att man faktiskt har en allvarlig sjukdom när man måste spendera dagen innan julafton på sjukhus och få dropp. 

Men å andra sidan så mår jag väldigt bra i min MS nu, och det är tack vare denna medicinen så jag borde inte klaga.

Men jag gillar inte känslan av att känna mig sjuk. För 99% av tiden då jag inte har skov så gör jag ju inte det. Alla dessa små symptom som jag har är jag så van vid nu att det blivit en del av mitt liv. 

Jag har ju som tur är inga svåra problem av min MS. Jag har ju mina krämpor så klart, men som sagt är det ju en del av mitt liv nu. Man minns ju knappt hur det är att inte ha krämporna.

Förra julen fick jag ta sprutor själv hemma, och även fast jag var tvungen att ta en spruta på julafton och faktiskt var rätt dålig då eftersom jag nyss hade kommit ur ett svårt skov så är det något med att åka till sjukhuset som gör att man känner sig sjukare.

Men jag får försöka bryta den bilden nu. För jag är inte sjukare än jag känner mig och just nu är jag så bra som jag kan vara!

Ibland får jag frågor om min ms så jag tänkte svara lite öppet här i bloggen på några av de frågor jag fått. Jag försöker distrahera mig själv lite från allt mitt dåliga mående och alla hemska tankar som invaderar mig. Så kanske inte det roligaste inlägget hittills, men samtidigt kanske bra om ni är nyfikna. Ni får gärna ställa frågor om ni vill. Är lite trött i hjärnan så kom inte på så många av de frågorna som jag brukar få angående min MS. 

Hur känns MS?

Det går ju inte riktigt att förklara för någon som aldrig själv upplevt det hur det är. 

Men jag tror att många ändå kan känna igen sig en viss del av alla de olika symtom man kan få. 

Jag har och har haft väldigt många olika symptom, anledningen till att man får så varierande problematik är ju för att det är olika delar av hjärnan som påverkas. 

Beroende på vilken nerv det är som blir inflammerad uppstår olika problem. 

Det värsta jag upplevt var min karusellyrsel jag hade i ett dygn. 

Har ni någon gång snurrat runt runt och sedan tvärstannat och försökt fästa blicken på väggen framför er. Har ni snurrat länge nog så fortsätter det ni tittar på att snurra. Detta försvinner ju väldigt fort när man snurrat. Men tänk er den känslan när allt fortfarande snurrar, fast runt 10 gånger starkare och konstant i ett helt dygn. Så kändes mitt yrselskov.

Jag blev så åksjuk att jag låg och spydde den dagen, och jag har aldrig blivit så åksjuk att jag spyr tidigare i hela mitt liv. Jag är så glad att den starka yrseln försvann efter ett dygn. Även om jag var yr i flera veckor efteråt så snurrade det inte konstant i alla fall. 

Sedan har vi "kärringstötarna" som går genom ryggen. Det kallas tydligen Lhermittes tecken. Detta var ett av de första tydliga tecknen som gjorde att jag verkligen förstod att något var allvarligt fel. 

Jag har haft flera perioder med detta. 

Det känns ungefär som när man slår i armbågen och det går som en stöt genom armen, fast det är kraftigare och går genom hela ryggraden ända ut i tårna. Väldigt obehagligt. Detta hände varje gång jag böjde huvudet framåt. När det var som värst räckte det med att jag böjde fram huvudet några millimeter och det kändes som om benen skulle vika sig under mig när stöten kom.

Det är verkligen jättesvårt att beskriva hur "det känns att ha ms", speciellt för att det mesta jag upplevt är så konstigt att det inte går att beskriva med ord hur det var. Som när jag till exempel förlorade kontrollen över min vänster arm och mitt vänster ben. 

Jag kunde inte styra vänster sida ordentligt. Eller tröttheten som var den värsta trötthet jag någonsin känt. Det går inte att förstå hur trött man är när man inte orkar gå på toa utan att krypa och vila på golvet på vägen.

När man pratar och helt plötsligt bara hör hur munnen säger något helt annat än det hjärnan vill ha ut. Ett ord byts ut till något helt fel och det går inte att styra det. 

Sen smärtan, all denna smärta som för mig alltid finns där. Det bränner, svider, sticks, kliar, domnar ilar och värker.

Jag har ont i leder och jag har ont i huden.

Ibland känns det som om någon går och smörjer tigerbalsam på mig blandat med myrkrypningar som om benen håller på och somna.  

Man kan säga att MS känns som en överraskningsfest med överraskningar man helst slipper. Man vet aldrig när, var eller hur överraskningen kommer att komma. Det ända man vet är att den kommer.. Förr eller senare. 

Hur är det att leva med MS?

Osäkert skulle jag vilja säga. 

Man vet inte hur nästa dag kommer vara. Ett skov kan komma så plötsligt. Du kan må bra när du lägger dig och när du vaknar nästa morgon kan du inte röra dig som vanligt. Därför är det svårt att planera långt i förväg för man vet inte hur man kommer må just den dagen. Men samtidigt kan man må bra i långa perioder så man kan nästan glömma att man har sjukdomen ibland. Man vänjer ju sig vid alla små rester som ligger kvar och stör och man hittar ju sina egna sätt att göra saker. Jag har fått en liten pall att sitta på när jag borstar tänderna, badar så jag slipper stå i duschen, sitter ner när jag tar på mig skorna så jag inte behöver böja mig och så vidare. 

Nervsmärtorna är rätt milda nu så man tänker inte på att de är där förrän man stannar upp och vilar, och så länge jag inte tar ut mig för mycket fysiskt och håller mig stress och ångestfri så håller sig nervsmärtorna lugna.  

MS diagnosen ställer såklart till det en del  i vardagen tyvärr. Det går inte att stoppa under stolen att jag har fysiska problem som påverkar mig negativt. Jag kan inte stå framåtböjd, jag tål inte värme, jag kan inte lyfta tungt, jag har svårt att gå i trappor eller på ojämn mark. Att gå först på rak mark sen en liten backe och sen lite rakt till och sen kanske en liten trappa tar ut mig totalt. Därför är det väldigt svårt att gå ute för mig.

Jag tår inte heller kyla (kul va?) för det triggar igång nervsmärtor hos mig. Jag orkar inte hålla händerna ovanför huvudet längre stunder och när det var som värst kunde jag inte tvätta håret. Nu klarar jag i alla fall det och jag kan sätta upp en hästsvans lite fort. Men inte mer än så. Att till exempel ställa upp något på en hylla är nästan omöjligt om det inte rör sig om något väldigt lätt.     

Sen har jag hjärntröttheten om jag inte vet om den är fysisk eller psykisk. Min hjärna känns som sirap och jag orkar inte tänka. Jag vill bara ha en stäng av knapp som jag kan trycka på så att min hjärna får lite lugn och ro. 

Så som ni förstår så gör ju detta att livet blir lite extra komplicerat, men det är ändå hanterbart. 

Är du inte rädd?

Det kommer och går i perioder. Just nu är jag inte så rädd. Jag tar en dag i taget och jag mår ju rätt bra i min MS nu. Har inte haft några skov sen jag började med Tysabri och därför känner jag mig väl rätt trygg just nu. 

Visst oroar jag mig ibland och det jag är mest rädd för nu är att få antikroppar på JC virus så jag måste sluta med Tysabri. Jag gillar den medicinen. Det är smidigt att bara behöva ta sin medicin en gång i månaden. Jag tycker att det är skönt att överlåta medicineringen till någon annan. Jag behöver bara åka till sjukhuset var fjärde vecka.

Sen är jag rädd att få permanenta skador av ett skov så att jag kanske är yr jämt eller alltid är sådär jättetrött att man inte kan fungera. 

Men jag tar en dag i taget och försöker att inte tänka så mycket på vad som skulle kunna hända i framtiden. 

Men det är självklart att rädslan kommer och går ibland. Speciellt när man ser människor som är nästan helt förlamade eller personer som skriker och gråter i smärta då inga värktabletter hjälper. 

Men det bra med ms är att det är väldigt individuellt vilka symptom man får. Bara för att jag har diagnosen behöver jag inte drabbas av just de problemen som jag är rädd för. 

Hur kommer MS sjukdomen påverka dig i framtiden? 

Det är omöjligt att svara på. 

Det är väl ganska säkert att jag inte kommer kunna ha kvar min medicin livet ut, så ett medicinbyte kanske ligger i framtiden och det är ju svårt att säga vad det skulle innebära. 

Statistiskt sett så finns det ju en risk att jag kommer få problem med gången så att jag kanske kommer behöva ett hjälpmedel för att kunna gå. Sedan är det också vanligt att sjukdomen utvecklas till en sekundär progressiv ms där det (som det är nu) inte finns några mediciner som hjälper. I det stadiet minskar inflammationerna i hjärnan och skoven försvinner, men man fortsätter att bli sämre och sämre i sin sjukdom. 

Men detta behöver ju inte drabba mig. 

Jag är rädd att jag har MS också, vad ska jag göra?

Se till att bli ordentligt utredd för de symptom du har som gör att du tror att du har en MS-diagnos. 

Neurologiska symptom kan komma från flera olika sjukdomar och har du sådana problem så sök till en vårdcentral och berätta om din problematik. 

Jag hade väldigt svårt att bli trodd så ge inte upp om du inte heller blir det. Som min gamla sjuksköterska alltid sa "du känner din kropp bäst". Känner du att något är helt galet och är övertygad om det sök hjälp. Det är det bästa man kan göra. 

Får du en utredning så får du svar så slipper man oroa sig sedan. 

Hur går Utredningen / diagnostiseringen till?

Jag gick till vårdcentralen x-antal gånger och tjatade till mig en utredning. Jag sa rent ut att jag trodde att det kunde vara MS när jag talade med den sista läkaren på vårdcentralen. Då skickade han en remiss för att göra en MR undersökning.

Efter några veckor fick jag svar att de hittat förändringar och då gick man vidare i utredningen genom att göra en lumbalpunktion. Sticka in en nål i mellan ryggkotorna och tappa ut ryggmärgsvätska som de sedan skickade till ett labb. 

Jag fick min diagnos när vi ringde in och berättade att jag fått nya symptom (ett nytt skov). Läkaren sa då att vi skulle komma in, och väl där berättade han att det var Multipel Skleros som jag drabbats av. 

Vi frågade om det inte fanns något annat det kunde vara men han svarade att, För mig fanns det inga tvivel om att det rörde sig om ms då det fanns typiska förändringar både i hjärnan och i ryggmärgsvätskan. 

Efter detta fick jag även göra en MR på ryggmärgen som också den visade upp flera förändringar. 

Jag fick med mig medicin hem redan samma dag som jag fick diagnosen och efter en vecka fick jag börja ta en spruta med Extavia varannan dag. 

Men den bromsen fungerade inte tillräckligt på mig och jag fick sedan börja med andra linjens behandling genom att få Tysabri via dropp en gång i månaden. 

     
Idag , den 28 maj är det den internationella MS dagen.
I Sverige finns det cirka 17 500 personer som lever med MS. Det är huvudsakligen personer i 20-45-årsåldern som insjuknar och kvinnor drabbas drygt två gånger så ofta som män av sjukdomen.

Multipel skleros (MS) är en kronisk, neurologisk sjukdom som drabbar hjärna och ryggmärg, dvs. det centrala nervsystemet(CNS).

MS är en så kallad autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper CNS och bildar inflammationshärdar. Alla dessa processer leder till att impulserna i nervbanorna inte kan spridas på ett normalt sätt. De olika neurologiska symtomen och funktionsnedsättningarna vid multipel skleros beror på omfattningen av MS-placken och var de sitter.

I Sverige är MS den vanligaste sjukdomsorsaken till rörelsehinder hos unga människor.
Det finns i dag inget botemedel mot MS, men det finns bromsmediciner för den vanligaste typen av MS så kallad skovvist förlöpande MS.

Efter cirka 10-15 års sjukdom uppträder behov av gånghjälpmedel hos hälften av fallen, och behovet av rullstol är vanligt efter 25 års sjukdom.

Cirka 80% av alla personer med MS upplever värmeintolerans som kan ge en tillfällig försämring av symptom och en ökad uttröttbarhet s.k fatigue. Studier visar att användandet av kylväst och kylkeps förbättrar förmågan att utföra vardagliga aktiviteter och att vistas i varma miljöer.

Det finns i dag tack vara forskning bromsmedicin för skovvist förlöpande MS, Men tråkigt nog finns det andra sorters MS där det inte finns några mediciner som bromsar sjukdomsförloppet en av den är en så kallad sekundär progressiv multipel skleros (SPMS). 

Många med skovvis förlöpande MS utvecklar med tiden så kallad sekundärprogressiv MS. I denna fas minskar det inflammatoriska inslaget i sjukdomen, vilket ger färre skov. Symtomen kommer i stället mer smygande och med successivt tilltagande funktionsnedsättning. Man räknar med att utan behandling går 75-80% in i en sekundärprogressiv MS. Men man tror att man kan skjuta upp förloppet genom att snabbt sätta in bromsmediciner. Man tror också att det kommer vara färre som går in i den andra fasen om man ger behandling tidigt i sjukdomen samt att den andra fasen kan bli mildare om man stått på medicinering länge och på så sätt minskat skadorna i CNS.

Det behövs alltid mer pengar till forskning för att hitta bättre mediciner, bättre hjälpmedel och ge en bättre vardag med bra rehabilitering. Därför har jag skapat en insamling till Neuroförbundet.
Genom att skänka pengar till forskning om MS, kan du hjälpa många. 
  

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/03/07/10584358-mina-skov-ett-ar-med-multipel-skleros/

Mina första skov eller symptom i alla fall var väldigt diffusa. Det är svårt att riktigt minnas ordningen. Men för ett år sedan upplevde jag en konstig värmekänsla på min ena vad. Det kändes som jag hade något varmt precis bredvid foten. Jag blev lite fundersam över vad det kunde vara, men det gick över efter bara några dagar. Vid två perioder upplevde jag också en känsla av att jag hade en knöl under foten. Varje gång jag ställde mig upp kändes det som jag trampade på något. Men jag kunde inte känna någon knöl med händerna. Första gången jag kände detta tyckte jag att det var jättekonstigt och jag frågade min sambo som är sjuksköterska om han kunde känna eller se någon knöl under foten. Vilket han inte kunde. Men det gick över igen på ett par dagar.  Sedan kom första skovet som gjorde mig rädd nog att söka till vårdcentralen.  Jag fick nämligen problem med min syn. Allt blev suddigt och jag kände mig yr och kunde inte riktigt fokusera på något med blicken. Jag blev jätterädd att jag skulle förlora synen. 

Men så småningom blev synen bättre, men ett nytt problem uppstod. Jag fick myrkrypningar i benen. 

Jag funderade mycket på vad det kunde vara som gav mig dessa myrkrypningar som bara blev värre och värre. Jag tänkte att jag kanske hade näringsbrist igen?

Även dessa myrkrypningar försvann efter ett tag. Men de höll sig inte borta länge. I slutet av juni kom ett skov som var riktigt riktigt jobbigt. Det var myrkrypningarna som kom tillbaka med en väldig kraft. 

Denna gången mådde jag så otroligt dåligt. Jag kunde knappt stå på benen och minsta lilla ansträngning fick mig att må illa. Men på vårdcentralen tog de mig inte på allvar utan "det var bara lite ångest"

Jag blev så rädd för jag kände ju att detta var något helt annat än ångest!

Jag hade massor av olika symptom så som elstötar som gick genom kroppen när jag böjde på huvudet, synnedsättning på ena ögat, myrkrypningar i benen, svårt att hålla balansen, brännande smärta, en svår form av ovanlig trötthet och jag mådde verkligen inte bra.

Jag åkte till både akuten och vårdcentralen igen efter som jag fortfarande inte fått några svar eller ens utredningar på min problematik. 

Det var först nu jag faktiskt fick en remis för vidare utredning, efter 4-5 månader med problem. 

Den 13 augusti  2013 fick jag göra en magnetkameraundersökning. Jag var väldigt nervös inför den, men det gick bra.

Efter några veckor kom resultatet. Min läkare ringde och sa att vi var tvungna att komma in, så redan då förstod jag ju att han inte hade goda nyheter. Jag var så rädd!

På ettårsdagen för min mammas begravning fick jag veta att de hade hittat förändringar i min hjärna. Men än så sa de inte. Jag hade ingen aning om vad detta var för förändringar och det var läskigt att tänka att min hjärna inte var frisk. 

En månad senare var det dags att göra en lumbalpunktion.  Att ta själva provet gick ganska bra. Det var fruktansvärt obehagligt speciellt när han grävde runt med nålen för att hitta rätt. Tur jag fick bedövning innan.

Dagarna efter sticket däremot var fruktansvärda. Jag vill ALDRIG ta en LP igen!

Den huvudvärken jag fick då var inte att leka med.

Jag kunde inte ens använda huvudkudde för det gjorde så ont när jag hade huvudet uppåt. 

Den 16 oktober 2013 fick jag svaret på utredningarna.. Jag har MS. Jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist!
Jag fick direkt ett recept i handen på en bromsmedicin som hette Extavia. Jag fick med mig ett övningskit hem så jag kunde lära mig hur jag skulle ladda autoinjektorn. En vecka senare var det dags att börja sticka mig själv.  Jag var så rädd! Men det gick bra. Det var inte alls så farligt som jag trodde. 
 
Tiden går på och det funkar rätt bra med medicinen. Men i början av november drabbas jag av det värsta skovet hittills. Jag vaknar på morgonen av att det känns som att jag ska flyga ur sängen för allt snurrar så. Jag kan inte ha ögonen öppna för allt bara rör sig. Jag får panik och stapplar ut i vardagsrummet där jag sedan somnar om, vaknar, somnar, vaknar, somnar och vaknar om och om igen under hela dagen. 

Yrseln gör mig så åksjuk att jag tillslut spyr.  Som tur är avtog den värsta karusellyrseln till nästa dag. Men då upptäckte jag att jag inte riktigt kunde kontrollera mitt vänstra ben och arm. Jag kunde knappt gå och när jag åt hade jag svårt att få in gaffeln i munnen. Stack mig om och om igen i kinden för  jag kunde inte styra min hand.  Jag var även väldigt utmattad under hela denna perioden som höll i sig i lite mer än en månad. I början orkade jag knappt ta mig till toan och fick många gånger lägga mig på badrumsgolvet och vila innan jag kunde gå på toa. Som tur var blev det sakta men säkert bättre.

I mitten av december är det dags för min tredje MR under 2013, man ser då att jag fortfarande har hög sjukdomsaktivitet och att det uppkommit nya förändringar sen senaste undersökningen på hjärnan. 

Det bestäms då att jag måste byta broms.  

Så nu i slutet av februari fick jag börja med Tysabri. Skrev Ett, Två, Tre inlägg under dagarna på sjukhuset.
 

Jag hoppas att Tysabri ska kunna hjälpa mig nu. Jag känner mig bättre än på länge, men har ändå vissa problem som brännande smärta i ryggen, myrkrypningar vid ansträngning, en viss hjärntrötthet och en värmekänslighet som aldrig tycks vilja ge med sig. Min läkare säger att det förmodligen inte kommer försvinna eftersom jag haft problemen så länge. Jag får medicinera med Saroten mot min smärta. Men tycker inte att det riktigt funkar. Får biverkningar av medicinen och har fortfarande en brännande smärta. Fast den kanske blir värre om jag slutar ta Saroten. 
Jag är i alla fall väldigt glad att Yrseln och problemen med att röra mig har försvunnit :)

Här är några länkar från blogginlägg jag skrivit det senaste året från första symptomet till min första Tysabi-behandling:

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/03/27/9653176-ogon-yrsel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/04/12/9717447-borde-man-ga-till-vardcentralen/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/06/27/9972612-om-jag-dor-av-en-oupptackt-sjukdom-sa-ar-det-vardcentralens-fel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/07/02/9986604-jag-mar-verkligen-inte-bra/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/13/10096884-magnetkameraundersokning/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/24/10124045-livet-ar-fruktansvart-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/09/23/10212174-spinal-huvudvark/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/19/10273871-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/24/10288750-att-sticka-sig-sjalv/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/01/22/10497662-tysabri/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554031-pa-sjukhuset/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554436-pa-sjukhuset-del-tva/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/20/10556515-pa-sjukhuset-del-3/

(klicka på bilden för att komma till min insamling

som ska gå till forskning för Multipel skleros)

Fick hem journalkopior idag och det krävs ju en tolk om man ska förstå vad det betyder! Någon som har koll på vad ödemsingnalerande och högsignalerande förändringar betyder? och vad innebär sagittellt radierande utseende? :O

Sen undrar jag är lesion, plaque och "förändringar" samma sak eller finns det olika sorters "ärr" som man kan få för de benämner dem olika hela tiden. 

Nu är jag klar på sjukhuset för denna gången. Droppet gick bra. Kom till avdelningen vid kvart i nio. Sedan sattes ett pvk i mitt armveck. Det gick rätt okej. Men det tog ett par försök att få den rätt. Är så svårstucken att de pratade om att operera in en shunt
Droppet gick väldigt bra. Kände bara ett litet tryck över bröstet som jag hoppas jag slipper nästa gång.

Själva droppet tog typ en timme. Så gick snabbt. Fick ta blodtryck flera gånger och det såg faktiskt väldigt bra ut idag. Låg på 100/70 som lägst och 110/70 som högst.

När droppet var färdigt fick jag även prova lite kylvästar.

Gillade bäst den man kylde med kallvatten. Man blev lite blöt. Men den vägde inte så mycket och är lätt att förvara. Tyvärr måste man ju stå för den kostnaden själv :(
Men men. Vi får se hur det blir. Kanske mår bättre denna sommaren.


Nu är jag hemma hos mormor och hälsar på. Min söta syster är också här. Så nu ska vi äta. :)

Nu är jag påväg hem på permission över natten. Det har vart en rätt tuff dag med många tester och grejor. Men skönt att kunna åka hem såhär tidigt ändå :)

Jag har träffat en sjukgymnast som mätt och testat min uthållighet och muskelstyrka. Den är bättre än sist men jag blir fortfarande trött fort och har något svagare muskelstyrka i vänster arm och ben.
Jag är väldigt trött i kroppen nu, men käns ändå rätt okej. Har haft det värre liksom.
Har fått lämna blodprover, graviditets test (fick lite förmaningar där att jag måste skaffa ett ordentligt preventivmedel) jag har fått göra ultraljud på urinblåsan och jag har fått fylla i massa formulär med skattningsskalor.
De har kollat reflexer, blodtryck och allt annat sånt där som man alltid gör. Typ stå på ett ben och sätt fingret på näsan övningen. Den gillade dem. För det fick jag göra vid minst tre olika tillfällen :p
Det har vart rätt fullt upp hela dagen faktiskt. Fick ett eget rum att sitta i efter lunchen och då blev allt lättare. Jag och Jakob satt och läste lite och löste korsord under de stunder då man väntade på nästa undersökning.

Imorgon kommer jag att få min Tysabri om allt funkar som det ska.

Tycker att alla läkare och sjuksköterskor har vart väldigt trevliga och förstående angående allt. Så känner mig trygg där. Trotts att de byggde om så det första jag möttes av när jag kom upp på avdelningen var en byggarbetsplats med massa byggarbetare :p

Ska tillbaka imorgon vid halv nio - nio tiden nån gång, och så får vi se vad som händer då!

Sitter och gömmer mig i en korridor så jag slipper vara med på lunchen. Usch vad jobbigt det är med massa människor! Har inte fått nått rum än så måste sitta i matsalen och nu var det dags för mat vilket innebar att det blev fullt med folk och massa matlukt.

Min sociala ångest underlättar ju inte precis sjukhusvistelsen. Men lunchen är nog snart slut så jag kan gå tillbaka och förhoppningsvis få ett rum att gömma mig i.

Än så länge har jag tagit blodprov och träffat en arbetsterapeut. Nu ska jag snart träffa sjukgymnast och sen läkaren. Efter det kanske de börjar ge mig Tysabri.

Den som lever får se :p