En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under oktober 2014

Av Sara Modigh - 30 oktober 2014 19:00

           

Av Sara Modigh - 29 oktober 2014 11:45

Nu har jag precis kommit hem från skolan efter att ha gjort tredje och sista provet i Medicin 1 kursen. Detta är det prov som jag tycker har gått sämst. Det var en del delar av vissa frågor som jag kände att jag inte alls hade koll på så jag svamlade en massa på svaren om saker som kanske inte egentligen är rätt men som ändå är information. Hoppas komma undan med att jag inte riktigt hade svar på frågan genom att svara på annat.. Undrar om det fungerar.  Jag hoppas att jag klarar mig så pass att jag inte behöver göra komplettering på det i alla fall för jag är gräsligt trött på den här kursen nu. Jag är trött på skolan överlag. Jag är stressad hela tiden och jag skulle verkligen behöva en paus just nu. 


Känner mig inte jättenöjd med min insats till detta provet och är besviken på att jag hade missat att plugga till vissa delar som oturligt nog kom med på provet. Som tur var kom jag ihåg lite från lektionen som var i början av terminen. 

Det jag fokuserade mest på att plugga på kom ju självfallet inte med alls.Jag som lärt mig så många roliga namn och så fick jag inte in det i provet på något sätt. 

Meticillinresistenta staphylococcus aureus, streptococcus pyogenes och streptococcus pneumoniae kom inte till användning för det kom inga frågor om bakterier, bara om tråkvirus. 



Jaja nu är det gjort i alla fall. Nu ska jag vila mitt huvud lite för det gör ont. Har gjort ont i en vecka nu så hoppas att det går över i morgon när jag får mitt dropp. 

Ska även på MS-träff i morgon. Det ska bli trevligt men lite stressigt efter som det är födelsedagsfest på fredag och jag kommer vara borta hela dagen i morgon. Men men. Det löser sig nog :) 


Av Sara Modigh - 26 oktober 2014 16:30

För det är pappas femtoiårsdag, Sara och Jakobs 99 månadersdag & vi två firar 6 månader som gifta idag   

Hurra hurra hurra!


Igår var vi hemma hos Pappa en stund och firade honom.  Vi åt lite smörgåstårta, pratade och fikade tillsammans.  Pappa fick öppna paket och vi hade en trevlig kväll tilllsammans med släkten.   

 

Jag hoppas att resten av kvällen och natten blev trevlig.

Alla Syskon och kusiner ville ju gå på krogen så jag och Jakob kände att vi inte riktigt passade in när vi inte hade någon i vår ålder kvar, så vi åkte hem till ett par vänner och satt och pratade ett tag. 


Sen idag var det ju tipspromenad som vanligt.
 

Jag tycker väldigt mycket om att gå tipspromenaderna med familjen på söndagarna. Känns som att vi lärt känna varandra mycket bättre nu och det tycker jag väldigt mycket om. Det är skönt att bara gå runt i skogen en timme eller två och prata och svara på lite frågor längs med vägen.













Av Sara Modigh - 24 oktober 2014 23:15

Jakob var ledig idag så då passade vi på att åka och träna på morgonen.

 

Jag tycker verkligen inte om det för jag får sådan huvudvärk och ont i leder, fast ändå är det en kick på något sätt. Men den kicken liknar lite kicken jag fått av självskador innan vilket gör det obehagligt. 

Jag önskar att jag tyckte det var kul att träna. Men det är väl bara att inse att jag är en sådan person som hellre sitter hemma med en chipspåse än att träna.

Sen jag slutade räkna kalorier och halvsvälta mig varje dag så har jag gått upp tio kilo. Men gud vad mycket piggare man känner sig när man "får" äta mer än 1200 kalorier. 


Men en sak som har uppkommit nu är att jag är så otroligt godissugen hela tiden. Jag har aldrig varit så sötsugen som jag är nu innan. Jag antar att det har med mitt dåliga mående att göra. Jag känner mig ledsen och frusen och vill därför bara ligga i min säng och äta choklad. 


Ialla fall så tränade jag idag. Vi brukar träna ungefär en timme och det brukar väl gå hyfsat bra. Jag klarar dock inte av att springa på löpbanden. Min vänsterfot hänger inte riktigt med som den ska. Men jag går i uppförslut istället och det är ju jobbigt det med. 

Ibland önskar man att man hade någon som kunde hjälpa till och ge tips hur man ska höra för att inte få ont och ge tips på bra övningar att göra. 


Efter gymmet åkte vi och storhandlade och fy vad dyrt det är med mat. 

Eller ja det är dyrt att vara vuxen överhuvudtaget. 


Sen har vi städat, tvättat och pluggat en del också 


Sen kom även mina fina bröder på besök.

 

Eftersom min pappa fyller år och ska ha femtioårskalas i morgon så blev det ingen tacos där idag, så jag och Jakob såg till att Alfons och Ludvig fick i sig sin dos av fredagstacos ;) 


Efter maten så spelade vi lite Playstation-spel som Jakob fick i födelsedagspresent. Så nu jag har testat på både NHL 15 och Minecraft och jag måste tyvärr meddela att jag fortfarande inte tycker att det är så värst kul med tv-spel. 

Men NHL var i alla fall lite roligare än Minecraft för på NHL dog jag i alla fall inte. 



Av Sara Modigh - 24 oktober 2014 17:30

Jag har gjort otroligt många framsteg den senaste tiden. Framsteg som jag är glad över. Men samtidigt finns det alltid en baksida av allt. 

Det känns som om omgivningen ibland glömmer bort de begränsningar som finns i mitt liv. 


Det finns saker som jag verkligen inte klarar av! Det spelar ingen roll hur mycket jag utvecklats det går bara inte!

Jag kan inte, jag orkar inte, så sluta pressa mig!


Jag tycker det är så fruktansvärt jävla jobbigt med alla förväntningar på vad jag ska klara nu. Bara för att man gjort framsteg så förväntas man helt plötsligt klara de allra största utmaningar man har. Man ska klara precis allt!


Det känns som om det finns människor som inte riktigt förstår att jag redan gör precis allt jag kan. Så orden "men kan du inte", "men om du gör så", "går det inte om" är så kränkande!

Jag kämpar allt jag kan, tro mig jag har försökt på alla vis jag kan, orkar och förmår..SÅ NEJ JAG KAN INTE! Låt mig göra saker i min egen takt och efter min egen förmåga. Jag måste själv få avgöra vad jag klarar av och inte!


Alla hinder jag någonsin kämpat för att ta mig över känns så otroligt små och bortkastade ..helt obetydliga. För jag har ju fortfarande hinder kvar och så länge jag har det så ska fokus bara ligga i att trycka upp det i mitt ansikte och få mig att känna mig som en värdelös skit för att jag inte klarar av det ni tycker att jag ska klara.


Jag mår så himla dåligt för allt jag önskar är att få känna att jag duger som jag är. Men varje gång jag 

ställs in för hinder som omgivningen förväntar sig att jag ska klara så mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag känner mig så misslyckad och all min kamp känns meningslös, för vad jag än gör kommer jag aldrig duga. 


Jag vet att jag borde kämpa för mig själv och för att själv må bättre. Men det är inte lätt när man lever i ett samhälle som säger att man ska kämpa för att passa in i en Svensson-norm. 

Skit samma hur du mår, bara du jobbar, betalar skatt och fungerar i vardagen. 


Just precis nu känner jag mig tyngd av det folk förväntar sig av mig, jag känner mig ledsen och oförstådd. Det känns som att människor i min närhet inte förstår att jag inte har en millimeter kraft över till mer kamp just nu.


Jag känner mig som en dålig människa för att jag inte klarar det som ni vill att jag ska klara. Men jag gör verkligen ALLT!


Just nu vill jag helst bara lägga mig ner och ge upp helt och hållet för att allt är så jobbigt och svårt. Men jag kämpar så jävla mycket varenda sekund i mitt liv för att mota bort ångest, negativa tankar och jag har alltid ont och mår dåligt. 


Så snälla just give me a break!



Av Sara Modigh - 23 oktober 2014 12:30

Den 16 oktober var det ett år sedan jag fick min MS-diagnos. Denna diagnos vet inte psykiatrin om, för jag har inte hört något från dem sen den tjugofjärde september 2013. Det har alltså gått över ett år utan ett enda ord från psykiatrin.

Jag var i en tid i mitt liv där jag höll på att drunkna i allt som hände i mitt liv. Att förlora sin mamma är bland det värsta som kan hända när man bara är tjugotvå år gammal, och att sedan diagnosticeras med en livslång och obotbar sjukdom som tjugotreåring. Behöver jag ens säga att det var en för jävligt tid i mitt liv?

Man skulle ju önska att psykiatrin som vet om all min problematik som jag hade redan innan detta skulle finnas där som ett extra stöd i den tiden. Men nej då, Självfallet inte. Mammas död har det aldrig pratats om.  Jag har fått försöka hantera min mammas död på egen hand. Man kan ju tycka att psykiatrin borde kunna hjälpa någon genom en sådan sorg. Men allt fokus har bara legat i att få mig att ta körkort så att jag kan börja på DBT. Men tro mig körkort och DBT var det sista jag tänkte på i sorgen. Sedan blev jag sjuk, sjukare och sjukast. Jag var rädd, jag kunde knappt gå, fick nya sjukdoms-skov om och om igen men ändå var det bara tjat om körkort så jag kunde börja med DBT.

Ja för att köra bil när man inte ser, eller är för yr för att kunna röra huvudet är säkert en bra idé.  


Psykiatrin har verkligen svikit mig. 


Att jag lever i dag är inte på något sätt psykiatrins förtjänst och jag är så otroligt besviken på att det ens får gå till på det här viset. 

INGEN från psykiatrin har hört av sig till mig på något sätt på över ett år. Sist jag pratade med min kontakt på psykiatrin så var jag för sjuk för att lämna mitt hem ensam, jag klarade inte ens av att gå dit utan en arbetsterapeut fick komma hem till mig istället. Tilläggas kan ju att det var en arbetsterapeut för att min psykolog bytte arbetsplats och ingen annan ville ta över mig som patient eftersom jag inte klarade av att gå till vårdcentralen.  "Det ingår inte i deras arbetsuppgift" sas det.


Jag kan väl för tusan inte vara den enda som mår dåligt psykiskt som varit så sjuk att jag inte kunnat ta mig till mottagningen?? Varför i hela friden skiter man i de som är så sjuka att de inte kan komma?

Varför vägrar man hjälpa de som behöver hjälpen mest? Det finns hemsjukvård för somatiska sjukdomar så varför inte inom psykiatrin?


Min kontakt gick på pappaledighet och släppte mig helt. Nu var jag tvungen att klara mig själv tills han kom tillbaka. 

Jag fick höra tre månader, och att lämna en patient utan hjälp i tre månader är en lång tid. Speciellt när det gäller en patient som går igenom så mycket just i den perioden. Men nu har det gått över ett år.. ETT ÅR!!

Hur kan det vara lagligt? ÄR det ens lagligt att lämna en patient helt ensam i över ett år utan förvarning över den tiden, utan någon som helst hjälp alls? 


Jag mailade min arbetsterapeut bara några dagar in på hans semester om lite frågor med tanken att "då får jag svar snabbt när han kommer tillbaka"

pff, trodde jag ja. Har inte fått svar ännu. 

I våras ringde vi till psykiatrin för att kolla vad det var som pågick. Då hade han vart borta i ett halvår utan ett ord. 

Då informerade de mig om att han hade kommit tillbaka i en period men att han nu gått på pappaledighet igen och att han skulle komma tillbaka igen i Augusti ...Nu är det oktober och fortfarande inte ett ord. 


Förstår ni hur det känns att känna sig såhär övergiven?

Hur ensam och sviken jag känner mig?

 

Jag lämnades ensam att reda ut alla mina problem för att ingen ville hjälpa mig och nu är jag helt bortglömd.

Det får inte gå till på det här viset! Det här får bara inte ske!

Jag kunde ha varit död idag på grund utav psykiatrins slarv och ansvarslöshet. 

   

 



Av Sara Modigh - 21 oktober 2014 10:45

Snart är det Halloween och då vi ska ha en Halloweenfest för Jakob som fyller 28 år idag.

Så nu är det fullt upp med förberedelser inför festen.


Vi var och letade efter allt gammalt halloweenpynt som mamma haft när vi var små. Men det fanns inte kvar, eller åtminstone så hittar vi det inte i bland alla lådor. 

Hela mammas hem är ju nerpackat i flyttlådor som förvaras hos mormor. Det är alltid lite jobbigt att gå igenom allt som var mammas. Men snart börjar det väl bli dags att ta tag i att sortera ut allt som ska slängas och sedan dela upp sakerna som finns kvar. 


Men men. Nu var det hallowenfesten vi skulle prata om. 

Jag verkligen älskar halloween. När vi var små så brukade mamma ha halloweenfester. Vi var utklädda hela familjen och mammas värninnor med deras barn var med i bland. 

 

Detta var ju innan halloween var så "stort" som det är nu så mamma och pappa gjorde mycket eget halloweenpynt. Vilket jag nu då också försökt mig på att göra efter som jag inte hittade grejorna. 


Kan väl tyvärr erkänna att min mammas pyssliga och konstnärliga sida inte riktigt fastnat hos mig. 

Jag tycker det är kul att pyssla ibland. Men mitt tålamod tryter och mycket av det jag gör skulle säkerligen dagisbarn klara bättre. 


Men det är väldigt skönt när man faktiskt fixar något. Nu när jag mår bättre än innan så klarar jag faktiskt av att slutföra projekt jag påbörjar.


Har tillverkat lite pynt och börjat baka kakor som ligger i frysen nu för att vänta på att bli uppätna av våra gäster :)

Allt fikat ska vara Halloween-relaterat och vi har lyckats komma på sju sorters kakor som är halloweeniga nog. Så nu gäller det bara att försöka slutföra det också haha. Vi får väl se hur många sorter det blir i slutet :P



Av Sara Modigh - 20 oktober 2014 11:00

Det har varit ännu en händelserik helg. 

I lördags morse åkte vi som vanligt iväg för att träna. 

När vi gick genom sesamgallerian för att komma till gymmet så stötte vi på ett gäng killar som satt och spelade spel, vilket såg väldigt spännande ut. De frågade om vi ville vara med och det sa vi att vi ville. Så vi spelade ett spel som hette Bazar bizarre som var riktigt roligt.

 

Bilden är snodd från Jnytt

Det var något jippo(Consolidate) så det var många spel man kunde testa på, och även många som satt och spelade datorspel och sådant. Så vi spelade det där spelet och gick sedan iväg och tränade i en timma. Vi åkte hem, duschade och åt och åkte sedan tillbaka och lärde oss ett annat spel. Det spelet hette Wiz War och var ett krångligt spel. Men jag vann första gången haha. 

Killarna vi spelade med berättade att de hade spelkvällar på kulturhuset dit man kunde gå för att spela spel vilket låter väldigt kul. 

Så det är nått som vi tänkt att vi ska testa på även om det kanske inte var riktigt min sorts spel som spelades. :)

Sedan åkte vi hem och bakade och lagade mat, kollade på tv och lade oss och sov.

För på söndagsmorgonen blev det tipspromenad som vanligt. 

Jag hade alla rätt förra gången, men hade gissat för dåligt på skiljefrågan för att vinna :P

Men jag vann ju dubbel bingo förra gången och jag vart lottad vinnare  gången innan dess och det priset hade jag glömt att hämta så fick en fikabiljett denna gången också.


Efter tipspromenaden åkte vi hem och gjorde oss i ordning för kalas. Jakob fyller år på tisdag så vi var hemma hos hans föräldrar och åt mat och hade trevligt. 


Vi försökte även klämma in lite plugg mellan allt vi sysslar med. Men det är tungt nu. Jag har tagit ut mig helt och jag har ingen ork för pluggande kvar. Men provet är den 29 så måste försöka plugga nu..


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards