En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2010

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30




hej mitt namn är ellinor.

Mitt självkadebeteende började när jag var 8 år.
Började väldigt fort få självmordstankar & ibland inte bara tankar...
Hur mitt självskadebeteende började va att Pappa gjorde sexuella övergrepp på min mamma m.m jag, min bror & min mamma tog en dag dom saker vi behövde och åkte iväg, vi bodde hos mammas kommpisar i flera månader, jag var då 6 år. Mamma hade träffat en ny kille & vi flyttade in där, pappas misshandel hade smittat av sig till vår mor. Hon började ganska snart slå, skrika & det blev mycket bråk. Jag fick inte åka någonstans & delade rum med min bror på vinden. Jag fick en syster & allt blev lungt ett tag tills våran mor började slå oss igen, det var då jag började skära mig lite lätt. När skolan började bodde jag & min bror varannan helg hos våran pappa, han va alkoholist & va ofta hos grannar, kom hem full, hade hit sina kommpisar & dom satt och drack. Ibland fick jag & min bror följa med till pappas kommpisar när dom satt där & drack. Allting bara rasade, jag kunde inte vända mig till någon, jag va väldigt tyst av mig & hade inga vänner jag höll allt inom mig. Tänkte att fysisk smärta är bättre än psysisk. 
Jag började dricka i tidig ålder, jag drack för att för bara en stund kunna försvinna & glömma allt. 
Jag låg sömnlös många nätter, oftast grät jag mig till sömns. 
Jag hade flyttat till pappa på heltiden, jag orkade inte med slagen & bråken längre.
Inte för att det var så mycket bättre hos pappa, jag var ständigt rädd.
efter att ha hört av min äldre syster som redan flyttat hemifrån, vad pappa gjort med henne osv. 
Jag var rädd för att han skulle göra samma saker med/mot mig.

Jag kom i kontakt med socialen, va där på möten i flera månader, blev akutflyttad till ett familjehem & fick prata med psykologer, kontaktpersoner, tvingades bygga upp kontakten med mamma. Jag hade fått träffa min lillasyster som jag inte sett på nästan 1 år.
jag hade inte skurit mig på ca två månader. Men jag flyttade hem till min far & började snart igen. Mitt psyke var nere på botten & jag såg endast det negativa i mitt liv, jag orkade inte enns ta mig upp ur sängen. jag bara låg där & grät. Jag gick inte ut på 1 månad & 2 veckor. 

Första dagen jag gick ut ur mitt hem träffade Linus, jag föll för linus rätt snabbt. 
Han fick mig att ha ngt att leva för, han hjälpte mig ur all skiten. Vi är tsm än idag & har pratat om förlovning & om ca ett år så flyttar vi ihop.
Efter att jag träffade Linus har jag varken skurit mig eller druckit. Jag gråter inte alls lika mycket längre, ibland händer det att jag kollar ner på min arm tänker tillbaka & blir stolt över mig själv att jag orkade ställa mig upp & stå på benen trots alla slag m.m På den tiden trodde jag att jag skulle vara död just nu. & ibland tittar jag ner på Linus lika ärriga arm som min, gråter & tänker på att han var lika stark som mig att jag hittat någon som gör mig lycklig och glad. Jag är stolt över både mig själv & honom.

Jag har många ristningar kvar, skärmärken, ärr utav alla möjliga saker, brännmärken osv.
Har börjat tattuera över det mesta.

Det är en kortare version av min historia.

Linus har ett annat namn på riktigt.

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30

Detta är min historia. 

Mitt självskade beteende har gått ut på att jag ska straffa mig själv för att jag har så mycket jag inte förkänar. Det började med att jag rispade mig i armarna med nålar då jag va 12. Jag hade många vänner som redan själskardade och lärde mig hur man plockade ut rakbladen ur hyveln. Så då gick jag över till dom, men jag letade alltid efter vassare och farligare saker att använda. Jag testade allt vasst jag fick tag på tills jag hittade rakbladskniven. Jag var då 14 och jag använde den så fort jag var ensam, och inte lite häller. När min mamma kom på mig, efter att skolan ringt, så hamnade jag på bup. De fungerade inte alls för mig, jag var inte beredd att ta upp alla minnen av trakasserierna i 1an till 6an. Men då kunde jag inte skära mig på varken armarna eller benen längre så jag gick över till magen, höfterna och brösten. Det gick bra tills sommaren då vi skulle bada och mamma såg vad jag gjort igen, då var jag 15. När jag träffade mitt ex på vintern trodde jag att allt skulle bli bra igen, men har började utnyttja mig sexuellt. Jag vågade inte skära mig eftersom han såg hela min kropp så jag slutade äta istället eftersom jag behövde straffa mig själv, eftersom det var mitt fel att han utnyttjade mig. Under den tiden vi var tillsammans fick jag grov anorexi och han märkte ingenting, är 166 och vägde 33 kg då. När han gjorde slut med mig vågade jag skära mig igen, nu djupare och djupare, jag svimmade flera gånger av blodbrist eftersom såren inte ville sluta blöda. Mina vänner märkte vad jag höll på med och hjälpte mig att börja äta och sluta skära mig. Utan dom skulle jag inte levt idag.
Idag är jag 17 år och jag har hållit mig borta från självskadadet i 4 månader men anorexin är kvar, fast nu väger jag 40kg istället för 33kg, vilket är en stor förbättring.

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30



Jag heter Malva och är 17 år (snart 18). När jag var 12 år (då jag gick i 6an) var jag trött på att varaanorluna, min utväg blev då rökning. Redan i förskolan blev jagutestängd och stämplad som anorlunda av de andra barnen och att få endyslexi diagnos redan i 2:an gjorde mig inte precis normalare. Klass och skol byte skedde mellan 6an och 7an, men ingenförändring. Jag blev horan i stan även fast jag fortfarande varoskuld och aldrig haft någon riktig pojkvän. Det var droppen för mig,jag trodde att ciggaretterna kudne hjälpa men nej. En av mina kompisarskärde sig så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig med. 7an, 8anoch 9an var en mardröm för mig. Mina kompisar kom och gick, jag blevmisshandlad av min pappa och sexuellt utnytjad av killar eftersom jagvar hora. Att börja gymnasiet för mig var som att få en andra chans. Jagvalde ett gymnasium som låg i en anna stad (så jag pendlar varje dag)där jag storm trivs än idag. Men tyvärr mår jag fortfarande väldigtdåligt och efter första terminen på gymnasiet mådde jag sämmre ännågonsin. Jag började skära mig igen och nu på riktigt. Jag skärdemig så gott som varje dag, skrev självmordsbrev i tanktarna ochplanerade hur jag skulle ta mitt lite just idag.För ungefär exakt ett år sedan såg min mamma mina armar ochkontaktade BUP (jag gick även dit när jag var ca 9 år, men då gick detåt helvete och jag svor att jag aldrig skulle sätta min fot där igen)så med blandade känslor gick jag dit. Efter ett halvår orkade jag intemer. Jag började skära mig mer och mer. När det inte längre fanns platspå armarna började jag även skära mig på höften och fotlederna.Idag har det gått ungefär 2 månader sedan jag sist skärde mig påriktigt. Har visserligen fårr små återfall men då ha jag mest rispateller skärt upp gammla ärr. De saker som fick mig att sluta var min underbara pojkvän som jagvarit tillsammans med nu i snart 8 månadrer. Sen har jag även fått namnpå vad det är med mig. Jag har gått till en specialist som undersökt migi någon månad och kommit fram till att jag har grov dyslexi, depretion,en variant av ADHD och en variant av autism. Detta kanske inte är någotglädjade besked för de flesta men det är en förklaring till varför sakeroch ting blir som det blir i mitt liv och det gör mig lättad.  Ja, det var min berättelse väldigt kortfattad (bilden är ca ett årgammal)

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30



Början: Allting började med när jag blev våldtagen i en skoltoalett. Jag kände mig smutsig och äcklad. Jag började skolkade från skolan för att slippa se denna person. Det va då jag började skära mig, för att få ut smutset inom mig. Först hjälpte det inte, kände fortfarande mig smutsig och äcklig. Men jag fortsatte, eftersom jag kände att en del av mig kände sig lugn. Tillslut kunde jag inte sluta. Jag började hallucinera och min mamma blev orolig och skickade iväg mig till en psykolog. Jag berättade vad som hänt, och personen som våltog mig första gången gjorde det igen. Denna gången berättade jag inte det för någon. jag började skära mig varje dag och mamma började undra vad som hände på mina armar. Jag ljög för henne och fortsatte på mina ben, för då skulle hon säkert inte märka något. Jag började i en annan skola och kände direkt att någonting va fel. I den skolan blev jag slagen och retad. Mina hallicinationer blev värre och jag mådde bara sämre. började röka och dricka för att på ett annat sätt skada mig själv. Det blev bara värre och värre tills jag träffade den rätte. Att skära sig fanns inte i min tanke längre. Allting försvann. Kände min inte smutsig och äcklig längre, bara varm och kär. Men senare tog såklart det slut. Men jag gick inte tillbaka till att skära mig. Men sedan efter att min bästa vän tog livet av sig började jag igen. Försökte ta livet av mig men blev aldrig som jag ville. Jag tog tag i mitt liv och förstod att hon inte ville att jag skulle leva såhär. Men slå kliv slutade jag tillslut. 
 
Inte så mycket mer att berätta.. Att jag stöttar alla på sin väg mot ett slut.
Inte mer jag har att skriva så..

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30




Hej jag heter Rebekka o jag har haft ett självskade beteende i många år.
jag tror att det började när ja va 10år. (jag är 14 nu)
Av att min pappa över docerade sina medeciner o var elak mot både mej, sin fru (min "låtsas mamma")
o mina tre yngre systrar. Han brukade skria hora, fitta, cp-barn o andra ord jag inte ens vill skriva för så hemska var dom.
men det var ingen som brydde sej om det förens han började slå oss allihopa.
Hans fru fick sluta gå till jobbet för hon var helt blå slagen, jag o mina syskon fick sjukanmäla oss till dagis o skolan
för att ingen skulle se hur vi såg ut efter att våran så kallade pappa hade slagit oss.
Så ist för att söka hjälp började jag skära upp mina armar, ben, mage mm .. 
jag mådde så dåligt av att se att min 3-åriga lillasyster blev inslängd i vägen av min pappa!
bara för att hon frågade honom vrf han var elak mot oss när vi inte gjort honom ngt..
o under all denna tid så vågade jag inte ta kontakt med min riktiga mamma elr ngn annan.
Men allt detta slutade för ca 2år sedan o fö exakt 6månade sedan var det den sista gng ja skar mej.
(jag bor hos min riktiga mamma nu o min tre lillasystrar bor hos deras riktiga mamma o vår pappa bor på ett behandlings hem o väntar domm för fängelse.)

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30




Hej!
jag heter Josefin och är 16 år.
jag började skada mig själv när jag gick i femman om jag minns rätt. 
Kommer inte ihåg varför, men jag kommer ihåg att det fanns i tanken och att det sen blev en frestelse för mig.
Till slut mådde jag så dåligt att jag tog en rakhyvel och drog över handleden så att bladen skärde in i huden.
jag tryckte också bladen så hårt jag kunde och drog långsamt så att bladen gick in i huden.
jag kommer ihåg den underbara känslan jag fick när jag såg blodet komma, när jag kände den svidande känslan.
Och så höll jag på ett tag. Till och från.
Men sen blev det värre och värre och jag började även slå mig själv med min plattång, hårtork m.m. 
I åttan mådde jag sämre och plockade även isär rakyveln för att få enbart bladet.
och så höll jag på ett tag.
Men iår, den 10 februari blev jag tillsammans med världens bästa kille, som alltid finns för mig.
I mars iår började jag gå till Bup. Min kille fick mig att sluta skära mig och slå mig i maj iår!
jag mådde bra hela mitt sommarlov, men nu mår jg skit igen, nästan sämre äv vad jag har gjort förut.
Och jag har börjat slå mig själv. har spraydeo som jag håller nån millimeter ifrån huden och sprutar tills huden 
till det fryser och jag inte har någon känsel kvar. 
Jag gör allt för att undvika att skära mig, När jag mår så dåligt att inte klarar av att ha någonting i mig längre brukar 
jag slå min knytnäve i betongväggen, golven, slå mig själv i huvudet.
Men nu har jag börjat igen med att rista med en nål i stället för att skära, men om jag har otur kommer jag antagligen börja med det igen..
Jag har den turen att mina sår har läkt så fint så den knappt syns. Det är inga stora ärr jag har, men det är ifrån när jag har skärt mig. 
Men jag vill inte skära mig, jag vill inte va fast i ett sånt här beteende!
Jag ska klara mig ur det!
 
Mvh, Josefin
 
(det som syns tydligast, är det som jag gjorde nyligen. Det andra syns knappt)

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30

Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:30

Hej!

Jag heter Susanne och är 17 år gammal. Jag började skada mig själv när jag var 12 år, och då höll jag mest på med att slå huvudet i väggar osv. Jag var utstött i skolan och fick stå ut med misshandel både fysiskt och psykiskt av mina såkallade "vänner". När jag var 13 år testade jag att skära mig med min rakhyvel för första gången och jag älskade känslan av lugnet. Det var där allt började. 
Jag dolde för mina nära att jag skar mig till en början, men våren 2008 togs jag in akut på sjukhus för en överdos och då fick alla veta. Jag blev inlagd på BUP-akuten och fick bo där i ett halvår. Jag träffade tusen olika läkare och fick göra lika många tester. Till slut fick jag diagnosen borderline och jag började med mediciner mot min depression och ångest.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag slutade skära mig. Jag gick i DBT - dialektisk beteende terapi, som är en behandling för borderline-patienter. Det hjälpte mig otroligt mycket och jag fick lättare att sätta ord på alla känslor jag kände. Jag bytte även skola och skaffade mig riktiga vänner, som inte skadade mig.
Självklart har jag haft återfall, men det senaste var för ett halvår sedan. Jag är stolt för vem jag är, och tänker inte dölja min kropp för att den är annorlunda. Jag ÄR vacker, oavsett vad folk säger. Idag äter jag inga mediciner längre, jag har avslutat min terapi och jag träffar bara min kontaktperson som snart ska skrivas bort från mitt liv också.
Det går att bli bra igen. Sjukdomar går att bota. Det enda du behöver är viljan.

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards