En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2016

Av Sara Modigh - 29 april 2016 18:45

  The gym, the gym, the gym is on fire   


 

Ja, det här tog ju en ganska intressant vändning. Skulle åka in och träna lite, men när vi kom in till stan tjöt det brandlarm överallt och det stod en brandbil vid baksidan av byggnaden som gymmet ligger i. 

Vi gick mot gymmet och tänkte att det kanske var någon annanstans det brann. Men icke. När vi kom fram till gymmet fick fick vi öppna dörren åt två brandmän som skulle in där, och ett larm om att alla måste utrymma byggnaden spelades upp ur högtalare vid ingången till gymmet. 

Det är ju typiskt min tur, när man verkligen försöker vara duktig med sin träning så kommer det någon och tänder eld på gymmet.

Kanske någon som ville fira valborg i förväg? Eller någon som absolut inte ville gå till gymmet och behövde en ursäkt för att slippa? 


Typiskt i vilket fall att det skulle vara just precis när jag skulle dit det bestämde sig för att brinna i byggnaden. Jag är ju livrädd för bränder och sådant.

Så idag fick vi istället ta det näst bästa alternativet, utomhusgymmet i vårt bostadsområde.

Kan inte direkt påstå att jag tycker det är kul att träna så öppet med fullt med så mycket folk som kan se på. Idag var det dessutom säkert en miljon skolungdomar där, för tydligen hade skolan något valborgsfirande eller nått, utan eld som tur var. Hade ju vart typiskt om de hade startat en majbrasa på det här gymmet också.


Som sagt var det ju fullt med skolungdomar där, finns en liten scen där de hade något uppträdande och sjöng lite vårsånger, så det var ju trevligt att lyssna på när man tränade. Synd bara att det bara kom fler och fler bråkiga tonåringar till platsen ju längre vi var där. 

Men ett litet träningspass fick vi in i alla fall, och det är ju bättre än inget alls. 

 

Vissa dagar känns det verkligen som allt går emot, allt som kan gå fel går fel haha

Gymmet brinner, det ösregnar, blåser och skiner sol om vart annat och dessutom är utomhusgymmet totalt överbefolkat. Men det känns ändå grymt att jag lyckades träna lite trots att det var så mycket folk där. För några år sedan hade jag inte ens vågat befinna mig på en plats med så mycket människor. 


Resen av dagen tänker jag spendera i min nya pyjamas framför någon tv-serie, Youtube och kanske lite tv-spel.   
Tänkte spela lite Mortal Kombat vs. DC Universe dagen och framförallt klädseln till ära :D

Visserligen är Baraka min favorit karaktär att vara i det spelet, men när jag har en såhär tjusig pyjamas så måste jag ju vara någon av DC-karaktärerna.
Slutet gott allting gott och bättre lycka nästa gång eller vad är det man brukar säga?

Nästa gång jag åket till gymmet får vi väl hoppas att det inte är några eldsvådor där, för vill ju helst inte träna ute igen. Speciellt inte när det är så mycket folk där :P  

Av Sara Modigh - 28 april 2016 19:45

Kanske kommer det en dag då tid och rum inte längre existerar, en dag då jag kan se tillbaka på mitt liv och äntligen känna mig hel.

Det är vad jag har hoppats på, men hoppet finns inte längre kvar.

Mina sår kommer aldrig läka och jag kommer blöda tills min själ dör.

Jag önskar så att jag kunde göra saker ogjoda, gå tillbaka och ändra ögonblicket då allt föll samman.

Ett litet kort ögonblick som förde med sig svåra plågor. Smärtan har fått mitt hjärta att svartna och det känns som om jag aldrig kommer finna frid i detta livet. 

Det finns ingen väg ut och det känns som om det aldrig kommer blir ljusare igen.

Jag fokuserar på smärtan, det enda som är verkligt. Det är en så välbekant känsla.

Jag försöker döda minnena, men jag kommer ihåg allt.

 

Jag är fortfarande ung, men jag vet att mina dagar är räknade 1, 2, 3, 4, 5, 6. 7 och så vidare.

En dag kommer dessa dagar vara slut och allt jag har sett kommer att vara glömt.

Jag sluter mina ögon bara för en liten stund,  sen är stunden borta. Alla mina drömmar passerar framför mina ögon. Damm i vinden, allt de är är damm i vinden.   


När du är ledsen och är ensam, och du aldrig fått en vän. Kom bara ihåg att döden inte är slutet
Och när allt som du håller heligt faller ned och inte kan lagas, kom bara ihåg att döden inte är slutet

Av Sara Modigh - 26 april 2016 11:30

Idag firar jag och Jakob Pappersbröllop. Det är nästan så att det är svårt att fatta att det redan gått två sedan jag och Jakob gifte oss. Dagarna går så otroligt fort och det känns bara som om åren går fortare och fortare. 





Tiden går så fort och ändå känns det som om vi varit tillsammans i en hel livstid. 

Men det är väl inte så konstigt egentligen att det känns som om vi varit ihop så länge, att det känns som en livstid. Vi har ju vart i hop i mer än en tredjedel av mitt liv.

Vilket är ganska länge det faktiskt. Tio år om bara tre månader faktiskt.


Det är riktigt imponerande måste jag säga, speciellt med tanke på att jag inte alls är den där kvinnan som Jakob en gång drömde om ;)

 


Jaa, vad ska man säga?

Jag uppfyller kravet "ha hår på huvudet", använd kläder och att ha en piercing i naveln i alla fall :D

Det där med tajta men ändå lösa kläder förstår jag inte riktigt dock. Så vem vet,

det kanske jag uppfyller också :P 

Men jag var nog inte så dum ändå, visst jag har inte det där utseendet som Jakob drömde om när han var ung. Men jag har många andra bra sidor!

Något måste det ju vara som gjorde att han friade.


Utseendet är inte allt när det väl kommer till kritan. Vi kanske attraheras av det yttre till en början,

men när man väl lär känna en person är det insidan som avgör om man kan leva ett liv tillsammans. 

Lagom mycket muskler bygger inget starkt förhållande, en piercing i tungan gör inte att man har gemensamma intressen, en platt mage gör inte att man kommer överens, designen på trosorna man använder har inget med hur man är som person att göra. 

Man kan inte leva i ett förhållande enbart baserat på utseende om inga av de viktiga byggstenarna för ett stabilt förhållande finns där. 


Haha, sammanfattningsvis kan man väl säga såhär, Jag är bättre än han ens kunde fantisera fram ;) 

 

Av Sara Modigh - 25 april 2016 13:45

Ibland slås jag av verkligheten och jag inser att jag faktiskt är svårt sjuk. 

Jag slås av insikten att jag har MS och jag kommer leva med det hela mitt liv. Det är svårt att greppa för jag är ju fortfarande så ung. Tanken på att när jag är i min pappas ålder så kommer jag ha haft MS i mer än halva mitt liv är otroligt skrämmande. Det som skrämmer mig mest är nog ovissheten om hur mitt liv kommer se ut när jag haft en sjukdom som MS så länge. Jag har under de åren jag nu varit sjuk mött många människor med den här sjukdomen och vissa personer är ju så sjuka att jag känner att om jag blir så sjuk kommer jag inte kunna leva mer. 


Den här helgen har varit ganska tuff och det är förmodligen det som gjort att dessa tankar rörts upp.

Jag har känt av min MS extra mycket och då är det svårt att inte tänka på sjukdomen och dess konsekvenser. 


I Lördags var jag och Jakob ute och kollade lite på secondhand och sen var vi på gymmet och tränade. Att träna är något som alltid triggar igång min MS-problematik. När jag tränar, och då är fysiskt aktiv, får jag så många problem. Det är allt från huvudvärk till yrsel och nervsmärtor till fatigue. Jag hatar att 20 minuter på gymmet kan få mig sängliggande en hel helg med symptom från den här skitsjukdomen. 

Jag avskyr att inte kunna träna så som jag vill utan att bli dålig. Jag hatar när sjukdomen gör sig påmind vilket har gjort att jag har undvikt träningen för att slippa må dåligt. Men jag vet ju att det inte är hållbart i längden. Så nu har jag med hjälp av en sjukgymnast fått hjälpen och stödet för att kunna komma igång med träningen igen. Målet är tio minuter "gång på löpband" och tio minuter "styrketräning" i veckan.

       

Det låter så jättelite men jag blir helt förstörd av det lilla. Har hållit på i lite mer än en månad med detta nu och jag mår så jävla skit. Ont hela tiden, jämt trött och en så fruktansvärd huvudvärk nästan varje dag i snart två månader. Hur fan ska man orka? 

Det är så frustrerande för jag tror ju att jag är starkare än så, jag tror ju att jag orkar mer och det gör ju att jag känner mig så dålig som inte ens kan vara på gymmet i 20 minuter innan jag gör mig själv sjuk.

Men om jag inte gör något så kommer det ju bara bli värre. Jag vill inte bli sådär sjuk, jag vill göra mitt bästa för att bibehålla den hälsan jag har. Inte för att man egentligen kan kontrollera det men för mig känns det som att om jag har en stark kropp så kan jag hålla mig frisk längre.   

När jag var och tränade i lördags och jag pushade mig själv tills jag fick så ont att jag knappt ens visste hur jag skulle kunna ta mig hem. Jag pushade och stannade i tio minuter extra för att, ja jag vet inte. För att bevisa för mig själv att jag är starkare n sjukdomen? Jag vet inte. Det var nog ett dumt beslut kanske.  Men det var också första gången jag kunde känna att pulsen ökade och svetten börja komma, och det känns som en vinst för mig. För det visar att det har skett en liten utveckling.

Men jag måste försöka hejda mig en aning för som min sjukgymnast säger är det bättre att jag tar det lugnt och inte pushar för hårt. För vi vill ju inte ha några misslyckanden. Vi vill ju att det ska vara en positiv upplevelse. Jag måste försöka hålla den här nivån tills det börjar kännas mer okej. Men det är svårt när jag vill så mycket mer. 


Jaja, efter gymmet så åkte vi och handlade mat, jag trodde på riktigt att jag skulle dö där och då. Att jag skulle falla ihop på golvet och aldrig mer ta mig upp igen. Jag kunde knappt känna mina fötter och huvudet värkte som om det höll på att sprängas. Ryggen brände som om jag hade fått en svår brännskada och mina armar isade som om det var is som flöt i mina blodådror.

Det kändes verkligen fruktansvärt och det gör mig så ledsen att jag påverkas så negativt av fysisk aktivitet. 

När vi hade vart och handlat åkte vi hem och åt lite och sen gick jag och lade mig i sängen där jag stannade resten av dagen. Eller i alla fall tills framåt nio tiden då mina bröder kom förbi en liten stund och åt tacos med oss. Det är så sällan vi får ihop det nu när alla jobbar. 

Men i lördags lyckades vi klämma in en liten snabb tacokväll. Det var ju faktiskt rätt skönt att det blev en kort visit eftersom jag inte mådde helt på topp. Vi bestämde efter att vi hade ätit och suttit och pratat i någon timme att vi skulle spela CS:GO tillsammans så det gjorde vi när de hade kommit hem. 

Vi spelade något som kallas för strat roulette, vilket innebär att man går in på en hemsida där man får ett "uppdrag" som man ska följa. Jag tyckte det var jättekul, men väldigt svårt. Vissa rundor skulle man blunda med ena ögat, andra fick man bara gå baklänges eller så fick man bara döda med kniv och granater. Vilket jag är extremt dålig på men i lördag lyckades jag ta med mig två i graven med hjälp av min kniv :P 

(och ja, jag heter Ingrid när jag spelar för jag tycker det är ett fint namn om någon undrar) :P

Det var jättekul som vanligt, speciellt att jag lyckades döda två med kniv. Det tyckte jag var fantastiskt skojigt.

Vi spelade tre matcher två "strat roulette" och en vanlig competitive innan vi var tvungna att lägga oss efter som vi skulle till mormor nästa dag för att tömma alla mammas saker. 


Hemma hos mormor på söndagen så var det ju också rätt tungt arbete, speciellt med tanke på att jag redan var trött sen dagen innan. Att gå igenom varenda flyttkartong och dela upp allt mellan oss syskon, det som skulle till secondhand och allt som ska slängas var ett stort och tungt projekt. Men något vi var tvungna att göra. Vi har skjutit upp det i snart fyra år, vi kan inte ha alla mammas ägodelar ståendes i förvar i en evighet. 
Det känns tungt dock att nu finns det inte kvar längre. För mig kändes det som en trygghet att ha alla mammas saker samlade och jag tyckte om att vara där och titta på sakerna och känna mammas närvaro. Men nu är det tömt och uppdelat. Vilket för mig känns som om det inte är mammas saker längre, mamma finns inte kvar lika mycket längre och det är väldigt jobbigt. 

Men vi hade ändå en trevlig dag tillsammans. Det var mycket minnen och vi hittade små gömda skatter bland alla saker som fanns kvar. 

Vi jobbade på i flera timmar och mormor bjöd på mat och Ludvig hade med sig lite glass och kladdkaka från sitt jobb som han bjöd på till efterrätt. 

Det var en jobbig dag inte bara för att det var fysiskt jobbigt att gräva runt i lådor, tunga lyft och många gånger då jag behövde stå framåtlutad. Utan också för att det känns fruktansvärt sorgligt att se alla mammas saker försvinna. 


När vi framåt eftermiddagen hade sorterat upp allt var det dags att åka hem, eller ja. Jag åkte hem och Jakob fick åka och tvätta vår bil och hjälpa Ludvig med lite jobb innan han slutligen åkte och lämnade in vår bil på verkstad. Jag var så slut efter allt så jag fick lägga mig och sova medan han var borta.

Det behövdes verkligen. Jag var så trött och frusen så jag kände mig helt sjuk. 

Men efter ett par välbehövliga timmar med sömn så gick jag upp och så spelade vi CS igen när Jakob och Ludvig kommit hem. 


Idag mår jag väl som jag förtjänar med tanke på hur jag slitit ut mig själv. Huvudvärk, ont i kroppen, myrkrypningar och brännande smärta och så fruktansvärt trött.

Men jag är ändå glad över att jag har klarat av den här helgen och det känns bra att jag har orkat med allt ändå. Jag har överlevt en riktigt tung helg som verkligen inte har varit MS-vänlig.

Av Sara Modigh - 22 april 2016 15:30

Det där med att få besök, varför påverkas jag så mycket av det? 

Jag tycker ju att det är jättetrevligt med sällskap, jag ser mig själv som en jättesocial tjej som vill omges med familj och vänner, och som väldigt gärna vill umgås. 

Men det är något inom mig som gör att jag blir så fruktansvärt stressad inför dessa möten. 

När jag vet att någon är på väg så sitter jag på helspänn hela dagen. Jag kan inte slappna av. 

Det spelar ingen roll vem det är, jag är ändå jätte stressad och fylld av ångest. 


En av sakerna jag tycker är jobbigast är ifall personen inte kommer på den utsatta tiden. Jag är alltid livrädd att personen ska komma för tidigt så ungefär en timme innan besöket så slutar mitt liv att fungera. Jag är så rädd att de ska komma när jag inte är klar. Tänk om jag sitter på toa, tänk om jag inte är påklädd. Tänk om jag precis dricker något och så plingar det på dörren, och så sätter jag i halsen av skräcken? Nej det är bäst jag bara sitter här och stirrar in i en vägg och väntar tills de kommer. 


Jag vågar alltså inte göra något alls tiden innan de ska komma. Jag vågar inte inte kissa, inte dricka definitivt inte äta något. Men varför egentligen?

Vad i hela friden skulle det spela för roll om jag var mitt i maten om en vän dök upp en halvtimme tidigare än väntat? Det är ju så ologiskt egentligen, men ändå blir jag så fruktansvärt stressad. 


Det är inte heller bättre om de är sena, för som sagt så sitter jag på helspänn och ju närmre tiden då de ska komma är, desto mer ångest och stress känner jag av. 

När tiden är kommen är jag oftast på bristningsgränsen och varje minut är ren tortyr. Att då långsamt se minuterna ticka på och veta att de kan komma vilken sekund som helst får mig att vilja dö för jag tycker att det är så jobbigt. Men frågar är ju fortfarande "varför?" Jag vill ju att de ska komma, jag tycker ju det är trevligt när de väl är här. Men tiden innan de kommit in är så fruktansvärt plågsam. 


Eftersom jag har detta problemet så har psykiatrin nu sett till, att en gång varannan vecka så ska de komma en kurator och plinga på min dörr, komma in och säga hej och kanske prata några minuter för att sen gå igen.Detta för att jag ska kunna öva på att hantera den där tiden innan man får ett planerat besök. 

Så idag har kuratorn vart här, jag har vart otroligt stressad, har knappt kunnat sova i natt och jag hade så mycket ångest under natten att jag trodde jag skulle spy och svimma på sama gång.

Men jag somnade tillslut och dagen idag har faktiskt gått helt okej. Jag har vart stressad, men jag gjorde mig i ordning så fort jag vaknade och sen har jag suttit vid datorn tills hon kom. 

Har dock inte vågar äta något idag och nu känns det som det är försent för nu kommer Jakob snart. 

Missat både kvällsmat igår och frukost/lunch idag på grund av ångest. Det är ju inte så bra. Men men, jag överlevde besöket. Jag klarade av att öppna dörren, jag har inte dött av ångest i väntan på att hon skulle komma. Så det får jag väl se till att vara glad över. Nästan så jag förtjänar en medalj faktiskt

   



Av Sara Modigh - 20 april 2016 14:30

Jag får ofta höra att jag strålar som en sol. Att jag är en sådan liten solstråle och att man blir glad bara av att se mig. Det är en sådan sak som gör mig väldigt glad att höra, för det är något som jag alltid eftersträvar. Jag vill vara en glad människa, jag vill kunna få andra att le, jag vill vara en positiv energi som smittar av mig på min omgivning. 

Jag har som mål i livet att skratta varje dag och jag försöker alltid vara en där glada trevliga tjejen när jag möter människor. 

        

Jag har övat hela mitt liv på att vara just den där lilla solstrålen. För ett leende kan dölja så otroligt mycket. Ler och skrattar man bara tillräkligt mycket så är det ingen som kan se vad som pågår på insidan. Leendet har blivit en mask som jag kan gömma mig bakom. För med ett stort leende på läpparna och högljuda skratt så kan ingen tro att något är fel. Ingen kan se att jag på insidan gråter och planerar min egen begravning. 

Ingen kan se hopplösheten och känslan av att inte räcka till när jag har ett leende på läpparna. 

Leendet är min trygghet för med ett leende kan jag gömma hur jag mår för alla runt omkring mig.    


Men jag önskar att det inte vore så, jag önskar att jag faktiskt var så glad som jag vill att folk ska tro att jag är. Jag önskar att jag kunde käna den lycka och glädje jag försöker utstråla. Jag önskar att det inte bara ska vara den där masken. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara glad,

men just nu kan jag inte känna den känslan på riktigt. 


Jag önskar att det inte fanns så mycket sorg och ledsenhet inom mig. Sorg som är så svart och som drar ner mig så mycket att jag känner att jag inte orkar leva mer. 

Jag hatar känslan av att livslusten försvinner. Jag skräms av mina egna tankar och känslor. 

Jag skräms också av att jag genom åren blivit så bra på att dölja hur jag mår att ingen ser hur ledsen jag verkligen är bakom de där fejkade leendena. Ingen ser hur jag gråter mig till sömns, ingen ser hur mycket självskadetankar jag har. Ingen ser mig sitta där med rakbladet i min hand och ingen ser att jag är så nära att bara ge upp.  För ett leende döljer allt det där så fantastiskt bra.

Jag är en liten solstråle, men just nu bara på utsidan.


Men jag ska vända detta, jag ska bli friskare och jag ska bli glad igen!

Jag vill vara en solstråle inifrån och ut och jag vill känna lyckan värma min frusna själ.
  

Av Sara Modigh - 18 april 2016 11:41

Den här helgen har jag varit i Uppsala igen. Vi var nämligen och hälsade på Jakobs bror Simon och hans fru som nyss har fått barn. Jakobs mamma och syster var också med och det var roligt,

även om jag just nu är i en jobbig period. 

Jag funderade mycket på om jag skulle stanna hemma eller om jag skulle försöka kämpa mig igenom det. 

Det var riktigt tufft och jag låg rätt mycket nere i vårt gästrum i källaren och gömde mig för att jag inte riktigt orkade med. Jag hade väldigt mycket ångest, men jag överlevde i alla fall. 

Men jag har knappt sovit något under hela helgen så jag är fruktansvärt trött och sliten idag, trots att jag äntligen fått sova en hel natt. 


Jag känner att jag kanske inte är i det bästa stadiet att försöka producera något till bloggen, men jag ville i alla fall berätta lite om vad jag gjort i helgen. 

Vi åkte upp till Uppsala i Fredags efter att Jakob slutat jobbet, så vi var väl i Uppsala först framåt sju - åtta på kvällen. Så då han vi inte så mycket mer än att hälsa lite på alla och kolla på lite tv och äta lite grann innan det var dags att gå och sova.

Jakob somnade så fort vi hade fått i ordning allt på vårt lilla gästrum, så vid typ elva slocknade han, jag låg vaken tills fem-sex på morgonen innan jag lyckades somna till lite. Men jag vaknade väldigt ofta och vid tio gav jag upp. 

Då gick vi upp till Simon och Jenny och åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka ut på Secondhand och kolla lite. 

Jag tycker det är väldigt kul att gå på secondhand så det var roligt att vi kunde komma iväg på det. Det hjälpte mig att skingra tankarna lite för stunden, men sen vet jag inte vad som hände. 

Jag fick så fruktansvärt mycket ångest så jag fick gå ner och lägga mig på rummet. Jag låg där och kollade på Youtube-videos tills jag hade samlat styrka och mod nog att våga mig upp till dem andra igen. 

Kvällen blev lugn framför tv:n och vi åt lite mat och bara tog det lugnt, så det var skönt att det inte var för mycket som hände. 


Tyvärr kunde jag inte sova den här natten heller, låg vaken tills jag hörde fåglarna börja kvittra på morgonkvisten och när jag äntligen lyckades somna kändes det som jag sov i max två minuter innan jag i panik vaknade av en knackning på dörren. 

Efter det var det ingen mening med att somna om. Så jag och Jakob packade i ordning på vårt rum och städade efter oss. Sedan bar vi ut all vår packning i bilen så att vi var redo att åka. 

Vi gick upp och åt frukost i lugn och ro, pratade lite och umgicks ett tag tills vi bestämde oss för att åka hem. 

Jag mådde ju som sagt inte bra alls så det var skönt att komma iväg lite tidigare. 

Vi lämnade Uppsala vid klockan elva, så vi kom hem till Jönköping strax efter tre. 


Jag är i alla fall glad över att jag orkade följa med så att jag fick träffa alla och framför allt den lilla bäbisen som var så söt. 

Jag hoppas bara att jag ska må bättre till nästa gång.

Av Sara Modigh - 13 april 2016 14:15

 

"When the going gets tough, turn your car around and drive the other way"

Ja, det är faktiskt ganska bra visdomsord egentligen. Orden som säger att när saker och ting blir riktigt jobbiga och man är på väg nerför en mörk väg, så kan man vända på allt och hitta nya bättre vägar.


Jag har haft det riktigt tufft de senaste månaderna och det har varit riktigt illa. Självskador, självmordstankar, orkeslöshet och ja allt har rent av varit skit. Men något som har hjälpt mig igenom den här perioden och som faktiskt har kunnat få mig att skratta, är just den här personen.

Jag tittar på hans videos varje dag och det har verkligen hjälpt mig. 

Det är så otroligt viktigt att kunna hitta något som ger lite ljusglimtar i allt den mörka. 

Jag personligen har ofta dragit mig till just tv-serier och Youtube när jag är nere. För att det för mig hjälper det att sitta och lyssna och titta på roliga människor eller serier för att kunna återbygga mig själv och må lite bättre. 

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, men skratt är faktiskt den bästa medicinen. Jag håller fortfarande fast vid mitt mål att skratta varje dag, hur jävligt det än är. 

Så att då hitta dessa guldkorn som faktiskt kan få mig att skratta även när allt är becksvart är viktigt för mig. Så nu hoppas jag att ni där ute som läser detta kanske skulle kunna rekommendera lite fler roliga tv-serier eller någon annan fantastisk Youtube-personlighet så jag har lite mer stöd igenom den här perioden.


För jag har bestämt mig för att vända på det här igen, jag ska må bättre, jag ska fortsätta kämpa.

Jag vill nå ett bättre mående och jag är verkligen beredd att kämpa för det!

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards