Varför kan jag inte sova? Eller ja, sova kan jag ju nu tack vare Theralen-dropparna. Men jag kan fortfarande inte somna.
Ligger bara vrider och vänder mig i sängen. Så fort jag lägger mig ner och blundar kommer ångesten.

Jag förstår det inte, har verkligen ingen ro alls till att somna.
Jag får tusen tankar och idéer som jag blir jättestressad över så fort jag stänger ögonen, och det är så frustrerande.
Jag vill ju bara kunna få somna på nätterna. Men nej då, det får jag ju uppenbarligen inte.

Behöver typ narkos eller nått för att stänga av på nätterna.
Jag kan vara så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och så går man och borstar tänderna och gör sig i ordning för natten. Men så fort jag lägger mig är jag klarvaken och fylld med ångest.
Känner mig så stressad att det är som om min kropp och mitt psyke inte vill att jag ska somna.
Jag tror att det kan bero på att jag så ofta har vaknat i panik på nätterna, att jag på nått vis börjat bli rädd för att sova. Fast jag känner mig inte rädd utan det är nog något undermedvetet som gör att jag panikar så inför sömnen.

Men samtidigt sover jag oftast väldigt bra, när jag väl somnar, nu när jag tar Theralen. Så känns lite konstigt att jag skulle bli rädd för sömn nu.
Men sen har ju min psykiska ohälsa aldrig varit logisk.

Största problemet jag har nu är väl att jag allt oftare dygnar för att jag verkligen inte kan somna, vilket i sin tur gör att jag när jag väl somnar kan sova i ett dygn. För jag sover tungt när jag tar Theralen. I vanliga fall vaknar jag ju sjuttioelva gånger varje natt. Men med Theralen sover jag så mycket bättre.
Men tyvärr somnar jag inte av den, annars hade den ju vart perfekt för mig.

Klockan är nu halv fyra på morgonen och jag har börjat tröttna på att försöka somna. Men jag vet att jag inte borde vara uppe till i morgon kväll när jag för inte ens en vecka sedan var uppe i ett och ett halvt dygn i sträck.
Vart gör man av all stress och ångest som dyker upp när man försöker somna?
Vart gör man av alla tankar och känslor som inkräktar? Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

"Du som är så vacker ska inte skära dig.", "Du är så fin, sluta skära dig",

"Förstör inte din fina kropp sådär".

Alla dessa kommentarer är sånt som jag hör väldigt ofta. Även än idag får jag höra det, trots att jag varit självskadefri i många, många år. Jag har inte haft ett aktivt självskadebeteende på ungefär 7 år. 

Sedan 2010 har jag bara haft enstaka återfall då och då när det verkligen har krisat, och de gångerna har jag skurit mig på ställen som ingen kan se. Som på höfterna och högt upp på låren. Alltså är det ingen som kan se några spår av nya självskador, när jag vid något enstaka tillfälle haft ett återfall.

Ändå känner folk behovet av att säga åt mig att jag ska sluta bara för att de sett en glimt av mina armar.

Det är irriterande för det var en jävlig kamp att ta sig ur självskadebeteendet. Så att folk inte inser att jag är självskadefri när de ser hundra år gamla ärr på min kropp stör mig lite.

Jag kommer föralltid klassas som hon som skär sig hur länge sedan det än var jag hade ett självskadebeteende, det är jag medveten om. På något sett har jag fått acceptera att det är så det är.

Hur irriterande det än kan kännas ibland när de där brännande blickarna fastnar på mina armar så finns det något som jag tycker är ännu värre.

Det som stör mig ännnu mer än dömmande blickar är när fokuset på något vis börjar handla om mitt utseende. Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra något om hur vacker jag är och att jag därför inte ska skada mig. Och liksadant tvärt om, att jag är ful och ska ta livet av mig/skära djupare.

När jag hör dessa "Du som är så fin",  så vet jag ju att personerna egentligen menar väl. Men jag kan ändå inte tänka på annat än att det skulle vart okej, att jag var så sjuk att jag satt hemma och skar mig, om jag var "ful"? Att man på något vis förtjänar att må dåligt om man inte anses vacker. 

Typ lite "orka bry sig om fula människor", eller att en ful människa inte förtjänar bättre. 

Eller tror ni kanske att psykisk ohälsa sitter i utseendet på något vis. Att man inte kan må dåligt om man har ett "attraktivt" utseende? 

Jag får så ofta höra just det. Att jag som är så attraktiv inte ska må dåligt, och jag tycker det är så konstigt, och väldigt respektlöst. 

Det förminskar min ohälsa och mitt kämpande till ett banalt problem. 
Inte går man runt och säger "Du som är så fin ska väl inte sitta här och snora?" till personer med en förkylning till exempel.

Är man sjuk så är man sjuk oavsett hur man ser ut. Att låtsas att psykisk ohälsa sitter i ett utseende är bara dumt. Det känns som ett väldigt ytligt sätt att se på psykiska sjukdomar. Att det enbart handlar om yttre faktorer så som vårt utseende eller vår relationsstatus.

För jag får också ofta höra att jag inte kan må dåligt eftersom jag har en pojkvän.
Tror knappast man säger så till förkylda människor heller. "Men du som har pojkvän ska väl inte må dåligt". Det är så tröttsamt för det är bara ännu en av alla attityder som finns som förminskar legitimiteten i psykisk ohälsa. 

Ännu en sak som säger att psykisk ohälsa inte är ett allvarligt och potentiellt dödligt tillstånd.

Häromdagen hade jag det där mötet på psykiatrin som jag skrev om tidigare. Jag var så otroligt orolig över det där mötet. Kunde inte sova alls på natten och ett par timmar innan jag skulle åka dit började ångesten verkligen sätta igång.
Precis innan vi skulle åka satt jag verkligen och skakade av ångesten.
Det var länge sedan jag påverkades så där mycket av ångesten som jag gjorde inför det mötet.

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig. Skulle jag bli inlagd, tvingad att ha en regelbunden psykologkontakt eller skulle jag inte bli trodd alls och få min sjukskrivning och aktivitetsersättning indragen? Jag hade så många katastroftankar innan mötet att alla tänkbara scenarion gick genom mitt huvud flera gånger om.

Jag vet ju att det är sådana tankar som ofta triggar igång denna fruktansvärda ångest. Men jag har verkligen ingen kontroll över dem. Det är väldigt svårt att hindra tankar från att komma. Det går ju liksom inte att tänka på något man inte ska tänka på utan att tänka på den saken. Samtidigt så spelar det ingen roll om jag tänker på något annat. För vad jag än tänker på så nästlar sig alltid de där otäcka ångestgivande tankarna in på ett eller annat sätt.

Det är nästan som en superkraft det där. Vad jag än tänker på kan jag få tankarna till något negativt, speciellt nu när jag är i en sådan här jobbig period.

Oavsett så tänkte jag väl mest säga att trots all ångest jag hade innan så gick mötet bra.
Träffade en psykiatriker och han var trevlig så jag kunde slappna av lite när jag väl var där.
Fick mediciner utskrivna och jag är väl inte superglad över det. Men det kanske är det jag behöver just nu.

Medicinen jag fick skulle ju även vara bra mot nervsmärtor så om dem kan dämpas lite på köpet vore det ju bra.
Kanske om jag tänkte på de där antidepressiva som ett läkemedel mot nervsmärtor kanske det blir lättare att ta dem.
För som det är nu har jag ju så många negativa associationer till psykofarmaka att jag är rädd att jag kommer må dåligt bara för att jag är förinställd på att jag kommer få miljoner biverkningar.
Jag har ju alltid varit oerhört känslig för biverkningar på mediciner. Har aldrig tagit en enda medicin utan att få biverkningar. Så chansen att jag inte skulle få några nu känns ju rätt obefintlig.
Speciellt med tanke på listan över biverkningar. Den var ju inte kort direkt.
Och ja, jag vet att man inte borde läsa det där egentligen. Men är så himla nervös över att ta den här nya medicinen.

Ska ta första tabletten nu hade jag tänkt.

Men jag vill egentligen inte.

Just nu känner jag att jag hellre mår dåligt på ett "rent" sätt än att jag ska må dåligt av kemikalier jag proppar i min kropp för att få bort mitt naturligt dåliga mående om ni förstår vad jag menar.
Biverkningar är jävliga och på nått vis frivilliga. Det är du själv som väljer att stoppa i dig ämnena som ger dig dessa symptom.

Nä usch vad ska jag göra?

Jag får väl ge det en chans och om jag får en massa biverkningar så får jag väl avsluta den behandlingen.

Fick även Theralen droppar utskrivet för att ta tillsammans med sömntabletterna jag fick utskrivet hos neurologen. Det blir bara mer och mer mediciner.

Jag har gått från dropp en gång var fjärde vecka till nu 1 x Gilenya, 2 x Divisun, 1-2 x Zopiklon + Theralen droppar och 2 x Duloxetin efter första insättningsveckan.

Det blir liksom sju tabletter om dagen om jag tar alla. Utöver det så har jag fått mycket mer migrän sedan jag började med Gilenya så vissa dagar blir det ju även huvudvärkstabletter.

Nu tar jag ju dock sällan Divisun två gånger om dagen för jag har svårt att komma ihåg och helt ärligt bryr jag mig inte så mycket. Det är ju "bara" D-vitamin. Har inte allt för låga värden och MS har jag ju redan så lär ju inte få det igen på grund av D-vitamin brist.
Sen tar jag inte heller sömntabletterna då jag inte tyckte jag fick någon bra effekt av dem.
De hjälpte mig inte att somna och nästa dag fick jag bara svårare att ta mig upp och kände mig "bakis" hela dagen.
Och tar jag dem när jag är trött och kan somna av mig själv, för att inte vakna under sömnen så kan jag sova i ett dygn för jag är så trött dagen efter. Så jag vet inte om jag kommer ta de där dropparna av Theralen. Känns överflödigt att ta en medicin för att en annan medicin som jag inte ens vill ta ska fungera.

Usch vad jag hatar mediciner alltså.
En medicin mot sjukdom. En medicin för biverkningarna av den första medicinen och sen en tredje för att få den andra att fungera.
Kommer det någonsin ta slut liksom?

Jag vill inte tillbaka till tiden då jag åt 40 tabletter om dagen. Det får bara inte bli så igen. Enda anledningen till att jag ger detta en chans är väl just för att självmordstankarna skrämmer mig. Just nu är jag rädd att min psykiska ohälsa skulle kunna bli dödlig om jag inte tar mig ur den svackan jag befinner mig i.
Annars hade jag nog vägrat all psykofarmaka.

Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och ta de där jäkla tabletterna

Skrev ju ett inlägg om män på Badoo för typ nått år sedan, där jag delade med mig av skärmdumpar på mystiska konversationer jag haft. Det inlägget blev ju rätt uppskattat och fick faktiskt en förfrågan för inte så länge sedan om att göra ett till. 

Vilket jag absolut kan göra. Det är alltid roligt att få uppskattning på något inlägg. 

Så nu har jag letat bland mina gamla chattar för att plocka fram några konversationer som man kanske skulle kunna skratta åt. 

För så som vissa beter sig, så är det bara rent utsagt skrattretande. Fast ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. 

Ibland förstår jag verkligen inte hur människor tänker när de skickar iväg ett meddelande eller bild till en oftast helt främmande människa. 

Jag får så mycket knäppa meddelanden så vet knappt vart jag ska börja. 

Men här är iallafall en chatt där en snubbe skrev till mig på min Facebook och blev väldigt upprörd för att jag "fetdissade" honom. 

Att tillägga kan ju vara att jag var något distraherad av annat som pågick, så när jag sa hejdå reflekterade jag inte ens över att det kunde tas som en diss. Jag var seriöst övertygad om att han bara sa hejdå. 

Men tydligen var det en "fet diss" att svara hejdå till någon när de säger hejdå. 

Han blockade mig på Facebook efter det där, men fortsatte att skriva på en annan app där han även blockade mig innan jag hann ta något skärmklipp, så hela den konversationen försvann.

Men det han sa vart något i stil med "Jag trodde du var annorlunda med tanke på din blogg. Men du är precis som alla andra" samt ett par andra medlande med arga ord om hur dum och ytlig jag verkade.

Jahopp. Så för att jag som gift var ointresserad, vilket han själv påpekade i början av chatten, så är jag "precis som alla andra ytliga brudar". Ja men då kanske man ska sluta försöka ragga upp upptagna tjejer om man tar det som en diss att de inte är intresserade av andra (helt random) snubbar tänker jag. 😂

Här har vi ännu ett meddelande från en helt okänd människa, denna gången på Badoo

 "Konstigt", Ja verkligen jättekonstigt asså. För jag brukar ju vara sugen på att ha "6" med en främmande karl. Nej men seriöst, även om jag på riktigt hade vart sugen, så hade det suget försvunnit på en gång om någon skrev "6" istället för sex.

Sen finns ju även den här typen av meddelanden. Killar som bara "måste" dela med sig av oombedda bilder. Och i det här fallet tydligen inte uppskattade att jag inte ville ha hans bild. 

"Kan killar ha string", redan där visste jag ju vad som skulle komma. Det är inte direkt första gången en snubbe kommer med en fråga för att sedan skicka en bild. 

"Försökte överbevisa dig, men det gick inte", Jo jo försöka går ju alltid. Men kanske det är bättre att respektera andra människors åsikter. Vill du ha string, ha det för all del. Men skicka inte bilder på det till mig för jag finner det inte det minsta snyggt eller fräscht.

Precis som du har rätt till din åsikt har jag rätt till min.

Jag undrar verkligen hur vissa människor tänker. Här säger jag ändå rakt ut att detta är något som jag personligen inte tycker om. Och då skickar människan en jäkla bild på sin rumpa med stringkalsonger på. 

Lite förhandsinformation till nästa chatt då.

Är det något jag hatar på chattar så är det folk som frågar "Vad gillar du att chatta om". Alltså finns det någon tristare fråga liksom? 

Det enda som är värre är "Vad vill du chatta om". Hela det där "bestämma från början vad man ska prata om-grejen är så inte min grej. Jag föredrar samtal där man bara pratar och låter samtalet föra med oss dit vi kommer.

Så efter den där frågan kan man väl säga att mitt intresse för att fortsätta konversationen blev lite sådär.

Ännu en av anledningarna till att jag ogillar den där frågan "vad gillar du att chatta om" är för att det nästan uteslutande är snubbar som hoppas på att man ska säga att man gillar att chatta om sex. 

För det är följdfrågan i 99% av fallen. Så också i detta fallet. 

Så när den frågan kom försvann allt mitt intresse för en fortsatt chatt vilket kan ses i mina högst oseriösa svar. 

Och tillslut. Killen. Eller ska jag säga den strax över 60-åriga gubben som inte kunde ta att jag inte ville svara på hans meddelande. 

Ja men man tackar, man tackar, och Fuck You too ;) 

Helt seriöst, detta är alltså en gammal gubbe som blev helt butthurt för att en tjej som kunde vara hans barnbarn inte svarade på hans Tarzanliknande meddelande "Du fin..vill ses". 

Så ofta stöter man på dessa gamla gubbar som beter sig som tolvåringar. Det är helt otroligt. Man kunde ju tro att mognad skulle komma med åldern. Men så är inte fallet hos många gubbar på internet tyvärr. 

Censurerade inte heller namnet i den här chatten då jag ville påpeka det faktum att aldrig i hela min chattande historia har jag stött på någon som kallar sig "gentleman" som faktiskt skulle kunna klassas som en. 

Det är en av de största bevisen på att snubben är en äkta douchebag. 

Nu har jag tillslut fått en tid hos psykiatrin. Just nu känner jag mig inte särskillt glad över det. Jag har så svårt att lita på psykiatrin på grund av alla tidigare erfarenheter. 

Jag känner mig inte trygg inom psykiatrin, men då jag drabbats av denna försämring ansåg ju min neurolog att jag var tvungen att få en akuttid på psyk. 

Vilket skulle ha inneburit att jag skulle haft en tid hos psyk inom två veckor enligt henne. 

Men nu när jag har min tid har det gått nästan 6 veckor sedan remissen skickades. 

Sex veckor är en lång tid att vänta när det gäller en akut remiss tycker jag. Det gör ju inte direkt att det känns bättre. Sen att jag inte heller får komma till den mottagning som jag kan ta mig till å egen hand gör inte heller saken bättre. Men nu har jag iallafall en tid för "inskrivning". 

Men allt det här väntandet har ju medfört att jag har haft tid att älta det där med att behöva gå till psykiatrin igen. Jag är definitivt inte glad i iden att behöva gå dit. Jag är så rädd över vad de kommer säga och rädd för att jag åter igen kommer bli i tvingad massa mediciner jag inte vill ha. 

Jag hatar verkligen psykofarmaka. Det har ju bara förstört mitt liv, men säger man det får man ju bara svar att man inte hittat rätt medicin än. Jag har till och med blivit tvingad att ta mediciner jag inte ville ha med hot om att jag inte kommer få bli sjukskriven om jag "motsätter mig behandlingen". 

Så i flera år åt jag psykofarmaka som fick mig att må så fruktansvärt dåligt att jag mådde sämre än jag gjorde innan "behandlingen". Jag känner ju att jag trots att jag mår dåligt nu, så mådde jag bra mycket sämre när jag var helt nerdrogad. 

Just nu känns det bara obehagligt att behöva gå dit. 

Har en tid om en vecka och jag känner mig väldigt stressad över det. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av detta möte, vad det är för person jag ska träffa och vad denne människa är för typ. Nä usch vad jag hatar detta. 

Önskar så att jag bara kunde få må bra och slippa all denna skit. 

Alltså den dagen då jag gick ut i den härliga solen i min nya sommarklänning och bara kände "åh vad tjock jag är", men inte på ett dåligt "jag hatar min kropp"-vis. Utan ett "shit vad mjuk, rund och härlig jag är"-vis. Varför kan man inte känna så jämt?
Att man bara vill brista ut i lycka över sina dallrande lår, sin cellulitfyllda rumpa och sin valkiga mage. 

Och den där underbara känslan av lycka över att inte skämmas över fettet som guppar i takt med mina steg. 

Jag måste bara säga att det är så mycket viktigare att älska sin kropp än något annat för vår hälsas skull. Att må bra i sig själv och inte begränsas av självhatet som vi blivit lärda sedan barnsben att vi ska ha. Jag menar att jag antingen hatar min kropp eller så gör jag det inte, och jag lovar att jag mår så mycket bättre och lever så mycket hälsosammare när jag älskar min kropp. 

För hatar jag min kropp kommer jag inte gå till gymmet, hatar jag min kropp går jag inte ut. Hatar jag min kropp blir jag så osäker på mig själv och min psykiska hälsa dalar fort ner till botten. 

Hatar jag mig själv så tänker jag inte på vad jag äter. Jag blir inte en hälsosam människa av att hata mig själv. Snarare tvärt om. När jag hatar mig själv finner jag inget värde i att behandla mig själv väl. Hatar jag mig själv försvinner jag in i depressionens dimma och självhatet leder till dåliga beslut.

Så varför varför uppmanas vi hela tiden att hata våra kroppar? 

Bara man använder ordet "tjock" om sig själv bli människor helt förfärade. "Nej du är inte alls tjock, bara lite *valfritt förmildrande ord för tjock", "Sluta säga så hemska saker om dig själv",

"Nej du är jättevacker". 

Ja, jag vet att ni menar väl när ni säger sådär, men det ni faktiskt säger med dessa kommentarer är att en tjock människa inte kan vara vacker. Att fett är dåligt och hemskt. Att man absolut inte får vara tjock eller ha fett på sin kropp. 

Det ni gör med dessa kommentarer är att befästa bilden av att feta människor inte duger som de är. 

Med dessa ord fråntar ni mig rätten att att älska min tjocka kropp så som den är. Ni tar ifrån mig rätten att må bra. 

Att vara tjock är inte det värsta en människa kan vara.