En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2017

Av Sara Modigh - 28 september 2017 15:00

Jag kan inte räkna nyhetsartiklarna och blogginläggen jag ser delas på Facebook om personer som berättar om sin ADHD som en superkraft. 

 

Uppenbarligen finns det en hel del som har denna diagnos och kan använda den på detta sättet.

Men det är långt ifrån alla! 

Det har gått så pass långt att jag faktiskt fått höra från personer att de önskar att de hade ADHD

"för det verkar ju så nice". 

Men låt mig berätta för er att det verkligen inte är "nice" att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det är faktiskt vad det är, en funktionsnedsättning. 

Du får inga superkrafter av ADHD. Det du får är en livslång kamp. 

Jag är diagnosticerad med ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallat ADD.

Det innebär att jag har mest problem med den ouppmärksamma delen och inte så mycket med impulsivitet och hyperaktivitet.



För mig har ADHD inneburit att jag fått svårigheter att koncentrera mig, framför allt i "tråkiga" miljöer. Skolan fungerade inte alls för mig. Både för att det var svårt att hålla fokus på lektionerna, men också för att jag verkligen inte kunde ta mig för att göra mina läxor. Det tog emot enormt att sätta sig ner och plugga. Jag ville inte göra något som krävde mental fokus. 

Även saker som att sitta och lyssna på någon som pratar är svårt för mig, för jag tappar fokus och "glömmer lyssna". Efter ett tag vet jag inte ens vad personen sagt de senaste minutrarna. 

Det är ofta så att jag försvinner in i mina egna tankar, antingen är det ett ord eller en handling som triggat igång det hela, och det leder till en lång tanke. Eller så sitter jag och dagdrömmer. 

Det gör att jag ofta kan vara lite frånvarande och inte riktigt förstår när någon börjar prata med mig. 

För mig har det alltid vart jobbigt, den sociala biten har ju blivit lidande då jag ofta haft svårt att hänga med i samtal. 

Jag har även haft sociala problem med att jag är väldigt blyg, tystlåten när jag är med folk jag inte känner och har svårt att ta kontakt med personer i min omgivning. 

Det gör ju att folk tror att jag är ointresserad av att umgås, men egentligen går jag bara och väntar på att någon annan ska ta initiativet åt mig. För jag kan inte!


Att skriva (komiskt nog) är också en sådan grej jag har svårt för. Jag stavar som en kratta, och utan rättstavningsprogram har jag väldigt svårt att se mina felstavningar. Fast egentlige är det väl inte stavningen som är det största problemet. Utan att jag gör så mycket slarvfel. En bokstav för mycket, en för lite, bokstäver som hamnat på fel plats eller en felaktig bokstav. 

Ibland skriver jag även helt fel ord, men jag kan inte se det. Det är först om jag läser om ett blogginlägg flera månader senare (då jag glömt vad jag skrivit) jag kan se att det står "går" istället för "får" till exempel. Detta är dock något som blivit betydligt bättre sedan jag började blogga. Går man till min första blogg kan man verkligen se hur mycket mitt skrivande utvecklats. 


Andra saker som  jag har svårt för är att få saker gjorda, jag har supersvårt för att påbörja tråkiga projekt, och jättebra på att börja på sådan jag vill göra. Samtidigt är jag superdålig på att slutföra det jag börjat för jag blir distraherad av något annat jag vill göra. 

Oftast är det så att om jag vill göra något så ska det ske på en gång, jag kan inte vänta alls. Får jag en idé så ska den genomföras på sekunden för några minuter senare är jag inte längre intresserad av det. 

Jag kan även ha svårt att skifta fokus mellan saker, är jag inne i något kan jag ha väldigt svårt att bryta av även för en så simpel sak som att gå och kissa eller svara på tilltal. 

När jag koncentrerar mig på något som att läsa en text till exempel blir jag ofta lätt distraherad och tappar bort mig många gånger. 
Ibland kan jag läsa en hel text för att sedan inse att jag inte läst texten, jag har bara suttit och stirrat på pappret och tänkt på annat. 

Det här med att jag har så svårt att påbörja saker gör ju att det är mycket i min vardag som blir lidande. Jag gör inte det som jag borde göra, det känns för jobbigt att utföra saker som att duscha, borsta tänderna, äta mat, städa eller ibland ens gå upp ur sängen. 

Även saker som jag tycker är kul tar ofta emot, så att ta sig för att blogga eller spela spel kan kännas påfrestande. 


Sedan är minnet ett problem, inte så att jag är jätteglömsk eller inte kommer ihåg någonting. Men långa muntliga instruktioner är svåra för mig att komma ihåg, jag har supersvårt för att bokstavera ett ord, att lära mig ett telefonnummer utantill tar år och huvudräkning är i princip omöjligt. 

Jag kommer inte ihåg talen och tappar bort mig i räkningen och får börja om hela tiden. 

Det är även så att jag har svårt att hänga med när folk pratar om dagar. Till exempel när Jakob pratar om sitt schema, hur han jobbar nästa vecka. Efter två dagar är jag helt lost och får inte ordning på det i min hjärna

Jag har även svårt för att komma ihåg vissa vardagliga saker som att ta min medicin. 

När det kommer till att sköta vardagliga sysslor blir jag snabbt uttröttad, och det är nästintill omöjligt för mig att ta mig för krävande uppgifter. Jag behöver hela tiden ta pauser och gå ifrån det jag gör som är jobbigt. Så en sådan sak som att bädda sängen kan ta en evighet. 

Samtidigt som jag på dagarna kan va så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, så kan jag ändå inte somna på kvällarna. 

Tankarna flyger omkring i hjärnan, jag känner mig rastlös och stressad. Är det tyst i rummet hör jag varenda ljud utifrån och blir uppstressad över varenda ett. Jag måste alltid lyssna på min Harry Potter-talbok för att överhuvudtaget kunna sova. Men det tar ofta många timmar innan jag kan somna, för jag kan inte varva ner tillräckligt, och när jag väl somnat vaknar jag ofta flera gånger varje natt. 


Bristen på sömn gör ju tyvärr att det blir ännu svårare med koncentrationen. Jag bli även lätt arg och irriterad, speciellt då sömnen varit dålig. 

Det är ibland så svårt att hantera ilska och frustration så jag får utbrott över de mest triviala saker. 

Jag blir så arg att jag slåss eller kastar saker omkring mig. Den ilskan vänds även ibland mot mig själv och därav är en hel del av mina ärr en direkt koppling till min ADHD. 

Jag har alltid haft extremt svårt att kontrollera alla typer av negativa känslor,

ångest, stress, ilska, frustration, skam, besvikelse, oro, rädsla, misslyckanden, smärta och så vidare. 


Tittar man på smärta till exempel är jag smärträdd, fungerar extremt dåligt under smärta och blir rädd för att skada mig. 

Jag är även väldigt känslig för beröring. Jag tycker det är extremt obehagligt när människor rör mig.

Även lappar i kläder kan driva mig till vansinne. Jag gillar inte känslan av nya skor, jag går hellre i trasiga ingångna skor än i ett par nya. Duschstrålen svider på kroppen så jag klarar inte av att stå i duschen. 

Även ljud, lukter och smaker är sådant som är svårt för mig. 

Stökiga miljöer tar ut alla mina krafter, så att vistas i en mataffär eller sitta på en föreläsning tär på mig mentalt. Just för att det krävs så mycket fokus för att bibehålla koncentrationen i dessa miljöer. 

Min kost har alltid varit rätt ensidig för att  jag har svårt för konsistens på mat, lukten på maten eller smaken. Det får inte vara för starkt, inte för svagt, inte för sött, inte för salt. Allt måste vara lagom. 

Konsistenser jag inte klarar av är klistrigt eller mjöligt. Bönor klarar jag absolut inte av och inte heller kletigt ris eller äggulor. Det är så jag får rysningar bara av att tänka på det. 

Så att våga prova nya maträtter har alltid varit jobbigt för mig. 


Till skillnad från den klassiska typen av ADHD där man har en hyperaktivitet så har personer med typen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form ofta en underaktivitet. 

Det gör att jag har en låg aktivitetsnivå och de aktiviteter jag begränsas till är ofta lugna och stillasittande aktiviteter som inte kräver så mycket från mig. Det är tv-tittande, datorspel och sociala medier. Det leder ju till en isolering i och med mina svårigheter att kontakta personer i min omgivning. 

Jag sitter hemma själv framför datorn där jag känner mig trygg. 


Så nej, för mig och många andra är det definitivt inte en superkraft.

Det tycker jag är viktigt att säga nu när så många verkar se det som en mirakeldiagnos.

ADHD är ingenting man ska vilja ha, ADHD är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad. 

Av Sara Modigh - 21 september 2017 16:41

Jaha ja, vad ska man ens säga? Är så trött på skiten. 

Tror ni inte att så fort min öroninflammation och hörselgångsinflammation går över på högersidan så hoppar den till mitt vänstra öra istället? 

Började göra ont i förrgår kväll. Sen igår gjorde det mer och mer ont under hela dagen. 

Jag har liksom aldrig i hela mitt liv, eller åtminstone inte så länge jag kan minnas haft en öroninflammation. Men nu har jag haft problem med öronen i tre veckor i sträck. 


Fick en tid på vårdcentralen idag tack och lov, diagnosen blev att jag har både öroninflammation och hörselgångsinflammation i mitt vänstra öra nu. 

Så fick en ny penicillin utskriven som jag ska ta tre gånger om dagen i 10 dagar. 

Så nu får vi verkligen hoppas att jag blir av med den här skiten. För det är verkligen inte kul. 


Drömde hela natten om att jag hade ont i örat och behövde ta mig till sjukhuset och få hjälp. 

Sen vaknade jag helt kallsvettig och skakande av smärta. 

Jag förstår verkligen inte hur det kan göra så fruktansvärt ont, men detta är helt sjukt. 

Men jag hoppas på att det inte blir lika illa på vänstersidan om det blev på högra, för det står jag inte ut med.

Dock så blöder jag i vänsterörat, så förhoppningsvis kanske det är så att trumhinnan spruckit så det inte kommer göra lika ont därför. 

Såg dessutom till att inte vänta en vecka innan jag sökte vård den här gången. 

Kände ju att jag har öroninflammation så då är det ju bäst att inte låta inflammationen sprida sig ännu mer. 


Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt får sådana här öroninflammationer. Jag har ju som sagt inte haft öroninflammation sen jag var barn. Men det kommer jag ju inte ens ihåg. 

Får ens vuxna öroninflammation? Jag trodde att vuxnas immunförsvar var bättre än så.

Fast jag äter ju i och för sig medicin mot min MS, och den påverkar ju de vita blodkropparna. 

Undra om det är så att Gilenyan har något med saken att göra?


Med en snabb googling hittade jag detta:


 


Skulle ju inte bli förvånad om det kan ha nått med saken att göra. Men förhoppningsvis försvinner väl skiten snart. Annars blir jag väldigt less. 

Det är inte kul att ha ont hela tiden. Jag har redan tillräckligt mycket smärta av min MS, så behöver verkligen inte gå omkring med kronisk öroninflammation också.


Av Sara Modigh - 19 september 2017 13:00

Alltså sedan jag började ta Theralen-droppar till kvällen för att kunna sova har jag börjat drömma så konstiga drömmar. 

Alltså drömmarna är så sjukt knäppa så det inte är sant. Önskar ibland att jag kunde spela in drömmarna och visa upp dem för jag är chockad. 

Undra om jag alltid drömt så knäppa drömmar och att Theralenet gör att jag kommer ihåg drömmarna mer eller om det är medicinen som gör drömmarna så konstiga. 


Drömde till exempel att jag var släkt med "Karl-Alfred Cernit", och att min bror stal cernitlera och 1000 kritor från hans grav. Sen blev jag jagad av polisen för det. Mamma tyckte det var bra att Alfons hade tagit kritorna för de kostade ju 399 kronor på BR så hon slapp ju betala det. 

Men polisen fortsatte jaga mig av någon anledning. Rätt ologiskt när det var min bror som var tjuven xD


En annan dröm var att jag var ute och gick, och var på min gamla skolgård och vandrade av någon anledning. När jag gick omkring där så såg en massa ormar som jagade varandra. Sen kom det ormar med ben som liksom skuttade fram som kaniner. Ju längre jag gick desto större blev "kanin-ormarna". 

Efter ett tag kom det massa dinosaurier som började jaga mig. 

Jag sprang från skolan ner på en gata en bit där ifrån. Där stötte jag på en massa pandor, som jag först blev väldigt rädd för och försökte ta en annan väg. Men där var ännu fler pandor så jag beslöt mig för att gå där ändå. När jag kom fram såg jag att pandorna gjorde sig redo för en musikparad så jag gick med i paraden med pandor som spelade på trummor och trumpeter...


Alltså hur kommer man ens på att pandor ska gå i en musikparad? Jag fattar det inte, då himla konstigt.

Inte heller förstår jag hur jag kunde drömma att det var min födelsedag och min mamma hade bakat en tårta som såg ut som en and. 

Just själva tårtan var ju inte det konstiga utan det faktum att hon åkte vattenskidor efter denna tårtan i en å utanför vårt hus. 



Jisses säger jag bara. Men det är ju iallafall underhållande att sova nu för tiden. 

Drömmarna känns så långa och händelserika, det är verkligen spännande vad hjärnan kan fantisera ihop. 


I en dröm blev jag utskälld av min lågstadielärare för att jag sa till ett litet barn "Hörru du, det där är min vattenflaska". För hon tyckte jag skrämde barnet och istället skulle följa efter och ta tillbaka min vattenflaska när barnet la ifrån sig den. 

En annan dröm handlade om att min bror försökte dränka mig i en vattenpöl genom att sitta på mitt huvud. I drömmen var han en tjock liten ettåring dessutom och jag i den åldern jag är nu. 



Drömmar är väldigt intressanta faktiskt. Människor som jag inte träffat på över tio år kommer upp i drömmarna, människor jag följer på Youtube kommer upp och drömmarna inspireras mycket av spelen jag spelar. Kan inte ens räkna hur ofta jag drömmer drömmar som liknar CS:GO, Overwatch eller PUBG.

Ibland är det bara någon detalj från spelen och i bland är det rena krig där jag och mina kompisar springer runt och dödar.  

Ibland drömmer jag dessutom om så vardagliga saker att jag blir helt förvirrad när jag vaknar. 

Men för det mesta är allt bara så konstigt att jag inte vill vakna för jag vill veta hur drömmen slutar haha


Snälla, Kan inte ni berätta vilken som är eran konstigaste dröm? 

Av Sara Modigh - 13 september 2017 03:45

09-09-17

Alltså fy sjutton så ont jag har i mitt öra.
Det riktigt pulserar i hela örat och smärtan strålar ner i nacken och käken. Kan knappt öppna munnen.
Fick åka till jourcentralen igår morse för att kolla örat.
Visade sig att jag har öroninflammation.
Så nu äter jag sex tabletter med penicillin varje dag. Fick börja ta dem med en gång så nu har jag snart tagit två dagsdoser med värken är fortfarande kvar.
Kan inte äta och knappt sova.
Orkar inte göra annat än att ligga i sängen.
Var helt likblek av smärtan förut idag. Har aldrig sett mina läppar så vita innan.


_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

 

 


Ja, det där var ungefär vad jag orkade få ner "på papper" innan jag gick och halvdog av smärtan i ett par dagar. 

Jag har fortfarande en dov smärta kvar. Men det känns som det börjar släppa. Jag hoppas iallafall det för nu är jag inne på sista dagen av min penicillin-kur.

Jag började få ont i örat ungefär en vecka innan jag sökte mig till jourcentralen, och när jag väl tog mig dit hade jag så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är nog en av de värsta smärtorna jag vart med om i mitt liv. 

Jag rent ut sagt skakade av smärta, kunde inte öppna munnen för smärtan hade spridit sig långt ner i käken. Jag kunde inte sova och jag låg och kallsvettades i sängen. 

Det har vart riktigt jobbigt och jag har nog aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv.


Jag har alltså legat hemma med öroninflammation i snart två veckor, och jag har fått äta massor av penicillin för att försöka mota bort den här inflammationen men den har varit tuff.

Något annat som är väldigt tufft att mota bort är psykisk ohälsa. 


Men trots att jag legat nästan sängbunden av öroninflammation har jag inte fått höra ett ord om att jag ska skärpa till mig, att jag är lat eller att jag har överdrivit för att jag vill att folk ska tycka synd om mig.
Jag har inte mötts av något annat än sympati och förståelse.
Vet ni varför? Jo för att öroninflammation är något man kan se, något som inte går att förneka. Därför ses det som riktigt lidande till skillnad från psykisk ohälsa.


Alla kan tänka sig in i hur det är att ha en fysisk smärta, men när det kommer till den psykiska smärtan blir det genast mycket svårare. 

Jag vet att jag har skrivit om det många gånger tidigare. Men det blir så tydligt när man är fysiskt sjuk, hur mycket mer förståelse man får från omgivningen när det gäller något fysiskt. 

Det är verkligen skrämmande.



Av Sara Modigh - 7 september 2017 02:30

Ja, här är en snubbe som inte vet när det är dags att sluta. Att han dessutom försökte skriva till hälften av mina kvinnliga vänner på Facebook gör ju inte saken bättre. 

Detta är nog en av de konstigaste "konversationer" jag har haft. 

Redan i början av konversationen när snubben skickar en bild på sig själv när han försöker släcka en brinnande "människa" fattade man ju att detta var en knepig typ. 


 


Detta är bara så konstigt att man nästan inte fattar att det är på riktigt. . I strax över tre månader fortsatte han dessutom att skriva trots att jag inte ens svarade längre. Och det var ju knappast som att jag skrev spaltrader innan heller. 

Sen alla dessa emojis och bilder både på mig och på honom själv som han har skickat. 


Förstår inte grejen med killar som letar upp och sparar bilder på mig och sen skickar dem till mig. 

Det är fan rätt obehagligt alltså. Är ju inte som att jag uppskattar att någon sparar och använder mina bilder på något sätt. 


Nä usch haha.

Av Sara Modigh - 1 september 2017 18:15

Får man börja om sitt liv? Bara trycka på reset och göra om allt från början. Fast med kunskapen och vetskapen jag har nu? 

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra i mitt tidigare liv. Tyvärr fungerar det ju inte så. Det går inte att trycka på en knapp och börja om.

Men om jag inte får göra om det kan jag inte åtminstone få åka tillbaka och prata med mitt unga jag? Finnas där som det stöd jag behövde och ge den förståelsen som jag aldrig fick. 


Jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till den där rädda och ängsliga lilla flickan och säga att allt kommer bli okej. Att monstren under sängen inte är annat än ett kreativt sinne fyllt av skpande. 

Tänk så mycket skapande man måste ha om man kan skapa monster som inte finns. 

Monster som blev till ångest och år av rädslor som fortfarande styr mitt liv. 

 


Jag önskar att jag kunde åka tillbaka till mitt tioåriga jag och berätta att inga av de där elaka orden jag fick höra var sanna. Jag önskar att jag kunde övertyga mig själv om att jag var värdefull och att jag skulle stå på mig själv. Lära mig att tycka om mig själv för den jag är istället för att önska att jag vore någon annan. Istället för att önska mig ett annat liv, lära mitt tioåriga jag att hantera det liv jag fått. 

 

Jag önskar jag kunde besöka mitt tonåriga jag och och berätta hur fruktansvärt ett självskadebeteende är. Intala mig själv att sluta innan det är försent. Att få mig själv att aldrig ta upp rakbladet. Att aldrig ge bort min kropp till främmande män.

Jag önskar att att jag kunde få mig själv att förstå att det viktigaste i livet inte är att ha ett midjemått som är mindre än måttet runt mitt huvud. Förstå att jag själv är viktigare än något annat och att jag faktiskt har ett värde som människa även om jag inte är smal eller populär. Att huvudsaken är att jag försöker även om jag inte får höga betyg eller ens godkänt. Jag önskar att jag kunde få mig själv att inse att skolan är viktig även om man inte klarar av den. Gå på lektionerna och gör ditt bästa istället för att fly från ett eventuellt misslyckande genom att skita i det totalt. 

 



Jag önskar att jag kunde säga till mitt nittonåriga jag att självmord inte är lösningen på dina problem och att du en dag kommer vara glad över att du misslyckades. Säga till mig själv att inte ge upp, utan fortsätta kämpa även fast det käns lönlöst. 

Se mig sjäv i ögonen och få mig själv att inse att livet är för viktigt för att kastas bort i så unga år. Berätta för mig själv hur mycket styrka jag faktiskt har. Hur mycket vi klarat oss igenom. 

Livet är fyllt av hinder, men det betyder inte att man bara ska sätta sig ner vid hindret och ge upp. 

Det går alltid att hitta andra vägar. 

Det spelar ingen roll att jag inte har ett jobb, jag kan bidra till samhället på andra sätt. 

Titta bara på det arbete vi lagt på bloggen. Om du bara visste hur mycket din lilla blogg kommer växa.


 


Hela mitt liv har jag kämpat och jag önskar så att det inte hade behövt vara på det viset. Tänk om jag hade fått leva ett liv fritt från både min psykiska och min fysiska ohälsa. Hur hade mitt liv sett ut då? 

Men trots all skit jag har gått igenom så är det ju just det som har format mig till den jag är idag. 

Jag önskar att jag hade kunnat förmedla det till mitt yngre jag, att du är sjuk men det är okej.

Du kommer kunna leva ett bra med din problematik en dag.

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards