En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2017

Av Sara Modigh - 27 januari 2017 00:19

Något som jag har haft stora problem med, och till viss del fortfarande har svårt för är att se de små vinsterna. Även en liten vinst är en vinst, men det är lätt att glömma bort. 


Nu har jag efter många om och men äntligen lyckats ta ett bad. Jag tog ett bad med lite bubblor och en bra bok, och jag fixade det! Jag överlevde fast det kändes som om jag skulle dö.

Jag är i en tuff period och att bara ta sig ur sängen är en kamp. Så att jag faktiskt har lyckats tvätta mig är en vinst även om det inte alltid känns som en sak som skulle kunna vara en vinst. 

     

Jag tror att jag har svårt att se vinsterna för jag sätter för höga mål för mig själv. Jag vet ju logiskt att det var bra att jag efter en vecka äntligen fixade det där badet. Jag försöker att se vinsten i allt lyckas göra något annat än att ligga i sängen

Men det är svårt, ibland måste man nog acceptera att man inte alltid har de rätta förutsättningarna för att klara de där stora målen. 

Ibland kanske man måste inse att det är en vinst att bara ta sig in i duschen. 

För det är viktigt att se sina vinster, att se vad man klarar av istället för att bara ligga och må dåligt över allt man inte klarar. 

Jag fastnar lätt i den där tänket på alla saker jag inte orkar med, som jag inte klarar av.

Det där som jag så gärna vill göra men det går inte hur mycket jag än vill. 

I dessa perioder av dåligt mående känner jag mig oftast så fruktansvärt värdelös. Saker så "simpla" som att bara borsta tänderna känns helt omöjliga. 

Det tar emot i hela kroppen att bara resa sig upp för att gå på toa. 


Jag hatar den där känslan mer än något annat. Jag blir helt lamslagen under tyngden.

Men idag lyckades jag tvätta mig och det är en vinst just nu, och jag måste försöka känna det så.





Av Sara Modigh - 25 januari 2017 10:10

Hur gör man när man sover? Jag tror faktiskt att jag har glömt det.
Min sömnrytm är helt förstörd.
Jag kan bara sova 3-4 timmar åt gången och är så sjukt trött hela tiden. Tillslut somnar jag igen för jag är så trött att jag inte fungerar och så sover jag några timmar innan jag vaknar ännu en gång. Så som det ser ut nu sover jag två-tre gånger per dygn istället för en.
Som om jag delar upp hälften av sömnen till natten och den andra till mitt på dagen.
I natt vaknade jag klockan ett och kunde inte somna om. Igår vaknade jag vid två på natten.
Just nu ligger jag här i sängen och är så trött så jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet inte om jag borde sova, eller försöka hålla mig vaken.

Lär ju inte kunna hålla mig uppe mycket längre till innan huvudvärken börjar komma. Den där huvudvärken framkallad av tröttheten. 

Jag är så trött att jag inte prkar med mycket alls. Ligger mest i sängen antingen för att det är mitt i natten och jag inte kan gå upp eller för att jag är för trött för att göra annat. 
Hur gör man för att bryta det där?


Jag har alltid haft problem med sömnen, men inte direkt på det här sättet.
Att inte kunna sova ut ordentligt tär på mig, jag känner mig skör nästan trasig på något sätt.
Som om en liten vindpust kan få mig att rasa. Det känns som om jag är på gränsen att bryta ihop.
Jag vill bara få ordning på sömnen, men hur lyckas jag?


Vill ju få ordning på livet igen, ork att göra saker. Vill ju inte ligga här och ruttna bort.

Av Sara Modigh - 22 januari 2017 16:45

"Vilken är din största fobi?", det är en sådan där mening man hör titt som tätt. På internet, på fester ibland även i så kallade "lära-känna-varandra-spel". 

"Ja, vad är det med det då?", kanske ni tänker då. Jo såhär, En fobi är en allvarlig psykisk ohälsa,

där man har en rädsla för något som är så stor att hela ditt liv kretsar kring denna rädslan och påverkar precis allt!

En fobi är inte samma sak som att vara rädd för spindlar eller höjder. Alla har vi saker vi är rädda för. Men långt ifrån alla människor har en rädsla så stark att det kan klassas som fobi. 

En norsk studie från 2001 visade att ungefär 14% av befolkningen drabbas av en specifik fobi någon gång under livet.

Så trots att det är en ganska stor andel människor, är 14% inte samma sak som varenda människa.

För att kunna betraktas som en fobi måste rädslan och obehaget som upplevs vid eller inför att man ställs inför den man räds vara orimlig eller överdriven.


Fobier är en form av ångestsyndrom, som alla karakteriseras av starka ångestupplevelser som orsakar lidande och i något avseende förhindrar ett normalt fungerande.

Denna rädslan och ångesten innebär att den drabbade i stor utsträckning försöker undvika vissa situationer på grund av rädslan att stöta på objektet eller situationen som personen är rädd för.

 

På något vis tror jag man förlorar förståelsen för hur hemskt det är att leva med en fobi, när man pratar om det som en normal rädsla som alla har.

För absolut har vi alla något som vi är extra rädda för, det kan vara allt från att förlora en familjemedlem till att bli svårt sjuka eller skadade, till att behöva gå över en bro eller en rädsla för att fastna i ett trångt utrymme. 

Rädsla är en normal känsla, precis som sorg. Men det är först när dessa känslor inte står i proportion till verkligheten som det kan klassas som en psykisk diagnos. 

Och nackdelen med att använda uttryck som "Fobi" eller "Deprimerad", när man beskriver normala känslor, är att man tar ifrån innebörden och allvaret i att faktiskt vara drabbad av någon av dessa diagnoser. Vilket på sikt leder till att man tappar begreppet över vad en fobi faktiskt är.

Av Sara Modigh - 19 januari 2017 12:45

När man beställer sin medicin på nätet så ser man verkligen hur tacksam man ska vara att vi har högkostnadsskydd här i Sverige. Jag hade aldrig någonsin haft råd med behandling om det inte vore för högkostnadsskyddet. Jag beställer ju min medicin på Apoteket.se, eftersom mitt apotek inte vill ta in min medicin (för att den är så dyr), och där ser man verkligen exakt ur dyrt det är med mediciner.   

Hade inte högkostnadsskyddet funnits hade jag haft en årskostnad på 205905.83 kronor för bara bromsmedicinen. Utöver den har jag ju även medicin mot migrän. 

Jag tänker också på den stora mängd medicin jag haft mot min psykiska ohälsa genom åren. 

Visst, ingen medicin har vart så dyr som bromsmedicinen mot min MS.

Men jag hade ändå varit ruinerad redan i högstadiet om jag hade behövt betala hela kostnaden själv. 

 

Av Sara Modigh - 16 januari 2017 01:45

Borderline, ADHD, Asperger och så vidare. Diagnoser som ökat markant i samhället de senaste åren. Vad beror det på?
Är det en överdiagnostisering i dessa diagnoser som så många tycker? Eller beror det på att vi i dag har mer kunskap om psykisk ohälsa, och därför lättare kan identifiera problematiken? Beror det på att allt fler blir sjuka? Eller på att fler vågar söka hjälp för sin problematik? Kanske en kombination av allt?


Jag kan inte svara på det.


Men det jag kan säga är att ingen som lider av psykisk ohälsa vill få sin problematik förringad av en hobbypsykolog som tror sig veta bättre än den psykiatriker som faktiskt behandlat och gjort en ordentlig psykologisk utredning på personen ifråga.  

Att upprepade gånger få höra att diagnosen man har inte existerar eller att var och varannan människa som diagnosticerats med diagnosen inte alls har någon problematik på riktigt,

skadar mer än ni tror. Som den här kommentaren i en random grupp på Facebook.

 


Vadå "Jag hoppas ni inser vilken slasktrattsdiagnos det är"?  Vad har det med dessa människors problematik att göra? Vem är du att tala om att "långt ifrån alla som diagnostiserats har diagnosen". Hur kan du avgöra det? Hur många av dessa personer har du personligen gjort en korrekt utredning på? Jag gissar på noll! 

Sen den där kommentaren om att det är "populärt", att ha till exempel ADHD, bara för att fler och fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa så betyder det inte att det är populärt att vara drabbad. 

Jag har aldrig fått höra någon liknande kommentar om min fysiska ohälsa. Inte heller sett sådana kommentarer om cancer eller diabetes bland alla forum och Facebookgrupper jag hänger i, trots att även det är sjukdomar som ökar i samhället.

Det känns som om detta är en kommentar skapad ur det faktum att det trots att det är 2017 fortfarande inte är 100% accepterat att prata öppet om psykisk ohälsa. 

Psykisk ohälsa är fortfarande inte riktigt respekterat som en "äkta" ohälsa och tas inte heller på så stort allvar som det borde.

Varför har man annars behovet att säga till någon att deras diagnos är ett skämt. att den inte är på riktigt och att de flesta inte alls kan ha den diagnosen. 


Det finns tyvärr fortfarande många som uttrycker att psykiska diagnoser inte kan vara en "diagnos", för "det sitter bara i hjärnan", det är "bara mentalt" och så vidare. 

 

Men det är så felaktigt. Först och främst, bara för att det är hjärnan som är drabbad betyder det ju inte att det man känner och upplever inte är verkligt för personen.

För det andra så tror jag att personer som uttrycker sig på detta vis saknar förståelse för vad diagnos betyder.

En diagnos är en benämning av ett tillstånd. En diagnos kan sättas på all problematik. Influensa är en diagnos. Men många tycks tro att "Diagnos" måste innebära en allvarlig obotlig sjukdom för att kunna klassas som en diagnos. 

Namnet på en diagnos, låt oss säga ADHD eller Diabetes typ 1, är bara ett namn för en samling av symptom. Dessa symptom tillsammans bildar ett tillstånd som kan diagnosticeras med hjälp av medicinska undersökningar, och namnet på den specifika kombinationen av uppvisade symptom blir alltså själva diagnosen.



Psykisk ohälsa är som vilken annan ohälsa som helst. Vem kan vittna bättre om det än jag som är drabbad av både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet att det är lika svårt att ta sig upp på morgonen när man har svår trötthet av MS som det är av depression. Jag vet att det är lika jobbigt att tampas med mentala monster som det är att kämpa mot fysiska. Jag vet att psykisk ohälsa är precis lika verkligt som fysik.

Och framför allt så vet jag att när man kämpar och kämpar mot en ohälsa, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt så behöver man få både förståelse och respekt från sin omgivning. 
Ingen mår bra av att inte bli förstådd, ingen mår bra av att inte tas på allvar och ingen mår bra av att bli förminskad och få sin problematik ogiltigförklarad av människor som saknar all kunskap. 

Av Sara Modigh - 13 januari 2017 19:00

         

Av Sara Modigh - 12 januari 2017 03:30

Ja, ni som har hängt med här länge har ju kanske minne av den där tanten som alltid snodde mina blogginlägg och lade upp dem på sin blogg som om det var hon som var upphovsmakaren till dessa texter. Hon som kallar sig själv bland annat "Mia Svensson" och oftast bloggar under en variant av namnet "Maria" eller "Annorlunda mamma".

Kvinnan som tidigare har hotat mig, kränkt mig och stulit från mig. 

Det är en vidrig människa, en av de vidrigaste jag stött på. Exakt hur vidrig hon är kan ni se i det här avsnittet av Stalkers som sänts på TV3

 
Man förstår ju att allt inte står rätt till hos den här personen, och jag har totalt ignorerat henne det senaste året. Men nu har hon börjat stjäla från mig igen och det är bara så tröttsamt!

Jag har verkligen fått nog av detta barnsliga och illvilliga beteende från denna tantens sida.

Gång på gång har jag förklarat för henne hur ont det gör att få något som man lagt hela sin själ i taget stulet och använt så nonchalant av en total främling. 

Den här "Mia" saknar all respekt och empati, allt hon brinner för är att förstöra liv och skapa drama.

Trots att vi med hjälp av bloggplatsens support lyckades få hennes blogg avstängd, kommer det bara upp en ny blogg igen kort där efter. 

Hon är som ogräs som ju mer man kämpar mot växer mer och mer. 

Kommer detta beteende att fortsätta så som det gjorde i mitten av 2015, så kommer jag göra en polisanmälan för brott mot upphovsrättslagen och för att hon har brutit mot copyrightlagen. 

Jag har varit oerhört tydlig med att mina texter är min egendom och de får inte användas utan mitt godkännande, något som den annorlunda mamman aldrig någonsin skulle få!


Jag vill också varna alla som råkar komma i kontakt med denna människa att vara försiktiga och inte tro på ett enda ord av det hon skriver! 95% av all text på hennes bloggar är stulet material och det hon skriver med egna ord är oftast rena lögner.


Av Sara Modigh - 11 januari 2017 04:30

Mitt hjärta känns så kallt och stelt, jag kan inte känna annat än hat och avsky. 

Jag äcklas och mår på riktigt illa. Mitt hjärta är krossat och allt jag känner är sorg.

Sorg över det som har varit och sorg över det som komma skall.

Jag har en känsla, en lust att bara slita ur mitt hjärta ur bröstkorgen i hopp om att smärtan då ska försvinna. Att jag då skulle kunna gå vidare med mitt liv och känna frid. Kanske även lycka igen. 

Jag vet inte när jag var lycklig senast, jag menar så där lycklig och glad att det håller i sig i dagar, veckor kanske även månader. Är det ens en möjlighet? 

Jag är sällan glad nu för tiden, jag ler och skrattar, jag finner vissa stunder trivsamma.

Men överlag är allt mörkt och tillvaron känns rå och kall. 

 

Vad gör man med alla dessa känslor, hur kommer jag ur detta tillstånd? 


Hur lär jag mig själv att älska igen, hur gör jag för att förlåta mig själv, hur gör jag för att kunna känna mitt eget värde och acceptera mig själv så som jag är? 

Hur göra för att orka resa mig igen, hur gör jag för att få tillbaka min styrka? 


Så många frågor men inga svar.....

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards