En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juli 2015

Av Sara Modigh - 30 juli 2015 09:15

Ja må jag leva, Ja må jag leva många lyckliga år.   


Japp, idag är det min födelsedag.

Hela 25 år gammal är jag nu. Det är en fjärdedel av ett sekel. 

En aning åldersnoja börjar omfamna mig just nu. 


Känner mig både gammal och ung på en gång.

Men ålder är ju bara en siffra och man är inte äldre än man känner sig, som alla gubbar jag chattar med brukar säga

Fast på något sätt så känner jag mig både som en gammal tant och en tonårstjej på samma gång. Det kanske är så det är att vara 25, vad vet jag? 


Jag spenderar i alla fall min tjugofemårsdag uppe i Uppsala i år, för imorgon är det dags för bröllop.


Av Sara Modigh - 27 juli 2015 08:45

  

Idag är det tre år sedan mamma dog. Att helt oförberett och chockartat få sin mamma bortryckt ur livet är så otroligt hemskt. Det går inte ens att beskriva chocken, sorgen och smärtan.

Bara dagar innan hon gick bort så var hon samma gamla vanliga mamma med hela livet framför sig, och sen i nästa ögonblick så var hon borta.

Hur kan man greppa något sådant? Hur kan man förstå? Det går inte. Trotts att det gått tre år så är det så svårt att förstå att hon är borta för alltid och att det kunde så snabbt från levande till död. 

När man tänker på en förälder som dör så har jag alltid föreställt mig en gammal människa i en sjukhussäng där man vet att döden är nära.

 

Men så var det inte för min mamma.

 

Vi visste inte att hon skulle dö, mamma visste inte att hon skulle dö.

Inte att hon skulle dö så ung och inte att det skulle ske just då i alla fall.

    

Min mamma fick bara ett halvt liv och det gör ont att veta att hon hade så mycket drömmar och planer för framtiden som hon aldrig kommer få uppfylla. Det gör ont när jag tänker på att hon missar att se sina barn växa upp. Att hon har inte fått se några av mina framsteg. Att hon aldrig fick se sina barn gifta sig eller skaffa familjer. 

 

Att förlora sin mamma är det värsta tänkbara.

Men det känns som att mammas död blev en vändning för mig


Mammas död var en smärta som inte gick att fly från ens om jag hade försökt.

Jag har spenderat otroligt mycket tid av mitt liv att försöka fly och undkomma ångest, depressioner, sorg och allt annat dåligt mående. Men nu hade det värsta hänt, och kan jag klara av att fortsätta leva, klara av att fortsätta andas fast mamma inte längre gör det, ja då klarar jag fasiken allt! 


Jag tror att mammas död har fått mig att se annorlunda på livet, men jag tror också att smärtan av att ha förlorat henne går djupare än jag vågar erkänna. 

För ibland känner jag mig väldigt kall och hård, det är som om jag stängt av alla känslor.

Jag tror att jag stängt av och att det är någon form av ett omedvetet försök att skydda mig själv från smärtan och saknaden efter mamma. Jag orkar inte känna mer. Jag har nått min gräns för vad jag orkar bära för länge sedan. 

Jag kan ibland känna det genom att jag inte är lika empatisk som jag tidigare varit och människor som gnäller på småsaker irriterar mig på ett sätt som det inte gjort tidigare. 

För det tjänar ingenting till att gnälla, det kommer inte förändra något och jag blir trött på att det är så många som bara gnäller men ändå inte försöker göra en förändring.



Men jag känner också att jag blivit lite mer... Ja vad ska man säga?

 

Jag har en känsla av att allt löser sig på ett eller annat vis om man bara försöker hitta lösningarna. Livet är hårt och hur mycket det än skiter sig så får man leta lösningar och fortsätta existera. 

Man måste lära sig att livet är skit och man får uppskatta det som är bra och har man inget som är bra så får man skapa bra saker för sig själv. 

Det är upp till dig att göra de förändringar som krävs. 

Att sitta hemma och klaga på småsaker som att vädret är dåligt kommer inte ge dig solsken.

Men att sätta på en rolig film i regnet, ta ett mysigt bubbelbad eller tända levande ljus och spela sällskapsspel med vänner kan i alla fall ge en ljusglimma i ovädret och då kan man fokusera på det istället för att bara fokusera på att det regnar. Då blir alla lite gladare. 

 

Mycket handlar om inställning. 

Jag har varit med om mycket i livet och jag har flera gånger vela ge upp. 

Men jag gör mitt bästa för att hålla modet uppe trots att det är svårt. 

Jag kämpar allt jag kan för att försöka ha en positiv attityd och jag letar ständigt efter bra saker att fokusera på. Jag har många mörka delar i mitt liv som är betydligt värre än lite regn och det kanske är därför som sådant gnäll börjat irritera mig så. Men jag försöker att inte låta deras gnäll påverka mig och låta dessa gnällspikar komma mig under skinnet. För jag vet ju att även detta är upp till mig att hantera. 

Men det är en svag punkt hos mig för jag kan inte låta bli att tänka vad är lite regn jämfört med att förlora sin mamma? 

 

 

När jag fick beskedet om att mamma hade dött så tänkte jag bara att det måste vara ett skämt? 

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte tro på det. 

Jag försökte förneka det. Jag hoppades att mamma hade hamlat i något trubbel och var tvungen att fejka sin egen död och sen skulle hon komma tillbaka igen. 

Men det har gått tre år och tankarna på att det skulle vara så är sedan länge borta. Men jag önskar att det hade varit så.

Min mamma kommer aldrig att komma tillbaka och det är svårt att tänka på. Att hantera ett dödsfall är riktigt svårt och jag tänkte många gånger att det hade vart bättre om mamma och jag hade bytt plats.

Det hade vart bättre om det var jag som dog istället. 

Hade jag fått chansen att byta plats där och då så hade jag gjort det utan att tveka. 

Men egentligen så tror jag att jag tänkte så för att jag ville skydda mig själv från sorgen och smärtan. 

Jag är idag glad att det inte var tvärtom, för jag hade inte velat utsätta mamma för smärtan att förlora ett barn. 

   

 
Att släppa taget och acceptera att mamma är borta har varit så otroligt svårt. 

Saknaden finns inom mig jämt och en stor del av mig dog tillsammans med min mamma.

Det finns ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer kunna fyllas. 

Men med tiden har sorgen förändrats, den är inte längre lika fysisk och genomgående i hela kropp och sinne, utan det har blivit som en sorg som alltid finns med mig och som sitter där djupt inne i mig. 

Som en gnagande sorg och smärtande saknad som jag bär med mig hela tiden. 

Det har blivit en del av livet. 

 

Av Sara Modigh - 26 juli 2015 10:30

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag lyckats hitta en så bra man att dela livet med.
Jakob har ställt upp för mig på så många vis och har funnits vid min sida genom så många svårigheter.

I nio år har han funnits där. Alltså nio långa år har vi vart ihop. 
Det är nästan svårt att förstå.

Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan Jakob.
För jag skulle aldrig kunna vara hel utan honom, han är en så stor del av mitt liv och har varit det så länge.

 

För trots att jag är så sjuk så har han ändå valt att stanna vid min sida och det beundrar jag verkligen honom för.

Men samtidigt känner jag lite, "vadå beundrar" och vadå "tacksam"?

Han är väl med mig för att han älskar mig?


Alla dessa kommentarer om att jag ska vara så tacksam över att Jakob vill vara med mig har satt sina spår. Jag känner inte längre mig värdig att ha ett förhållande.

Jag får alltid höra vilken tur jag har som har en så fin kille, och visst det håller jag med om.

Men när man ständigt också får höra att jag ska vara så tacksam över att han vill vara med mig så känns det inte så bra längre. Att han är så stark som "orkar med mig" och att "Jag hade aldrig orkat med att vara ihop med någon som är så sjuk"


Jag är inget jävla välgörenhetsfall så sluta behandla mig som om så var fallet!


Hade Jakob inte velat vara med mig så hade han inte friat och om han inte orkade med mig skulle han inte stannat i nio år!




Ta inte detta på fel sätt. Jag älskar min make över allt annat. Men alla dessa kommentarer om att jag ska vara glad att han "orkar med mig" får mig att känna mig äckligt värdelös. 


Det låter som om jag är någon jäkla pest och pina att vara med och att jag ska vara så fruktansvärt tacksam att någon ens skulle vilja vara i min närhet. 

Att jag ska vara tacksam att han vill vara tillsammans med mig. Jag känner lite som så att, om man lever i ett förhållande där man känner att man måste vara tacksam över att den andra vill vara ihop så är det inget bra förhållande. 

  

Den attityden att man ska vara glad att någon orkar med en är väldigt vanlig när man pratar om psykiska svårigheter. Den förekommer när man pratar fysisk sjukdom också, men jag upplever att det inte alls är i samma utsträckning. 

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra att Jakob är så bra som vill vara ihop med mig fast jag är psykiskt sjuk. Att han ska ha respekt för att han orkar med. 

Jag menar älskar man någon så gör man det väl oavsett sjukdom? 


Du slutar inte älska en syster, en mamma eller en bror bara för att den blir sjuk. Så varför skulle man då sluta älska sin fru eller sin man om hon eller han blir sjuk?



Alla förhållanden är inte alltid guld och gröna skogar, alla har sina upp och nergångar och tuffa tider kommer komma. Det gäller alla relationer man har.

Huvudsaken är ju egentligen hur man tar sig igenom de jobbiga stunderna. 


Jag och Jakob har haft tuffa perioder. Men vi har också många, många underbara perioder och trots att det varit jobbigt ibland så är det de stunderna som är svåra som gjort att vi verkligen lärt känna varandra på djupet och att vårat förhållande kunnat utvecklas väldigt mycket. 

Vi har lärt oss att hantera kriser och vi kan vara ett stöd för varandra i de svåraste av stunder. 


Man kan inte ge upp så fort man blir oense om något om man vill ha ett seriöst förhållande. 

Men tyvärr ser man allt oftare att människor går skilda vägar så fort de blir minsta motgång. 

Det känns som om det är många som inte ens vill kämpa för den de älskar längre. 

Man väljer alltid den "lätta vägen".


Men jag kommer i alla fall aldrig sluta kämpa för mitt förhållande även om det blir tufft. För jag värderar det högst av allt. 

Jag älskar Jakob och jag gör allt jag kan för honom och för oss!


Vårat förhållande är väldigt starkt och stabilt, vi känner varandra väldigt väl och står varandra otroligt nära. 

Jakob är den person som jag står närmast av alla människor. Han är den som vet allra mest om mig och den enda som verkligen känner mig.

Vi delar allt med varandra. 

Vi skrattar tillsammans, vi umgås och har kul och trivs i varandras sällskap. Den kärlek vi har

delar vi med varandra. 

Vårat förhållande är så mycket mer än bara sjukdom och de som säger åt mig att jag ska vara glad att Jakob orkar med verkar inte förstå det. 


Jag är inte bara sjuk, jag är en människa också! 


 

Av Sara Modigh - 24 juli 2015 11:00

Det händer då och då att någon säger att det är synd om mig. Det är en sak som jag tycker är rätt obehaglig att höra.

Kanske för att jag själv inte tycker särskilt mycket synd om mig själv och därför känns det konstigt när andra säger att det är det. 

Visst jag fattar grejen. Jag är både fysiskt och psykiskt sjuk, min mamma är död och jag har vart med om en hel del i mitt liv som kan klassas som väldigt svårt och jobbigt. 

Men jag tycker inte synd om mig själv. 

Jag tycker snarare att jag använt de svårigheter jag haft på ett väldigt bra sätt. 


Jag har skapat en blogg med visionen att hjälpa till att bryta tabut kring att prata om psykisk ohälsa, och det har jag lyckats bra med. 

Min blogg har vuxit och jag har legat på topplistor över de mest lästa bloggarna i Jönköping, jag har medverkat i intervjuer och artiklar i både Aftonbladet, Metro, Jönköpings Posten och Frida. Jag har medverkat i forskningsstudier och på det viset kunnat vara med och bidra till forskning. 

Jag har även startat en insamling till forskning för MS. 


Jag skriver för att visa att det finns hopp även om allt är svårt och jag har personligen fått höra att jag genom mitt skrivande kunnat hjälpa många som också mår dåligt, men även hjälpa anhöriga att bättre förstå. 


Jag har trots alla svårigheter målet i livet att skratta varje dag och det håller jag så gått jag kan.

Det är en kamp ibland, men jag gör saker som jag tycker är kul, jag kämpar på mitt eget lilla vis och det här är det som funkar för mig. 

Jag kämpar för att vara glad och det tycker jag är en bedrift när man lika gärna hade kunnat ge upp och bara lägga sig ner och dö för att allt är så tungt att bära. 


Jag har även, trots alla sjukdomar och problem, en fin familj som betyder mycket för mig och jag har mina vänner som gör livet så mycket bättre. 

 

Även om mitt liv kanske inte är ett typiskt liv med villa, jobb och barn så är jag ändå nöjd med det jag har och det tror jag är det viktigaste. Att kunna stanna upp och vara tacksam och glad över det man har istället för att sukta efter det man inte har. 

Man vet aldrig vad framtiden bär med sig eller hur livet kommer bli tillslut. Så att göra det bästa för stunden lever jag efter. 

Det är okej att ha mål och drömmar, men när dessa hindrar dig från att leva i nuet och må bra här och nu så tycker jag i alla fall att det är sorgligt. Livet kan vara slut i morgon men du har inte hunnit leva för du har skjutit upp det till sen. 


Dessa insikter kanske jag aldrig skulle haft om jag inte hade varit sjuk. 

Jag hade inte varit den jag är i dag om jag inte hade levt det liv jag levt. 

Så på ett sätt är jag tacksam över de svårigheter jag haft, för jag hade inte haft allt det jag har idag utan allt som hänt mig. 


Så nej , jag tycker inte synd om mig själv.



Sen vill jag bara tillägga att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är rätt naturligt när allt är jobbigt och svårt. Men det viktiga är att inte låta det ta överhanden så att man ger upp och bara sitter och tänker på hur synd de är om en själv. 


Av Sara Modigh - 23 juli 2015 12:15

Ångest, ångest och ännu mera ångest. Alltid denna inre orolighet.

Det är så tröttsamt!


Jag önskar att jag kunde få vara ångestfri. 


Ibland kommer ångesten över mig så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. 

Jag har känt så mycket stress den senaste tiden att jag känner mig helt bräcklig så det har gjort att ångesten fått övertaget. 

Jag känner mig så stressad och jag har fått en isande, svidande och ilande känsla långt upp i magen. 

Känner mig ovanligt hungrig och jag tror det är på grund av stressen.


Jag har extremt låg stresstolerans.


Stress har jag aldrig klarat av och det påverkar mig väldigt negativt. Jag blir väldigt labil, har aldrig långt från tårarna, bryter ihop för minsta lilla, går runt och är irriterad, är ständigt ledsen och allt känns helt för djävligt. Till slut lamslås jag så mycket av stressen att jag blir helt handlingsförlamad. Jag slutar fungera under pressen. 


Just nu sitter jag i bara pyjamas och äter chips för att dämpa obehaget i magen. 

 

Av Sara Modigh - 21 juli 2015 11:15

Pratar man med nya människor kommer nästan alltid frågan om vad man jobbar med upp.

Men jag jobbar inte för jag är sjuk.

När man berättar att man är sjukskriven så kommer det ofta frågor om varför man är det. Förmodligen ställda både av nyfikenhet och välmening.

Jag brukar oftast säga som det är. Att jag har Multipel Skleros och flera psykiska diagnoser som gör att jag inte klarar av att jobba.

Det som slagit mig är att folk direkt börjar prata om hur hemskt det är att jag har MS och hur synd det är om mig som drabbats av de i så unga år. De frågar om hur min MS påverkar mig, vad den ger för symptom, om jag har några bromsmediciner, hur medicinerna funkar, om jag får några biverkningar av bromsmedicinen och så vidare.

Men den psykiska ohälsan då?  Varför "glömmer ni bort" den?


Jag har så länge jag kan minnas varit drabbad av psykisk ohälsa och hittills har det varit betydligt mycket värre än att ha MS.

En av de värsta perioderna i mitt liv hade jag när jag gick i högstadiet, allt var så mörkt. Det var helt kolsvart och jag såg ingen framtid alls. 

Mitt liv handlade bara om att försöka fly från ångest och det gjorde jag genom självskador. 

Jag började självskada redan som sexåring för att distrahera mig själv från jobbiga känslor.

Det började oskyldigt men eskalerade mer och mer i takt med att jag blev äldre och mådde allt sämre. 


Hela mitt liv cirkulerade under många år bara kring självskadandet och i högstadiet eskalerade det som allra mest. Jag mådde så dåligt att ord inte ens i närheten kan beskriva den tyngden jag hade över mig då. De tankar som fanns inom mig under den tiden var så oerhört destruktiva och jag skadade mig själv så otroligt mycket inte bara fysiskt utan även psykiskt. 

Jag började använda sex som ett sätt att skada mig själv på när jag var fjorton år. Det var ett straff för att jag var en äcklig och värdelös människa. Jag dög inte till något annat än att utnyttjas och det bekräftades om och om igen. 


Just då hade jag inga diagnoser. Min mamma berättade i efterhand för mig att min läkare hade uttryckt att hon tyckte det var fel att ge diagnoser till barn, så den utredning jag påbörjade där någon gång under högstadiet avbröts och kontakten på barn- och ungdomspsykiatrin fortsatte som tidigare. Jag fick komma dit och sitta i stela möten och fick bara mer och mer mediciner utskrivna. 

Om jag skulle summera min tid inom psykiatrin med ett ord så skulle ordet vara just "Mediciner". 

För jag har fått prova på så många olika mediciner sedan jag vid 13 års ålder började få mediciner utskrivna. Trots att jag alltid totalvägrat alla mediciner man kan bli beroende av, så har listan på mediciner ändå vuxit sig längre och längre under åren som gått.


Det var först när jag var 20 år gammal som jag fick påbörja en ordentlig utredning och den resulterade inte bara i en diagnos, utan fyra.

Att få mina diagnoser var för mig en lättnad. Det var förklaringen till varför jag behövt kämpa så mycket hela livet. 

Jag kunde äntligen förstå varför jag inte klarade av saker som alla andra tycktes klara av och framför allt så kunde jag känna att jag faktiskt inte är ensam om att ha de problem som jag alltid har haft och jag är inte ensam om att känna så som jag kände. 


Men under hela min uppväxt så har jag verkligen känt mig väldigt ensam.  Jag kände mig ensammast i hela världen om att vara så "knäpp och konstig" och jag förstod verkligen inte varför jag inte kunde vara som alla andra. Jag förstod inte hur alla andra orkade med livet när det var så svårt. Var jag en otroligt känslig person som inte klarade av den ständiga ångesten och rädslan som jag levde med? Kände alla detta och jag bara var dålig som inte kunde hantera det?

Jag fick så ofta höra att jag bara var lat och skulle ta mig i kragen att jag hade börjat tro på att det var så.

Det gjorde ju såklart att jag kände mig väldigt dålig och värdelös. Jag kämpade allt jag kunde och ändå så dög det inte.



Jag visste ingenting om psykisk ohälsa och där kommer vi tillbaka till att vi "glömmer bort" att prata om psykiska problem. 

 

Jag var sjuk men jag visste inte om att det var en sjukdom för ingen berättade om att det fanns något som hette psykisk ohälsa. 

Vi har inga problem med att prata om fysiska sjukdomar men så fort det gäller något psykiskt så sluter vi oss. 

 

Jag märker verkligen hur stor skillnad det är i hur man blir bemött och hur människor pratar med mig nu när jag både har fysiska och psykiska diagnoser.  

Trots att jag varit svårt sjuk hela livet är det först nu folk har börjat bry sig.

Människor är omtänksamma och förstående på ett sätt de aldrig varit tidigare, jag kan känna att folk(alltså människor utanför familjen) faktiskt oroar sig och bryr sig om hur jag mår. Men faktum är att jag har varit betydligt sjukare och väldigt nära att dö av min psykiska ohälsa men då fick jag bara höra att jag skulle skärpa till mig. 

Jag tror inte att människor inser hur svårt sjuk man faktiskt kan bli av psykisk ohälsa och hur farligt det kan vara. Kanske är det för att vi inte pratar tillräckligt om det och att det saknas så mycket kunskaper om vad psykisk ohälsa är.


Jag tycker att det är oerhört viktigt att prata mer öppet om psykisk ohälsa för ingen ska behöva känna sig så ensam och jag tycker att människor behöver få en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är och hur det påverkar de som är drabbade. 


#vågaberätta


Av Sara Modigh - 19 juli 2015 12:30

 



Ja, det är HELT okej att klä sig i de kläder man själv vill ha oavsett om det är en tvärrandig tröja, en halvgenomskinlig blus, ett par röda cowboyboots eller en crop top. Kläder är ofta ett uttryck för vem man är och sättet man väljer att klä sig på kan spegla många saker hos den människan. 

Att kräva att någon ändrar hela sin stil för att det "offendar" dig är ju bara absurt!

Och att du inte kan förstå skillnaden mellan en människas rättigheter att ha på sig vad de vill utan att bli kränkta och att få gå runt och säga till folk att deras utseende "offendrar" dig är lika absurt det. 


Men tjockisföraktet i detta samhället har förmodligen förblindat dig. Så låt oss byta ut den tjocka magen mot ditt blonda hår.

Hur hade du tyckt att det var om du fick höra att du "offendar" människor genom din hårfärg?

Om människor sa till dig att du skulle trä en papperspåse över huvudet så de inte skulle må illa, att du ska färga ditt hår till en annan färg så inte folk tar illa upp när du är ute, detta trots att du älskar ditt blonda hår och verkligen vill vara blond. 

Det låter ju väldigt befängt eller hur? Man kan ju inte tvinga någon att byta hårfärg för att man tycker att en viss färg är ful? Det låter ju bara så himla korkat.


Men det är precis samma princip, och det hade lika väl kunnat vara att ha blont hår som samhällsidealen sa var fel att ha. 

Men nu är det fett på magen som samhället bestämt är fel, men det betyder inte att man måste lyssna och ställa sig efter massan. Man har rätt till att tycka om sig själv som man är, med fett och allt.

Och framför allt, man har rätt att vara sig själv utan att bli utsatt för kränkningar.




Och att säga att jag "offendar" dig genom att ha en speciell sorts tröja är inget argument!

 


 

Blir du så "offendad" av att se en mullig eller tjock mage så kanske du ska ta och se över din sjuka människosyn!



* Offendad - Svengelska av ordet offended eller offending som betyder förolämpa, att kränka, väcka anstöt hos

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards