En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Lördag 5 jan 04:45

Jag har haft en väldigt tuff tid nu det senaste, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det mer än att jag har haft det väldigt jobbigt. Förmodligen mer jobbigt än vad många tror. Jag känner inte riktigt att jag kan vara ärlig med hur jag mår av rädslan för hur människor i min omgivning ska reagera, rädsla för vad psykiatrin skulle göra om de visste.

Förra året var ett väldigt destruktivt år för mig, jag skadade mig själv på många olika sätt och tillslut kraschade jag totalt.

Det är svårt att prata om det, jag känner ju hela tiden att jag måste hålla upp skenet, hålla masken, inte visa hur dåligt jag mår. Vilket är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket. Jag har inte velat spy ur mig all min skit över andra.

Det känns som att jag måste vara inspirerande och duktig. Visa mig stark och övervinna min psykiska ohälsa. Men i verkligheten är det tvärt om, det är den psykiska ohälsan som vinner över mig.

Det känns som att det jag skriver måste vara produktivt och hjälpsamt för andra.

Men sanningen är ju att jag startade den här bloggen för min egen skull, just i syftet att ventilera mina känslor och tankar.

Jag har bloggat i tio år nu, det är en väldigt lång tid och bloggandet har fört med sig så många bra saker och jag är otroligt glad över den plattformen jag har och att jag fått chansen att prata så mycket om psykisk ohälsa inför en så stor publik.

Men det är ju också därför jag känt behovet att dra mig tillbaka i skrivandet nu när allt går utför.

Jag vill ju inte att någon ska se hur illa det är.

Så jag håller allt inom mig och jag är väldigt bra på det, inte många som träffar mig skulle kunna se på mig hur dåligt jag faktiskt mår. De ser inte att jag för en timme sen självskadade, de ser inte att jag för en vecka sedan försökte ta mitt liv. De ser inte att jag inte vill leva mer. För jag gömmer mig bakom skratt och leenden så som jag alltid har gjort.


Mitt dåliga mående har gjort att jag har dragit mig undan mer och mer, isolerat mig själv och slutat prata med folk. För även om jag har masken uppe är jag rädd att mitt dåliga mående ska ta över, att det ska spilla ut på min omgivning och påverka dom runt omkring mig.

Det känns också som om det inte är någon som egentligen tycker om mig, utan att alla bara tycker att jag är lika värdelös som jag själv tycker. Jag upplever bara att jag är jobbig och i vägen, att jag inte riktigt duger.

Att då isolera sig själv från familj och vänner hjälper ju bara att bekräfta för mig själv att jag inte är värdefull. För konstigt nog tröttnar människor på en när man ständigt pushar iväg dem.



Det brukar alltid vara så i dessa perioder när jag mår som sämst. När jag slutar prata och drar mig undan, ja då försvinner de flesta människor ur mitt liv, fast det egentligen kanske är nu jag hade behövt dem som mest.

Men å andra sidan visar det ju också vilka få människor i mitt liv som verkligen finns där för mig.

De som hör av sig bara för att kolla att jag överlever dagen. De som förstår vad det är jag går igenom och kan ha översikt med att jag försvinner. De som vågar ta plats och bryta min isolation och verkligen övertygar mig om att de vill ha mig i sitt liv. Ni är guld värda!


 

Av Sara Modigh - 28 december 2018 00:30

Bemötandet mot psykiskt sjuka kan verkligen förbättras, tyvärr möts man så ofta av oförståelse från sin omgivning. 

Det hjälper liksom inte att slänga ur sig plattityder som "tänk på något annat", "allt kommer bli bra", "sluta vara ledsen", "det finns inget att vara rädd för", för sådana kommentarer visar bara hur lite du förstår av vad personen går igenom. Som psykiskt sjuk kan man inte styra sina känslor, man kan inte bara tänka på nått annat och så blir allt bra. 

Man lever med en konstant och sjuklig känslostorm, som psykiskt sjuk är det ditt känsloliv som är sjukt. Det du känner och upplever stämmer inte alltid överens med verkligheten. Utåt sett kanske det ser ut som att man har allt, men ändå är man ledsen. Det är ju för att det är en sjukdom och inte en yttre faktor som gör dig ledsen. 

Så kommentarer om att "du har ju 'det här' i ditt liv så varför är du ledsen", är ju ungefär lika konstruktivt som att säga till någon som är förlamad att "du har ju ben så varför går du inte?"

Det är inte så det funkar. 

 

En annan klassisk kommentar man möts av när man öppnar upp om sina känslor är ju den där om att 

"det finns alltid andra har det värre", JA, det är klart det finns! Men det gör ju inte min problematik lättare? Mina problem är ju exakt de samma oavsett om jag har det lättast eller svårast här i världen. 

Är det bara den som har det allra värst som har rätt att få hjälp och stöd, som har rätten att mötas med respekt och förståelse för sina problem? 



Men ett av de värsta sätten att bli bemött på måste nog vara alla de där gångerna man viftas bort som uppmärksamhetssökande.

Att likställa psykisk ohälsa, självskador och självmordstankar med att personen som upplever detta bara är ute efter uppmärksamhet är otroligt skadande. 

Jag har gång på gång i mitt liv fått höra det där ordet "uppmärksamhetssökande", fått höra att det jag kämpar med dagligen och som så många gånger nästan fått mig att mista livet inte är något allvarligt. 


Jag och så många andra som kämpar med detta får våra problem förminskade och förlöjligade, trots att psykisk ohälsa är ett mycket allvarligt problem i samhället och det kan till och med leda till döden om en person inte får hjälp i tid. 


Självmord är tyvärr den näst vanligaste dödsorsaken för ungdomar mellan 15 och 29 år, vilket är otroligt tragiskt. 

 När det pratas om självmord så uppmanas alla som mår dåligt att öppna upp om hur de mår, de uppmanas att söka hjälp och att berätta för sin omgivning om sina tankar. 

Men förstår ni hur svårt det är att berätta om hur man verkligen mår när man möts av kommentarer som att man bara söker uppmärksamhet? 

Att kalla någon som uppenbarligen behöver hjälp för uppmärksamhetssökande är så otroligt korkat rent ut sagt. Eller skulle ni kalla någon som håller på att drunkna och ropar på hjälp för uppmärksamhetssökande? 


Det jag ville säga med detta är väl att vi som människor borde vara bättre på att snappa upp när någon inte mår bra, att lyssna och ta till sig när någon öppnar sig och inte bara avfärda en av vår tids största folksjukdom. Du kan vara den sista personen någon försöker prata med, du kan vara en människas sista hopp. Vill du då att dina ord till denna person ska vara "Sluta larva dig och ryck upp dig"

Av Sara Modigh - 20 december 2018 11:30

Jag vet inte om det är såhär överallt, men i Jönköping så ligger psykiatrin avskilt från resten av sjukhuset. Ska man söka vård för psykiska problem får man ta sig till ett litet hus i utkanten av sjukhusområdet. 

Långt bort från alla andra. 


Varje gång jag ska till psykiatrin ger det mig ett obehag, det är en känsla av skam och utanförskap. 

Den där byggnaden representerar så väl vad delar av samhället tycker och tänker om psykisk ohälsa. Representerar alla de där saker jag fått höra om min och andra människors psykiska problem genom åren. 

"Det är inte en riktig sjukdom", "psykiskt sjuka är farliga och bör hållas separata från resterande människor", "psykiskt sjuka människor är svaga individer", "jag vill inte ha en psykiskt sjuk person på min arbetsplats/ i min skola/ som min granne".

Det finns så många människor som inte vill se eller höra om psykisk ohälsa. Människor som bara viftar bort psykisk ohälsa som påhitt eller lathet. Människor som är rädda för personer med psykisk ohälsa eller som bara inte bryr sig.


Det känns som att den här separationen från det "riktiga sjukhuset" är en kvarlevnad från tiden då alla psykiskt sjuka spärrades in och förvarades utom hör- och synhåll från de friska människorna. 

Det känns som en skam att behöva gå till en separat byggnad och man känner sig lite utpekad på något vis. Jag kanske inte nödvändigtvis vill att alla ska se mig gå in där och direkt veta vad jag gör på sjukhuset. 


Fun fact:

Ryhov (sjukhuset i Jönköping) var faktiskt en gång i tiden ett att Sveriges största mentalsjukhus. Mellan 1934 1980-talet fanns det plats för upp till 1 700 patienter och det fanns drygt 400 anställda på mentalsjukhuset. Men när mentalsjukhuset lades ner på 80-talet byggdes istället det nuvarande sjukhuset. 


Kanske jag läser in för mycket i allt det här, kanske har jag påverkats av all negativitet jag fått ta emot när jag så öppet pratat om psykisk ohälsa. 

Jag kanske har fått ta emot mer hat och dumma kommentarer om psykisk ohälsa än vad någon som inte öppet pratar om det får göra. Men sanningen är ju att psykisk ohälsa har för mig känts som något skamfyllt sen långt innan jag började prata öppet om det. 

Faktum är ju att det var just den där skammen som drev mig till att börja blogga om mitt liv. 

Den där skammen som gjorde att ingen pratade om sin psykiska ohälsa och jag under så många år levde och kände mig så ensam och så konstig. Men i verkligheten var jag långt ifrån ensam om att må så som jag gjorde. 

Bloggandet har ju faktiskt fört mycket bra med sig också. Jag känner mig inte alls så ensam längre, jag har fått en bättre förståelse för mig själv och min problematik. Det har fungerat som en terapi att skriva. Så det har ju hela tiden vägt upp för den negativitet jag utsatts för. 

Men jag är en känslig individ, en trasig själ som verkligen suger åt mig de där elaka och kritiska kommentarerna. 

Det sätter sig som ett frö djupt inom mig som gror sig större och större tills det börjar påverka mig negativt. Jag har ingen sköld eller inre trygghet som kan skydda mig från värden. 

Kanske är det detta som gör att jag upplever den här situationen på detta viset, men oavsett så har jag ett stort obehag inför att gå till psykiatrin på Ryhov. 


Detta var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om. Jag hade tänkt berätta att jag varit på psykiatrin och pratat med min läkare. 

Men hela upplevelsen blev lite traumatiserande för mig och jag trivs inte direkt med min läkare så även det grundar väl sig i obehaget att gå dit. 

Men iallafall, Jag har fått ännu en ny medicin att prova som förhoppningsvis kan bryta den här nedåtgående spiralen jag varit i så länge. 

Jag hoppas att Voxra kan vara det som hjälper mig att bli lite gladare, få det lite lättare och att mitt liv blir lite ljusare. För det har varit väldigt mörkt i ett bra tag nu. 

Jag har även fått en ny sömnmedicin som jag också hoppas på ska kunna hjälpa mig lite.

I övrigt så gör jag mitt bästa för att ta mig igenom vardagen. Försöker att gå upp ur sängen varje dag, försöker att duscha minst två gånger i veckan, försöker orka följa med ut och handla och sånt där som jag tycker är väldigt jobbigt. 

Jag försöker fokusera på att göra sådant som jag tycker eller har tyckt är roligt. Gör mitt bästa för att hålla mig flytande så att säga. 

Men jag hoppas verkligen att den här nya medicinen ska ha en bra effekt för jag vet inte hur mycket längre jag håller ihop annars. 




Av Sara Modigh - 14 november 2018 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor. 

Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig. 

Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med. 

Gråter, skriker, skrattar. Sorg, glädje, rädsla, ångest och ilska som bara kommer utan att jag har kontroll. 

Jag älskar och jag hatar allt och alla. 


Ena stunden är jag redo att ge upp allt och nästa stund vill jag fortsätta kämpa. 


Det tär verkligen på mig att pendla så här mycket i mitt mående, jag får liksom aldrig nått grepp om livet. 

Det känns verkligen om allt runt omkring mig rasar.

Jag mår illa och får ont i magen varje gång jag äter, jag har supersvårt att somna och när jag väl somnat vaknar jag flera gånger varje natt av panik. 


Jag försöker verkligen mitt bästa för att försöka reda ut mina problem och ta mig igenom skiten. Men helt ärligt vet jag inte längre vad jag ska göra. 

Jag har försök att fokusera på att göra saker jag tycker är kul och som jag mår bra av. 

Men det hjälper liksom inte längre. 

Är så djupt nere i depressionen att jag drar mig undan från människor i min omgivning bara för att jag känner mig som en så stor börda. 


Vem skulle vilja umgås med mig liksom? Jag känner mig bara jobbig, den där personen man accepterar men helst undviker liksom. Jag upplever att jag smittar min omgivning med mitt dåliga mående, att jag sprider ett mörker runt mig vart jag än går. 

Jag försöker mitt bästa att alltid vara den där glada trevliga tjejen, att bära upp den där masken för att dölja mitt inre. Men det blir allt svårare och svårare. 

Det känns verkligen som om allt skulle vara så mycket bättre om jag inte fanns. 


Jag har ingenting att tillföra till den här världen, jag har ingen framtid i detta liv. Jag har inga drömmar eller mål, allt är bara svart. 

Jag lever inte, jag existerar bara. 


Jag hatar verkligen att skriva sådana här inlägg på bloggen, och det är väl den största anledningen till att jag inte bloggar så mycket längre. För jag vill inte sprida mitt svarta inre, men det är allt jag har kvar. 


Av Sara Modigh - 6 september 2018 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv?

Är det såhär det ska vara? 


Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet.

Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ångesten som river i bröstet, oron som gör att jag ligger sömnlös i timmar, paniken som väcker mig när jag väl lyckats somna. Sorgen som ligger som en tjock, svart kletig tjära inom mig och gör allt så tungt. 

Smärtan i kroppen som ständigt gör sig påmind, den eviga tröttheten som jag aldrig kan bli av med,  orkeslösheten som gör det omöjligt att ens klara av de enklaste vardagsuppgifter. 

Att inte kunna lyfta något över huvudet utan att känna sig döende, förstår ni hur handikappande det är? Bara att sätta upp en hästsvans får mig svimfärdig och myrkrypningarna i armarna är så fruktansvärda.

Känsligheten mot värme som gjort att jag varit helt isolerad i min lägenhet under hela sommaren, oförmögen att lämna den. 


Har ni förresten tänkt på hur mycket vi egentligen har i våra liv som är varma? Det var inget jag någonsin reflekterat över innan jag drabbades av MS.

Jag kan inte stå vid en spis mer än några sekunder innan jag är överhettad, att dammsuga är ett helvete för varmluften som blåser ut ut dammsugaren värmer rummet väldigt fort. Att dammsuga är ju dessutom fysiskt ansträngande vilket även det gör att man blir varm. Jag kan inte vistas i en tvättstuga med torkskåp eller torkrum igång eller vara i ett badrum där en dusch är igång eller någon precis duschat varmt. 

Till och med mänsklig närhet är jobbig! För blir jag varm, ja då mår jag så extremt dåligt!


Och hur jobbig och handikappande min MS än är, så är det egentligen ingenting mot min psykiska ohälsa. Men den är svårare att prata om, svårare att beskriva. 

Stressen och pressen att försöka leva ett "normalt" liv, trots att det är dömt att misslyckas kväver mig. Önskan om att bara få vara kapabel att ta hand om mig själv är så stark, men trots det går det inte. 

Att som vuxen kvinna inte kunna bre sig själv en smörgås när hon är hungrig för att hennes psykiska ohälsa stoppar... fattar ni hur fucking jävla förnedrande det känns? Jag känner mig så värdelös, patetisk och oduglig. Jag har liksom ingenting att komma med.


Jag kan ingenting, orkar ingenting, gör ingenting. Sitter bara och ruttnar bort i min ensamhet och knappt ens det orkar jag med. 


ensamhet..


Jag har så mycket människor runt omkring mig, men ändå känner jag mig så otroligt ensam.

Det finns liksom ingen som jag känner mig trygg med, ingen jag känner att jag kan prata med, ingen jag vågar släppa nära. 

För jag har blivit så fruktansvärt sårad av personen jag en gång litade på mest av allt i världen. 

Så nu litar jag inte på någon! Jag kan inte, det är en spärr som gör att jag inte vågar släppa någon så nära igen. 

Jag känner mig så trasig, som om jag aldrig någonsin kommer kunna ha en normal relation efter allt som hänt. 

Dömd att förbli ensam och olycklig resten av mitt liv, oförmögen att finna mening i livet. 



Nervsmärtor, myrkrypningar, brännande hud, domningar, känselstörningar, yrsel, balansproblem, huvudvärk, värmekänslighet, feberkänsla, illamående, problem med urinblåsan, fatigue, depression, ångest, flashbacks, panik, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet, självhat, hopplöshet, självmordstankar.. det är min dagliga kamp. En kamp jag känner allt mer att jag håller på att förlora.

För hur gör man ens för att finna motivationen att kämpa när man inte längre har något att kämpa för?  


Ibland undrar jag varför jag ens ska fortsätta leva? Jag är bara en belastning för mina närstående och för samhället. Bidrar inte med någonting, har inget syfte, ingen funktion. 

Jag är skräp, jag är trasig.. och vad gör man med trasiga saker som inte går att laga? Jo man slänger dem. 

Av Sara Modigh - 19 augusti 2018 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen? 

Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. Varför kan jag inte hjälpa mig själv? 

Varför känner jag mig så otroligt hjälplös. 


Jag har så svårt att förstå mina känslor.. 


Så länge har jag försökt trycka undan och glöma det där jag var med om. Men jag har nått en gräns för hur mycket minnen jag kan trycka ner. 


Hur bearbetar man egentligen ett övergrepp? 

Av Sara Modigh - 19 juli 2018 13:45


Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre. 
Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men det var lögner. 
Kunde ni inte se det? Titta bara på de toma ögonen och en ärrade huden. 
 
Hon försökte hålla sig från att gråta sig till sömns varje kväll. Förlorad i sina tankar ligger hon vaken genom natten. Hon visste att det inte fanns någon chans, inget hopp om ett bättre liv. 
Men hon kan inget säga, så rädd att alla ska resa sig och gå iväg. Lämna henne ensam kvar i sorgen. 
Så hon håller allt inom sig.
Som en soldat fortsatte hon kriga, men kriget var med sig själv. 
Ärren på hennes handleder de var inga misstag. Men ingen brydde sig tillräckligt för att rädda henne från självhatet.
Saker gick alltid ner, det blev tyngre och tyngre, aldrig riktigt upp och hon fast i denna dumma rutin.
Hon visste exakt vad hon skulle göra här näst.
Hon skrev ett brev med händerna som skakade vilt. Titta på mig nu är du stolt över mig nu?
Men hon visste att det inte var hennes fel. Det var världen som borde böja sitt huvud i skam.
Världen som misslyckades med att rädda henne från sig själv. 
Hon tog sitt sita andetag och stolen föll ner. Det är över, allt är borta, nu hälsar hon döden.  
 
Hon har försökt så länge att fixa detta, att passa in. Nu har hon kommit att inse att denna världs full av synd. Det finns inget för henne här, hon är bara slöseri med utrymme. Hon har ingen anledning att stanna här. Jag vet om ett år eller så kommer du glöma att jag är borta, för jag är inte riktigt något att slösa tankar på.

 

Av Sara Modigh - 6 juli 2018 04:02

     

   

 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se