En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45


Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre. 
Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men det var lögner. 
Kunde ni inte se det? Titta bara på de toma ögonen och en ärrade huden. 
 
Hon försökte hålla sig från att gråta sig till sömns varje kväll. Förlorad i sina tankar ligger hon vaken genom natten. Hon visste att det inte fanns någon chans, inget hopp om ett bättre liv. 
Men hon kan inget säga, så rädd att alla ska resa sig och gå iväg. Lämna henne ensam kvar i sorgen. 
Så hon håller allt inom sig.
Som en soldat fortsatte hon kriga, men kriget var med sig själv. 
Ärren på hennes handleder de var inga misstag. Men ingen brydde sig tillräckligt för att rädda henne från självhatet.
Saker gick alltid ner, det blev tyngre och tyngre, aldrig riktigt upp och hon fast i denna dumma rutin.
Hon visste exakt vad hon skulle göra här näst.
Hon skrev ett brev med händerna som skakade vilt. Titta på mig nu är du stolt över mig nu?
Men hon visste att det inte var hennes fel. Det var världen som borde böja sitt huvud i skam.
Världen som misslyckades med att rädda henne från sig själv. 
Hon tog sitt sita andetag och stolen föll ner. Det är över, allt är borta, nu hälsar hon döden.  
 
Hon har försökt så länge att fixa detta, att passa in. Nu har hon kommit att inse att denna världs full av synd. Det finns inget för henne här, hon är bara slöseri med utrymme. Hon har ingen anledning att stanna här. Jag vet om ett år eller så kommer du glöma att jag är borta, för jag är inte riktigt något att slösa tankar på.

 

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

     

   

 

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig. 

Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skräcken som jag kände då när du valde att tvinga dig på mig. När du valde att trots mina nej och försök att ta mig bort från dig fortsätta för att få din vilja fram. 

När du valde att inte visa mig någon respekt och bara utnyttja min kropp efter ditt behag utan att bry dig alls om att min vilja inte var den samma som din.


Varenda våldtäkt du utsatte mig för har ärrat min själ djupare än du någonsin kan förstå.

För helt ärligt tror jag inte du har en enda tanke på hur dina handlingar påverkade mig. 

Har du någonsin ens reflekterat över vad du gjorde mot mig? Tänkt på hur sättet du behandlade en ung liten flicka på kunde påverka hela hennes framtida liv?



Att vid upprepade tillfällen våldtas under flera månader är fruktansvärt traumatiskt och lämnar så svåra känslor. Jag kämpar fortfarande och du, ja vad gör du? 

Jag tror knappast att du drabbas av hemska flashbacks som kan komma från ingenstans, jag tror inte att dina förhållanden påverkas av det du gjorde mot mig , jag tror inte att du gråter dig till sömns av minnena, jag tror inte ens du gett mig en enda tanke sen jag lyckades ta mig ur vår relation. 


Men du har sett till att etsa dig in i mig på ett helt oförlåtligt sätt. 


Bara ett ljud, en lukt eller en känsla får det att brista för mig. Bara jag ser någon som liknar dig till utseendet eller hör någon med en röst som påminner om din gör att jag tappar det totalt.

Att ens höra ditt namn...

På en sekund är jag den där femtonåriga tjejen som ligger fasthållen på en madrass igen.

Förstår du vad du har gjort?

Är du ens medveten om att du har förstört en annan människas liv enbart för din sexuella njutning? 


Jag vill aldrig någonsin se dig igen, men samtidigt vill jag ha svar på hur fan du tänkte. Hur du rättfärdigade ditt beteende och hur du inte kan ha någon form av ansvarskänsla för vad du gjort mot mig? 


Än idag känner jag mig så totalt hjälplös. Det är som om jag inte kan bygga upp någon självkänsla eller något självförtroende. För den dagen du bestämde dig för att våldta mig tog du inte bara i från mig min trygghet, men även min förmåga att någonsin kunna känna mig säker i mig själv igen. 

För när man blir så förnedrad och utnyttjad mot sin vilja, om och om igen lär man sig att man inte är värd någonting. Jag kunde inte rädda mig själv då så hur ska jag kunna göra det nu? 

Jag stannade kvar hos dig i flera månader trots att du skadade mig så. Jag skäms när jag tänker tillbaka och känner mig så svag som inte flydde tidigare. 


Men jag hade inte den styrkan, du tog den ifrån mig.



Efter det du gjorde mot mig visste jag inte alls hur jag skulle hantera traumat. Vet du vad som hände när jag inte kunde bearbeta det jag upplevt? 
Jo jag försatte mig själv i situationer där jag lät män utnyttja min kropp precis som du gjort. 
Jag "våldtog" mig själv genom andra för att återuppleva traumat, jag använde sex som ett sätt att skada mig själv. 

Mitt sexliv har varit så otroligt destruktivt och det var först flera år senare som jag kunde förstå varför. 

När jag äntligen vågade börja tänka på det jag varit med om, när jag äntligen vågade berätta att jag blivit våldtagen. 

Tydligen är det inte helt ovanligt att personer, speciellt barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, återupplever trauman genom att söka sig till nya förövare. Att jag dessutom redan hade svåra psykiska problem och ett självdestruktivt beteende gjorde ju mig till "det perfekta offret" för att just hamna där. 


Trots att jag vet rent logiskt att jag aldrig förtjänade att utsättas för något av det här, så är det inte vad mina känslor säger mig. 

I så många år har jag levt med känslan av att vara smutsig, förstörd och värdelös. En känsla av att det enda jag duger till är sex. För något annat av värde har jag inte att erbjuda. 

Sex för mig har varit så destruktivt att jag har aldrig dejtat någon. 

Jag har aldrig fått uppleva hur det känns att bli kär i någon och bara vänta och längta. Att känna åtrå.

Nej för mig har sex istället varit anonyma möten i baksätet på en främande mans bil. 

En skräck och förnedring i ett desperat försök att bearbeta traumat du orsakade. 


Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15

Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag är så stressad och rastlös. Jag har en hjärna som går på högvarv och tänker hela tiden, men som också inte kan tänka alls.

Jag känner allt så intensivt så jag inte vet vart jag ska ta vägen, för att i nästa stund känna mig fullkomligt tom inombords.

Det är som om jag sitter fast i en berg- och dalbana av känslor som jag inte kan kliva av eller kontrollera. 

 

Jag känner mig så tom, kall och nästintill apatisk, känslolös men ändå så full av känslor. Jag älskar och hatar, jag är glad och jag är ledsen, jag skrattar och gråter och varje känsla tar över mig utom kontroll. Så intensivt att det gör ont.

Jag går från glädje till sorg så fort att jag inte ens hinner med i svängarna. 

En del av mig är den där bubbliga och glada tjejen jag önskar att jag alltid kunde vara och den andra delen är så otroligt ledsen och allt känns bäcksvart.

Jag är hon som alltid skrattar högst och mest, men som gråter mig till sömns. Flickan som alltid bjuder på ett leende som gör allt för att sprida glädje runt sig. För jag vill inte att någon annan ska känna den smärta jag har inom mig. 

Känslan när man är så ledsen att varje andetag gör ont. När man är så trasig inombords att man tvivlar på att man någonsin kommer bli hel igen. Jag hatar den känslan så innerligt och jag gör allt jag kan för att inte visa tyngden jag bär på. För jag vill skydda min omgivning. 

Jag är så rädd för att påverka andra negativt med min existens, att smitta dem med mitt mörker.


Jag är så emotionellt instabil att jag skrämmer mig själv. 

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00

 


Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig. 


Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att sluta ta sina mediciner. 

Jag är redan i ett stadie i min depression där jag funderar på att sluta med mina mediciner och bara gå ner mig själv totalt i mörkret. För när jag är i en depression blir jag väldigt destruktiv och hade jag vart så instabil som jag var för några år sedan hade jag kanske slutat med medicinen efter en sådan där kommentar. 

Något som faktiskt skulle kunna innebära en fara för mitt liv. För jag har väldigt mycket självdestruktivitet och självmordsförsök i mitt bagage.


Hur mycket jag än ogillar att behöva ta mediciner så gör jag ju det för mitt eget bästa. Jag kan inte bara lägga av med all medicin och förvänta mig att bli frisk. Snarare tvärt om. 

Utan min bromsmedicin kommer jag bli sjukare i min MS och utan mina antidepressiva kommer min depression bli värre. 

Att jag "inte ser nedstämd ut" beror väl främst på att jag inte visar den sidan utåt och att många gånger är det helt osynligt. En människa kan skratta och le utåt men vara helt förkrossad på insidan. För när det väl kommer till kritan kan vi aldrig se vad som rör sig inom en annan människa. 

Du kan inte se en depression, du kan inte se ångest och du ser inte all sorg en människa bär på. 

Framför allt inte på en enstaka bild. 


Ett leende är lätt att fejka. Tjejen som skrattar högst kan vara hon som gråter sig till sömns varje kväll och önskar att hon vore död. 
Tro mig när jag säger att bilder inte alltid berättar hela historien. 
När jag tar en bild på mig själv så gör jag ju det när jag har en bra dag, inte en dag då jag inte duschat eller borstat tänderna på två veckor. 
Jag tar ju inte bilder på mig själv de dagar jag inte ens tar mig upp ur sängen. Det borde väl egentligen säga sig självt kan man ju tycka. 

För även vi med depression har våra bra och dåliga dagar. Självklart är vi ju då oftast mest kreativa när vi har en bättre dag. En dag då vi hittar lite energi. 


Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med att jag utnyttjar vårdens resurser? 

Menar du att jag inte är värd att få den vård jag behöver? 

Dessutom vad vet du om min kontakt med vården, och vilka typer av behandlingar jag får? 

Just det, absolut ingenting. Du vet inte hur ofta jag är på sjukhuset, du vet inte varför jag är där eller vad jag gör där. 

Du vet inte vad jag medicineras för och av vilken anledning. Du vet inte vilka mediciner jag tar och hur de hjälper min hälsa. 

För hade du vetat det hade du inte kläckt ur dig en så urbota korkad kommentar! 



Av Sara Modigh - Torsdag 24 maj 20:44

Som ni säkert har märkt så skriver jag knappt alls på min blogg längre. Dels för att jag har hamnat i en ganska rejäl svacka, men också för att jag inte brinner för bloggandet på samma sätt som jag gjort tidigare. 

Det känns bara som om jag upprepar samma saker hela tiden. Även om vissa saker självklart tål att upprepas, så känner jag att jag på nått vis har slut på ord. 

Men jag saknar skrivandet, jag saknar att ha flow och kunna skriva intressanta och viktiga blogginlägg. 

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, vad folk vill läsa och när jag väl skriver något publicerar jag det inte för jag tycker inte att det är tillräckligt bra. 

Kanske är det på grund av mitt mående, att jag är för självkritisk. Sen att jag har så svårt att både påbörja och att göra färdigt saker underlättar ju inte heller. 

Men kanske behöver jag den här pausen för att fokusera mer på mig själv och mitt mående.


Jag har börjat med nya mediciner, och har snart en ny tid på psykiatrin. Vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av det. Men det är väl bra med en kontakt iallafall. 

Har även börjat använda tyngdtäcke för mina sömnproblem. Det hjälper inte direkt mig att somna. Men funkar iallafall okej för min kroppsliga oro. 

Jag försöker att komma ut lite och träffa folk, men mest sitter jag bara och spelar. 

Det är en flykt från verkligheten, något som kan distrahera mig från all skit och låter mig fokusera på nått annat. 


Jag brottas med många jobbiga tankar och beslut som jag egentligen inte orkar hantera för tillfället. 

Varför kan man inte bara pausa hela livet? Jag behöver verkligen det. Kunna smälta allt som händer, reda ut alla tankar och känslor i lugn och ro utan att ständigt mötas av nya motgångar. 

Tror dessutom att värmen och all psykisk stress fått mig att få ett pseudoskov i min MS, alltså inte ett nytt skov med en ny inflammation. Utan gamla symptom som dykt upp igen och de jag har jämt är värre än de varit tidigare. 

Jag darrar mer på händerna, är mer yr än vanligt och har precis som i början av min MS känselstörningar i fötterna. Så nu känns det som jag kliver på nått varje gång jag sätter ner foten mot golvet och jag har känselbortfall i en tå. Huden bränner och jag har mer myrkrypningar och så vidare. 

Orkar inte rada upp alla mina krämpor, men ni förstår nog vad jag menar. 

Allt är lite sämre nu. 


Jag hoppas på att det blir bättre snart, skulle behöva något bra i mitt liv. 

Av Sara Modigh - Torsdag 19 april 14:16

         

Av Sara Modigh - Tisdag 17 april 13:30

Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick. 

Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt de där papegojorna man lekte med som barn som härmade allt det man sa, om och om igen. 


Hör jag frasen "tänk på hälsan", "det är ohälsosamt att vara överviktig", "du kommer dö i förtid" en gång till så exploderar jag nog. Så då dör jag ju definitivt i förtid. 

Jag känner bara som så att alla andra jäkla människor kan ta och skita i min hälsa. För det är inte min hälsa ni bryr er om egentligen för då hade jag fått samma kommentarer om min rökning och mitt alkoholintag också. 

Men inte en enda gång har någon "välvillig" själ gått fram till mig på krogen och predikat om alkoholens faror. Inte en enda gång har jag fått höra att jag uppmuntrar ohälsa när jag lägger ut en bild på mig själv med en cigarett i handen. Men gud nåde mig om jag får för mig att lägga ut bilder på min tjocka kropp och påstå att jag är nöjd med mig själv. För det är ju livsfarligt att vara tjock. Det måste jag ju bara få berättat för mig ifall jag hade missat det.


"Du kommer dö i förtid", ja det kommer jag. Av flera olika anledningar. 
Men varför strävar man efter att leva så länge som möjligt istället för att leva lycklig den tiden man lever? 

Varför förväntas man hela tiden jobba för att vara vid liv så länge det bara går? 

Jag menar allt jag hört om att jag kommer dö i förtid bla bla bla. 

Jaha, och? Det är väl mitt val? 

 

Jag har jag flera sjukdomar som alla sänker den förväntade livslängden en aning, så jag har ingen förväntan om att bli nittio bast. 

Min mamma dog ung, och jag har alltid känt att det kommer jag nog med göra. 


Är det något jag lärt mig av det är att njuta av varje dag och prioritera det man själv vill här i livet. 

Och jag vill inte må dåligt och hata min kropp bara för att det är det som förväntas av mig som överviktig. 

Jag vill inte tvingas att må dåligt och skämmas över min kropp bara för att du väljer att leva efter en annan princip än vad jag valt. 


Jag väljer att leva den tid jag har. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se