En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2016

Av Sara Modigh - 30 september 2016 02:15

Jag har nu fått tiden för mitt första Mabthera-dropp. Det kommer bli nu på torsdag. 

Det jag vet än så länge är att dagen kommer börja vid klockan åtta på morgonen då jag ska vara på sjukhuset för att ta blodprover och göra ett graviditetstest. 

Om alla proverna ser bra ut och tillåter att jag får det där droppet så kommer jag få ta en massa mediciner. Jag hörde något om åtta kortison tabletter, något mot allergi och Alvedon/paracetamol.

Så det verkar som jag får en stadig frukost av en massa tabletter där på sjukhuset i alla fall. 

Sen vid tio-tiden sätter droppet igång och om allt går som det ska tar droppet två och en halv timme. Men det kan vara så att jag kommer behöva pausa droppet någon timme för att mildra eventuella biverkningar. Tydligen kunde det vara rätt vanligt vid första droppet.


Men det hoppas jag ju på att slippa såklart. 


Går allt som det ska bör vi vara klara på sjukhuset vid ett, och det känns väl ganska överkomligt. 

Men jag ser verkligen inte fram emot att behöva vara på sjukhuset redan klockan åtta på morgonen. 

Vid den tiden har jag ju knappt ens hunnit somna i vanliga fall. Okej nu överdrev jag kanske. Men jag somnar oftast runt fyratiden på morgnarna. För det är det som fungerar bäst för mig. 

Jag har svårt att varva ner, det tar lång tid för mig att skingra alla tankar, lugna ner all ångest och komma ner i varv. Det krävs mycket tid på kvällarna för att jag ska kunna somna. Och ett stort problem är att jag inte kan varva ner när jag vet att jag kan bli störd. Det betyder att jag inte kan ens försöka börja varva ner inför natten innan Jakob har somnat. 

Så min nattrutin börjar först framåt 11 på kvällen och tar många gånger upp mot fem timmar innan jag lyckats varva ner ordentligt. 

Sen sover jag mina åtta-nio timmar som mitt psyke kräver för att jag ska fungera i vardagen.

Jag mår verkligen inte bra när jag lever på för lite sömn. Jag blir fruktansvärt känslig och ångest och nedstämdheten tar överhanden väldigt fort om jag bara missar några få timmars sömn.

Är det någon mer än jag som upplever det så? Att ni mår sämre om ni inte fått sova tillräckligt?


I alla fall så känner jag redan nu att jag är stressad över hur det ska gå på torsdag. Jag förstår inte hur jag ska kunna somna 5 timmar tidigare än jag brukar. Eller hur jag ska överleva på bara några få timmars sömn och sedan få ett dropp som ska mörda massa vita blodkroppar i mitt blod.

Sen så skrämmer det mig en aning, att jag kanske skulle kunna få biverkningar av behandlingen. För jag ska nämligen på bröllop bara två dagar efter det här första droppet. 

Så nu är jag rädd att jag ska må för dåligt för att orka med det både på grund av droppet och på grund av att psyket inte ska orka med när jag inte sovit ordentligt. 


och det är ju precis sådana tankar som gör att jag har så svårt att varva ner på kvällarna. Tankarna skenar iväg och jag känner mig stressad, orolig, rastlös och ångestfylld. 

Jag har så svårt att släppa allt som jag måste släppa för att kunna sova. Det kan vara en sådan struntsak som att jag ska föra över pengar till ett sparkonto som håller mig vaken om nätterna. 

Bara tanken på att de finns saker som behöver bli gjorda gör att jag inte kan slappna av. 

Bara tanken på att jag måste öra något som att gå upp på morgonen och åka till sjukhuset stressar ihjäl mig. 

Alltid är det något som ligger och gnager inom mig som hindrar mig från att kunna somna. 

För att ens i närheten kunna somna måste jag bedöva min hjärna med mobilspel och talböcker tills jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna. Det är det enda sättet jag får sömnen att fungera nu när jag inte äter några sömntabletter längre. 


Men men, droppet är en gång i halvåret. Så jag överlever väl att sova för lite två gånger om året på grund att att jag måste åka till sjukhuset och få min medicin då. 


Det kändes skönt att få skriva av sig lite i alla fall, men jag tror inte att jag kommer kunna somna något tidigare inatt för det. Känner mig så uppstressad att jag inte vet om jag kan somna alls inatt. 

Har varit mycket problem med sömnen ett tag nu, och jag har haft extra svårt att varva ner och somna. Antar att det har med hösten och den ökande nedstämdheten och ångesten som den fört med sig.   




Jaja, jag hoppas att ni som läser mår bra :) 

Godnatt på er :)    

Av Sara Modigh - 28 september 2016 19:15

En sak som jag har reflekterat över är att det är så många smala/ normalstora människor som kläcker den där beklagande kommentaren "Åh, vad tjock jag känner mig idag". 

Hur kommer det sig att man som smal kan känna sig tjock? Tjock är ju något man är. Typ som lång.

Jag har aldrig någonsin hört någon kort person beklaga sig över att den känner sig lång en dag. 


Jag tycker det är så otroligt dumt att ordet "tjock", har blivit en synonym för något negativt istället för att ses för vad det verkligen är. Ett ord som beskriver en form.  För ordet tjock är ju egentligen bara en antonym till smal.


En känsla däremot är en psykisk reaktion på något i vår omgivning, en händelse av något slag. 

Just tjock är ingen känsla, det du känner kanske är sorg eller upprördhet över din figur. Ett självhat som du sammankopplar till din vikt på grund av diverse omständigheter. Kanske du såg dig i spegeln i kläder som inte satt bra, du kanske fått en kommentar om din vikt, ätit dig för mätt eller något annat som gör att du upplever dig själv som tjockare än vanligt. Något som påverkar dig negativt för att vi sedan barnsben fått lära oss att det är fel och hemskt att vara tjocka och du känner som resultat en känsla av upprördhet eller kanske till och med frustration när du upplever dig själv som "tjock".


Men att vara tjock innebär ju att man har en större mängd fettvävnad, och det är inte en känsla det är ett faktum. Antingen så har man mycket fett på kroppen eller så har man det inte.

Så vad är det egentligen man känner, när man säger att man "känner sig tjock". Din vikt och din fettmängd är ju den samma som igår. Men idag "känner du dig tjock", varför? 

Som jag ser det så är det ett sätt att uttrycka negativitet mot sin egen kropp. För aldrig är det någon som suckades beklagar sig över att man är tjock i en positiv anda. 

Vi lär oss sedan barnsben att tjock är något negativt. Att vara tjock tillförskrivs en massa negativa egenskaper så som lat, korkad, ful, äcklig, karaktärslös, ohälsosam och så vidare.

Så genom att kalla sig tjock med en negativitet bidrar bara till att befästa dessa attityder.


Det är så inrotat i våra hjärnor att tjock är något så dåligt att man som tjock inte ens får säga att man själv är tjock.  För alltid kommer det någon som ska säga emot "Nej, du är inte alls tjock. Du är jättefin",

som om tjock skulle vara synonym till ful. Som om jag precis sa att jag var en dum, ful och äcklig människa bara för att jag konstaterade att jag är tjock. För tjock, det är jag ju.

Jag har även fått höra att jag inte alls är tjock utan att jag är "mullig" eller "kurvig" när jag benämnt mig själv som tjock. För att säga att man är tjock är tydligen det värsta man kan kalla sig själv. 


Det är så tabu att använda ordet tjock som annat än ett skällsord att ingen längre verkar kunna se ordet som en beskrivning av en människas kroppsyta. 



Varför kan inte tjock bara få vara just det, tjock? 

Det behöver inte förskönas med förmildrade ord för tjock och inte heller behövs det sägas emot. Tjock är bara tjock precis som lång är lång. Antingen så är man det eller så är man det inte. 


Jag är tjock, för jag har en rätt stor övervikt. Jag har en stor mängd fettvävnad på min kropp och jag drar bland de största storlekarna i många affärer så som H&M till exempel. Tjock är ett ord som beskriver just det.

Det säger ingenting mer om mig som person än att ge någon form av uppfattning om min kroppsform. Precis som lång inte beskriver något mer än just längd hos en lång person. 


Så nej, du känner dig inte tjock. Du känner kanske en mängd andra känslor, men inte tjock.

För tjock är ett fysiskt tillstånd och ett faktum. Ett ord som beskriver en form och inte en känsla. 

Så nästa gång du "känner dig tjock", fundera på vad exakt det är du känner, vad du upplever, vad du tänker och vad det var som fick dig att känna det som du känner. 

Av Sara Modigh - 27 september 2016 00:15

Ja, nu känns det att hösten börjar närma sig igen. Dagarna blir mörkare och vindarna svalare. 

Det är en lättnad för det känns som om jag äntligen kan andas igen. Luften är så frisk och skön,

och jag älskar verkligen höstens alla färger. Det blir så vackert såhär när alla löven börjar skifta färg. Tanken på mörker, mys och tända ljus gör mig varm inombords.   

Men samtidigt så vaknar det där mörka monstret som bor inom mig till liv igen. Dagarna känns tyngre, orken finns där inte mer. Allt känns jobbigt och för svårt för att hantera. Jag vill inte gå upp, jag vill inte gå och lägga mig, jag vill inte duscha och jag vill inte kliva ur duschen. Allt känns som en stor motgång.


Det är precis samma visa som förra året, och året innan dess och året dess för innan. Egentligen så som det varit varje höst så länge jag kan minas. 


Men ändå är hösten min favoritårstid, för det är årstiden av mys. Det är varm choklad, fluffiga filtar, tjocka tröjor, tofflor, vetekuddar, mysbelysning och filmkvällar. Det är årstiden då det är helt okej och socialt accepterat att spendera dagarna ihopkrupen i soffan framför en film, att spendera hela kvällen med att sitta på ett fik med sina vänner eller att sitta inne och spela sällskapsspel med familjen. Det är en årstid då man inte förväntas att vara ute och hitta på saker "i det fina vädret" hela tiden, så som det är på sommaren. Kanske är det en av anledningarna till att hösten känns så bra för mig. För det är då människor slutar fråga och tjata på mig om "vad jag ska hitta på när det är fint väder", "vad jag ska göra under sommaren", "om jag inte ska gå ut lite" och så vidare i vad som känns som en oändlighet, men som faktiskt bara är över en sommar. De där kraven om att vara aktiv och det eviga tjatandet om sommarns aktiviteter kväver mig lika mycket som värmen.


Så hösten blir på sätt och vis en lättnad.

Men samtidigt så tycker jag att det är så jobbigt att det blir en tyngd inom mig varje höst. Jag känner mig så nedstämd, ensam och orkeslös när mörkret kommer.  

Varför ska det vara så svårt? Jag önskar så att jag bara kunde få njuta av det mysiga med hösten utan att känna mig ledsen i själen. 

Jag önskar att mörkret och kylan kunde hålla sig utanför min kropp.

Av Sara Modigh - 22 september 2016 13:15

Ja, nu har den där första chocken lagt sig. Jag börjar inse att mitt liv ännu en gång kommer förändras och det enda jag kan göra är att acceptera att det är så det är. Jag vet inte om det kommer bli bättre eller sämre med den nya medicinen. Men jag vet att en förändring måste ske för att undvika svår sjukdom och möjligtvis död. Jag vet ju att det här medicinbytet måste ske eftersom jag har så pass mycket antikroppar mot det där JC-viruset att riskerna anses för stora för att fortsätta. 

Men fy vad jag känner mig uppgiven och besviken över att jag har det där viruset och att det är så höga nivåer antikroppar att jag inte längre kan få den bromsmedicinen som fungerat så bra för mig. 

 

Alltså detta livet? När ska någonting någonsin gå bra egentligen? Har en sådan gnagande känsla av frustration och besvikelse över att precis allt i mitt liv ska vara så otroligt komplicerat. Varför är det ena smällen efter den andra gång, på gång, på gång?

Hade det inte räckt med en psykisk sjukdom? Är inte mina neuropsykiatriska diagnoser tillräckligt? 

Har inte mitt hemska självskadebeteende varit hemskt nog, och var inte mammas död sorg nog i mitt liv? Var jag tvungen att få MS också? Var det tvunget att finnas ett virus som kan ge dödlig utgång tillsammans med just den medicinen som var så bra för mig? 


Men det tjänar ingenting till att sitta och tänka sådär. För det finns ingen återvändo nu. Jag kan bara fortsätta framåt och se vart livet bär mig. En dag i taget så tar jag mig igenom detta också.

Av Sara Modigh - 20 september 2016 17:45

Fan fan fan fan! Idag är jag då inte särskilt lycklig måste jag säga.

Jag har varit hos neurologen idag och pratat med läkaren där. Vad där för att göra min vanliga halvårskontroll. Under mötet så fick jag veta att jag måste sluta med Tysabri nu med en gång, för jag har alldeles för hög halt av antikroppar mot JC-virus i blodet. Det är därför inte längre säkert för mig att fortsätta få den bromsmedicinen, då risken för att drabbas av PML nu anses vara för hög. 

Jag visste ju att denna dagen skulle komma. Jag har vetat ända sedan jag blev JC-positiv att jag inte skulle kunna ha Tysabri för evigt. Men jag hoppades ju att det skulle dröja innan halterna blev så här höga. En kvinna som jag fått dropp samtidigt med en gång berättade att hon hade haft Tysabri i åtta år trots JC-virus.

Själv har jag bara haft droppet i ett par månader sedan man såg på blodproverna att jag fått JC-viruset och redan nu är riskerna för höga för att jag ska kunna fortsätta.Fan också! Varför var jag tvungen att få det där satans viruset? Det är så himla orättvist. Kan inget någonsin gå bra för mig?

Jag har trivts så bra med Tysabri och den har fungerat så bra för mig. Det har blivit en bra rutin som jag känner mig trygg med. Var fjärde vecka kunde jag ta bussen till sjukhuset för att få mitt dropp och sedan åka hem igen. Droppet tog en timme och sen var det klart. Jag har tyckt att det känts skönt att ha kontakt med vården så regelbundet, det har varit tryggt och jag har känt att alla har haft full koll på mig och min MS. Jag har kunnat prata med sjuksköterskorna som gett mig droppet om hur jag mår och dela alla tankar och funderingar. Trettiotre gånger fick jag det där droppet innan min kropp sa ifrån och nu är det över.

 

Nu bryts allt och jag måste börja om på nytt med en ny rutin och en ny medicin.
Mabthera heter den, och den är en form av cellgift. Den kommer också att ges som ett dropp, men det där droppet tar sex timmar att ge.  Sex timmar i sträck på sjukhuset känns riktigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av det. Men förhoppningsvis (beroende på hur fort cellerna återskapas) kommer jag bara behöva ta den bromsmedicinen en gång i halvåret. Men samtidigt så innebär en gång i halvåret mindre kontakt med vården och en större känsla av ensamhet. 

Jag minns så väl den där första medicinen jag hade. Den när jag gav mig själv en spruta varannan dag.

Hur ensam jag kände mig i allt. Jag fick min diagnos och blev hemskickad med ett recept i handen.

Sen satt jag bara där och injicerade bromsmedicin i mig själv i min ensamhet. 

Jag har förvisso levt med diagnosen längre nu och jag kanske inte kommer känna mig så ensam som jag gjorde då. Men det känns ändå ledsamt att tänka på att jag kommer gå månader i sträck utan kontakt med vården. 


Just nu känns det faktiskt väldigt jobbigt, jag ville ju verkligen ha Tysabri så länge som möjligt och det känns skit att det redan är uppe i så länge som möjligt. Hur kommer den nya medicinen fungera? Kommer jag få massa biverkningar. Det verkade på läkaren som denna medicinen är lite jobbigare för tydligen måste jag få massa mediciner innan själva droppet, som till exempel kortison, för att motverka alla biverkningar som man kan få. Det låter dessutom så otäckt med en medicin som går in i blodet och dödar massa celler. 


Så nu väntar jag bara på att få en tid till sjukhuset, sen kör den nya behandlingen igång. 

Jag känner mig ganska rädd. Tycker inte om förändringar och framför allt så tycker jag inte om att inte veta exakt vad som kommer hända eller hur jag kommer må. 

Jag har ju fått så bra hjälp av Tysabri och det vore förkrossande om jag kommer bli sjukare nu när jag tvingas byta medicin. Det skrämmer mig också att inte veta vad som kommer hända om denna medicin inte heller fungerar. Vad ska man göra om jag inte tål den eller om den inte ger önska effekt?

Detta blir min tredje bromsmedicin sedan jag fick min diagnos i slutet av 2013. Det är i snitt en ny medicin om året, fortsätter det i de banorna så kommer det inte finnas några behandlingar kvar om ett par år. 


Men men, det finns inget annat att göra än att bita ihop och gilla läget. Tysabri är inte längre ett alternativ. För jag vill ju inte dö i PML. 

Jag får acceptera att det är så här det är, jag har de där viruset i kroppen och det är inget man kan göra något åt. Den nya medicinen kanske är ännu bättre och fungerar utmärkt. Jag får helt enkelt försöka att inte älta det där i onödan. Jag kommer i sinom tid få veta hur det blir med den nya medicinen. 

Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer må så dåligt som jag tyvärr hört av andra att de har mått av Mabthera. 

Så jag har inget annat val just nu än att säga farväl till mitt älskade Tysabri :( 

 

Av Sara Modigh - 13 september 2016 12:30

En text jag skrev för fyra år sedan dök upp på mitt flöde, en text jag skrev inte ens två månader efter min mammas bortgång. Det är en text som rör upp så mycket känslor hos mig. 


"Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.

 

Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

 

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!"


När jag skrev detta var allt så nytt. Jag kunde inte föreställa mig ett liv där min mamma inte levde. 

Det gick inte att begripa, jag kunde inte förstå hur min mamma inte längre fanns hos oss och aldrig mer skulle komma tillbaka igen. 

Döden är så slutgiltig, och det var först när den slog till och tog min mamma ifrån mig som det verkligen sjönk in exakt hur slutgiltigt det verkligen är. Det finns ingen hjälp, det finns ingen återvändo, det finns inget man kan göra. Mammas liv var över och mitt liv där jag hade en mamma hos mig tog slut i samma ögonblick hennes hjärta slutade att slå. 

Saknaden efter mamma är så stor att den blir fysiskt smärtsam. Ibland känns det verkligen som att jag inte står ut. Jag måste ha min mamma. Känna hennes varma omfamning och höra några tröstande ord viskandes in i mitt öra. 

 

Det jag saknar allra mest är att höra hennes röst, och det skrämmer mig så mycket att jag knappt ens kommer ihåg hur hon lät. Jag försöker föreställa mig hennes röst men det går inte. Det är bara enstaka ord och meningar som jag kan höra i hennes röst. 


Jag sörjer också alla de fina stunder som hon missar, och saknar att ha henne där. 

Det finns inga ord i världen som kan beskriva den saknaden man har efter en bortgången förälder. 

Det är ett stort ekande hål som aldrig kan fyllas. 

Av Sara Modigh - 9 september 2016 13:30

I min psykiska ohälsa så är det ångesten som varit mitt absolut största problem. Ett problem som hindrat mig i otroligt mycket. En envis och kraftig ångest som följt mig genom hela livet, och som jag har fruktat så otroligt mycket. En av de största anledningarna till min rädsla för ångesten har varit den där känslan av illamående. Känslan av att jag kommer spy.
Jag vet inte varför, men att spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. När illamåendet kommer så känner jag att jag hellre skulle dö än att behöva kräkas.

Jag är så otroligt rädd för att kräkas att det går inte beskriva med ord den skräck jag känner så fort jag eller någon i min närhet mår illa. Får jag höra att någon jag träffat spytt så vill jag bara lägga mig ner på golvet och dö. För jag är övertygad om att jag blivit smittad av magsjuka. Mår Jakob illa får han inte ens vara i samma rum som mig och jag säger alltid att "blir du magsjuk får du flytta hem till dina föräldrar". För bara tanken på att jag eller någon som jag kan se eller höra skulle spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. 

Många gånger när jag får deja vu får jag en känsla av att jag vet att det kommer sluta med att jag spyr. För jag känner ju igen allt och jag vet att det kommer leda till att jag kräks. Vilket så klart aldrig händer. 
Men ändå kommer den där fruktansvärda paniken.

Paniken och tankarna på att kasta mig ut genom fönstret för att undvika den totala katastrofen av att behöva kräkas. 


Jag var faktiskt så rädd för känslan av illamående att jag undvek min ångest i många många år just för att jag var så rädd att jag skulle spy av ångestattackerna. 

I de värsta perioderna av mitt liv hindrade denna rädslan mig till och med från att kunna borsta tänderna ordentligt. Jag fick kväljningar av att tandborsten "kom för långt in i munnen", och jag vågade inte borsta insidan av tänderna, för jag var övertygad om att dessa kväljningar skulle leda till att jag spydde. 

Jag tror att det är just den där rädslan för att spy som gör att jag så lätt får kväljningar, och så blir det till en ond cirkel.

Jag har även haft jättesvårt med maten. I långa perioder åt jag extremt ensidig kost. Jag åt bara en gång om dagen och samma två - tre maträtter om och om igen, för det var den enda maten som var säker i min hjärna. Jag mår väldigt ofta illa när jag äter mat, och har jag någon gång mått illa efter att ha ätit det, så vill jag aldrig äta det igen. 

Det blev tillslut så illa med ätandet att jag drabbades av kraftig näringsbrist, som lede till att min kropp inte längre kunde producera röda blodkroppar. Jag drabbades av anemi och blev riktigt sjuk. 

Jag blev inlagd på sjukhus och var tvungen att få en blodtransfusion för att få upp mina blodvärden som var väldigt låga. 

 

Men en vändning kom faktiskt när jag fick min svåra B12-brist. Jag mådde på grund av blodbristen väldigt illa och spydde ett par gånger. Så när jag blev inlagd på sjukhuset fick jag några tabletter utskrivna som skulle minska mitt illamående och hindra mig från att spy. Dessa tabletter blev min räddning, en gudagåva utan dess like. Jag tror inte läkaren som skrev ut den där medicinen hade tänkt sig att jag skulle använda medicinen på det sättet som jag gjorde, men den blev en krycka att luta mig mot när jag utsatte mig själv för ångestladdade situationer. När jag fick den där säkerheten att jag inte skulle kunna spy, blev ångesten inte lika otäck. Jag började utmana mig själv på många sätt och ångesten kunde inte hindra mig lika mycket. 

Jag vågade göra saker som jag inte vågade innan, jag kunde lära mig att gå utanför dörren, jag vågade följa med ut och handla och jag kunde lättare träffa släkt och vänner. 


Egentligen var ju inte dessa tabletter alls tänkta att användas på detta sätt, det var en självmedicinering.

Jag valde själv att ta de där tabletterna innan jag skulle göra något som jag visste skulle orsaka mig ångest. Jag vet ju att det var fel av mig och att man aldrig ska ta receptbelagda mediciner på annat vis än enligt läkarens ordinationer. Men det blev min räddning, jag tror inte jag hade vågat ta steget att börja utsätta mig för ångesten utan den medicinen som gav mig tryggheten att ångesten inte skulle kunna få mig att spy. 

Jag vet inte hur jag lyckades, men jag fick faktiskt min psykiatriker att skriva ut mer av de där tabletterna. Förmodligen för att han bara var en i den väldigt långa raden av läkare jag träffat inom psykiatrin, och att han inte riktigt hade koll på hur och varför jag hade vilka mediciner. 

Jag fick i alla fall ett nytt recept, från min läkare inom psykiatrin den här gången och jag har för mig att jag fick en rätt stor mängd utskriven. Så jag använde de där tabletterna och jag kämpade stenhårt mot ångesten. För med den här medicinen var den största skräcken över att få ångest borta och jag kunde fokusera på att härda ut och vänja mig vid dessa ångestfyllda situationer. Jag lärde mig hantera ångesten och efter många om och men efter mycket övning så började ångesten avta.


Men jag åt rätt mycket av de där tabletterna mot illamående, och efter ett tag började min kropp säga ifrån. Jag kunde inte längre hålla mig vaken efter att jag hade tagit en sådan tablett och jag var tvungen att sluta använda den där medicinen. Det var inte hälsosamt att använda en medicin mot illamående som krycka för att jag var så rädd för att ångesten skulle få mig att spy. 
Jag visste ju att den inte var till för att användas på det sättet och nu sa min kropp ifrån.
Så jag slutade tvärt att använda medicinen och jag har inte tagit den en enda gång till efter att jag bestämde mig för att sluta.
Ångesten känns jobbigare igen, rädslan för att spy är ju fortfarande den största skräcken i mitt liv.

Men de bitar jag har lyckats övervinna klarar jag ju av nu tack vare det stöd en liten tablett mot illamående kunde ge mig.


Min svåra sociala ångest som hindrade mig under så många år från att ens lämna min egna lägenhet är borta tack vare den medicinen. För det var vetskapen om att ångesten inte kunde få mig att spy som gjorde att jag vågade ta steget utan för min dörr. Det var den medicinen som gav mig en chans att bryta mig ur mitt ångestfängelse. 

Av Sara Modigh - 6 september 2016 15:30

Jag får väldigt ofta frågan om varför jag är sjuk, så jag tänkte att jag skulle berätta för er hur det ligger till och verkligen förklara för er hur det kommer sig att jag är sjuk.
Det är nämligen så här att en gång när jag var väldigt liten så öppnade jag ett paraply inomhus.

Tydligen så är det något som bringar väldig otur och i mitt fall ledde det till att jag blev såhär sjuk.


 

Okej, kanske inte! Men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad människor menar med den där frågan.

Det var inte ens särskilt länge sedan jag skrev ett inlägg om detta. Men jag får den frågan så ofta och varje gång känner jag bara, vadå "varför är du sjuk"? Det är ju inte direkt som att det är något jag valt att bli eller på något vis sett till att bli.

Ett "varför", känns för mig som ett ifrågasättande och då också som att jag skulle ha något val i frågan. Vilket jag absolut inte har. Ett "varför" känns som en fråga som tvingar mig att rättfärdiga och förklara min anledning till att ha en sjukdom.

Men jag har ingen anledning till att jag är sjuk. Jag har drabbats av de jag har drabbats av, och enbart gud vet hur det gick till.  

Varför just jag har drabbats, hur det kommer sig att jag har denna sjukdom finns det ingen som vet.

För idag vet inte ens forskarna vad det är som ger upphov till denna sjukdom. 

Men ett "varför är du sjuk?", känns inte riktigt som frågan "hur kommer det sig att du blivit sjuk?", förstår ni hur jag menar. När man lyssnar på de där två olika frågorna så känns den ena mycket mer ifrågasättande medan den andra känns mer nyfiken på hur sjukdomen fungerar och vad som hänt.


Skulle jag få frågan "Hur kommer det sig att du blivit sjuk" skulle jag mer än gärna kunna förklara att det vet man inte idag. Det finns några teorier om vad som skulle kunna orsaka MS, men det finns fortfarande inga klara vetenskapliga bevis som kan styrka dessa teorier. 

Men när någon frågar mig "varför är du sjuk", känns det för mig som att jag måste erfordra en förklaring som legitimerar att jag är sjuk. Vilket jag absolut inte har någon lust till att göra.  

För jag ska inte behöva rättfärdiga eller bevisa min sjukdom för någon.

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards