Som ni säkert har märkt så skriver jag knappt alls på min blogg längre. Dels för att jag har hamnat i en ganska rejäl svacka, men också för att jag inte brinner för bloggandet på samma sätt som jag gjort tidigare. 

Det känns bara som om jag upprepar samma saker hela tiden. Även om vissa saker självklart tål att upprepas, så känner jag att jag på nått vis har slut på ord. 

Men jag saknar skrivandet, jag saknar att ha flow och kunna skriva intressanta och viktiga blogginlägg. 

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, vad folk vill läsa och när jag väl skriver något publicerar jag det inte för jag tycker inte att det är tillräckligt bra. 

Kanske är det på grund av mitt mående, att jag är för självkritisk. Sen att jag har så svårt att både påbörja och att göra färdigt saker underlättar ju inte heller. 

Men kanske behöver jag den här pausen för att fokusera mer på mig själv och mitt mående.

Jag har börjat med nya mediciner, och har snart en ny tid på psykiatrin. Vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av det. Men det är väl bra med en kontakt iallafall. 

Har även börjat använda tyngdtäcke för mina sömnproblem. Det hjälper inte direkt mig att somna. Men funkar iallafall okej för min kroppsliga oro. 

Jag försöker att komma ut lite och träffa folk, men mest sitter jag bara och spelar. 

Det är en flykt från verkligheten, något som kan distrahera mig från all skit och låter mig fokusera på nått annat. 

Jag brottas med många jobbiga tankar och beslut som jag egentligen inte orkar hantera för tillfället. 

Varför kan man inte bara pausa hela livet? Jag behöver verkligen det. Kunna smälta allt som händer, reda ut alla tankar och känslor i lugn och ro utan att ständigt mötas av nya motgångar. 

Tror dessutom att värmen och all psykisk stress fått mig att få ett pseudoskov i min MS, alltså inte ett nytt skov med en ny inflammation. Utan gamla symptom som dykt upp igen och de jag har jämt är värre än de varit tidigare. 

Jag darrar mer på händerna, är mer yr än vanligt och har precis som i början av min MS känselstörningar i fötterna. Så nu känns det som jag kliver på nått varje gång jag sätter ner foten mot golvet och jag har känselbortfall i en tå. Huden bränner och jag har mer myrkrypningar och så vidare. 

Orkar inte rada upp alla mina krämpor, men ni förstår nog vad jag menar. 

Allt är lite sämre nu. 

Jag hoppas på att det blir bättre snart, skulle behöva något bra i mitt liv. 

Känslan när man är så ledsen att varje andetag gör ont. När man är så trasig inombords att man tvivlar på att man någonsin kommer bli hel igen. 

Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick. 

Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt de där papegojorna man lekte med som barn som härmade allt det man sa, om och om igen. 

Hör jag frasen "tänk på hälsan", "det är ohälsosamt att vara överviktig", "du kommer dö i förtid" en gång till så exploderar jag nog. Så då dör jag ju definitivt i förtid. 

Jag känner bara som så att alla andra jäkla människor kan ta och skita i min hälsa. För det är inte min hälsa ni bryr er om egentligen för då hade jag fått samma kommentarer om min rökning och mitt alkoholintag också. 

Men inte en enda gång har någon "välvillig" själ gått fram till mig på krogen och predikat om alkoholens faror. Inte en enda gång har jag fått höra att jag uppmuntrar ohälsa när jag lägger ut en bild på mig själv med en cigarett i handen. Men gud nåde mig om jag får för mig att lägga ut bilder på min tjocka kropp och påstå att jag är nöjd med mig själv. För det är ju livsfarligt att vara tjock. Det måste jag ju bara få berättat för mig ifall jag hade missat det.

"Du kommer dö i förtid", ja det kommer jag. Av flera olika anledningar. 
Men varför strävar man efter att leva så länge som möjligt istället för att leva lycklig den tiden man lever? 

Varför förväntas man hela tiden jobba för att vara vid liv så länge det bara går? 

Jag menar allt jag hört om att jag kommer dö i förtid bla bla bla. 

Jaha, och? Det är väl mitt val? 

Jag har jag flera sjukdomar som alla sänker den förväntade livslängden en aning, så jag har ingen förväntan om att bli nittio bast. 

Min mamma dog ung, och jag har alltid känt att det kommer jag nog med göra. 

Är det något jag lärt mig av det är att njuta av varje dag och prioritera det man själv vill här i livet. 

Och jag vill inte må dåligt och hata min kropp bara för att det är det som förväntas av mig som överviktig. 

Jag vill inte tvingas att må dåligt och skämmas över min kropp bara för att du väljer att leva efter en annan princip än vad jag valt. 

Jag väljer att leva den tid jag har. 

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en reserv som är bra att ha när inget bättre finns.

Så har det alltid varit, jag duger inte, jag räcker inte till. Någonting med mig är fel.
Jag har blivit avvisad och bortvald i hela mitt liv och det har gjort mig livrädd för att våga ta ett steg till att bjuda hem någon. Jag mår så dåligt för om man bestämmer att man ska hitta på något så går jag bara och väntar på att personen ifråga ska ställa in för att den ska vara med någon annan vän istället,

någon som är mycket bättre än mig.

Jag går ständigt och väntar på att bli ersatt med någon bättre, för jag vet ju att jag inte räcker till.

För det har alla talat om för mig i så många år. 

Antingen genom era handlingar eller genom era faktiska ord. Ord som,

"du ska vara tacksam att någon vill vara med dig". De orden som jag har hört så otroligt mång gånger och som får mig att känna mig så ovärd. 

Asså jag vet inte ens vad jag ska skriva.. Mitt mående är ju verkligen inte på topp. Mer eller mindre alla aspekter av mitt liv krånglar. 

Jag kan inte sova, jag har ingen ork till att göra saker, jag kan inte äta utan att må illa eller få ont i magen. 

Kan nått krångla så gör det det.