Känslan när man är så ledsen att varje andetag gör ont. När man är så trasig inombords att man tvivlar på att man någonsin kommer bli hel igen. 

Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick. 

Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt de där papegojorna man lekte med som barn som härmade allt det man sa, om och om igen. 

Hör jag frasen "tänk på hälsan", "det är ohälsosamt att vara överviktig", "du kommer dö i förtid" en gång till så exploderar jag nog. Så då dör jag ju definitivt i förtid. 

Jag känner bara som så att alla andra jäkla människor kan ta och skita i min hälsa. För det är inte min hälsa ni bryr er om egentligen för då hade jag fått samma kommentarer om min rökning och mitt alkoholintag också. 

Men inte en enda gång har någon "välvillig" själ gått fram till mig på krogen och predikat om alkoholens faror. Inte en enda gång har jag fått höra att jag uppmuntrar ohälsa när jag lägger ut en bild på mig själv med en cigarett i handen. Men gud nåde mig om jag får för mig att lägga ut bilder på min tjocka kropp och påstå att jag är nöjd med mig själv. För det är ju livsfarligt att vara tjock. Det måste jag ju bara få berättat för mig ifall jag hade missat det.

"Du kommer dö i förtid", ja det kommer jag. Av flera olika anledningar. 
Men varför strävar man efter att leva så länge som möjligt istället för att leva lycklig den tiden man lever? 

Varför förväntas man hela tiden jobba för att vara vid liv så länge det bara går? 

Jag menar allt jag hört om att jag kommer dö i förtid bla bla bla. 

Jaha, och? Det är väl mitt val? 

Jag har jag flera sjukdomar som alla sänker den förväntade livslängden en aning, så jag har ingen förväntan om att bli nittio bast. 

Min mamma dog ung, och jag har alltid känt att det kommer jag nog med göra. 

Är det något jag lärt mig av det är att njuta av varje dag och prioritera det man själv vill här i livet. 

Och jag vill inte må dåligt och hata min kropp bara för att det är det som förväntas av mig som överviktig. 

Jag vill inte tvingas att må dåligt och skämmas över min kropp bara för att du väljer att leva efter en annan princip än vad jag valt. 

Jag väljer att leva den tid jag har. 

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en reserv som är bra att ha när inget bättre finns.

Så har det alltid varit, jag duger inte, jag räcker inte till. Någonting med mig är fel.
Jag har blivit avvisad och bortvald i hela mitt liv och det har gjort mig livrädd för att våga ta ett steg till att bjuda hem någon. Jag mår så dåligt för om man bestämmer att man ska hitta på något så går jag bara och väntar på att personen ifråga ska ställa in för att den ska vara med någon annan vän istället,

någon som är mycket bättre än mig.

Jag går ständigt och väntar på att bli ersatt med någon bättre, för jag vet ju att jag inte räcker till.

För det har alla talat om för mig i så många år. 

Antingen genom era handlingar eller genom era faktiska ord. Ord som,

"du ska vara tacksam att någon vill vara med dig". De orden som jag har hört så otroligt mång gånger och som får mig att känna mig så ovärd.