En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2017

Av Sara Modigh - 29 april 2017 16:45


Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 


I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 



Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 


Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.


Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 


Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 


En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 


Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!


Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 


Av Sara Modigh - 26 april 2017 14:45

Men det kan ju inte redan ha gått tre år sen jag och Jakob gifte oss?

Tre år, det är ju trettiosex månader och det är ju inte klokt att det redan gått så lång tid. 

Men så är det, idag är det tre år sedan vi gick ner för altaret och lovade varandra evig trohet. 


Det känns helt ofattbart att tiden springer iväg så fort, jag menar vart tog hela andra året vägen? 

Jag förstår det inte. När man var liten kändes ju ett år som en evighet, nu försvinner åren bara fortare och fotare. Nästan så att det är lite läskigt. 

Men vad som inte är läskigt är att dela min tid med Jakob. Så länge jag har honom vid min sida kommer jag alltid att känna mig trygg. 


 


Kärleken kan vara både spännande, lockande, smärtsam, och svår. 

Men vad jag vet är att trots att det gått nästan elva år sen vi träffades och vi har gått igenom så många prövningar tillsammans så älskar jag dig fortfarande. 

Även om jag ibland kan slita mitt hår i frustration över att vi är så oense om vissa saker. 

Men våra olikheter till trots finns det så många sidor hos dig som jag älskar så otroligt mycket. 


Så här kommer en lista på några av alla tusen alledningar till att jag älskar dig

Jakob Modigh


1. Jag älskar dig så mycket för du är så söt när du köpt en present och du har så svårt att hålla den hemlig. Du är så söt med dina små ledtrådar som slipper ut och din otåliga väntan på att få ge presenten.


2. Jag älskar dig för att du alltid nöjer dig med den mat jag vill ha, oavsett vad du själv är mest sugen på. 


3. Jag älskar dig för att du ger mig trygghet och att du alltid finns där för att stötta mig i vad det än är jag behöver stöttning i. 


4. Jag älskar hur du sträcker dig efter mig i sömnen och kryper närmre.


5. Jag älskar att vi kan vara så larviga tillsammans och att vi kan skratta så högt och hjärtligt att tårarna rinner. 


6. Jag älskar att jag kan vara mig själv i din närhet.


7. Jag älskar hur du väljer att bära alldeles för många saker på en gång istället för att gå två gånger. 


8. Jag älskar hur du går runt och sjunger för dig själv när du städar eller lagar mat. Även dina egna små tokiga sånger med egenpåhittad text lyser upp min vardag. 


9. Jag älskar att du är den mest omtänksamma människa jag träffat, att du alltid vill mitt (och alla andras) bästa och gör allt du kan för att jag ska må så bra som möjligt.


10. Jag älskar att du alltid säger att jag är vacker oavsett hur jag ser ut.

 

11. Jag älskar när du köper choklad eller blommor till mig när du åker hem från jobbet bara för att göra mig glad.

 

12. Jag älskar att du är så osjälvisk och låter mig bestämma vad vi ska kolla på när vi tittar på tv. 

 

13. Jag älskar att du blir stolt över mig och ger mig beröm, även när jag själv inte kan känna att jag förtjänar det.

 

14. Jag älskar att du räddar mig från smutsig disk när jag inte vågar ta i tallrikarna. 

 

15. Jag älskar att du tröstar mig när jag är ledsen, vad det än är jag är ledsen för.

 

16. Jag älskar våra pizzadejter i sängen där vi delar på vår pizza på vårt eget lilla vis.

 

17. Jag älskar hur du alltid hör av dig och berättar att du är på väg hem från jobbet.

 

18. Jag älskar hur du alltid påminner mig om att vi tar oss igenom allt tillsammans. 

 

19. Jag älskar hur du accepterar mig för den jag är och låter mig göra det jag vill. 

 

20. Jag älskar att vi är så starka tillsammans och hur vi tagit oss igenom så svåra tider tillsammans.

 

21. Jag älskar hur du går med på alla mina konstiga infall.

 

22. Jag älskar att du är den som äter upp den "äckliga" maten på min tallrik så att jag slipper. 

 

23. Jag älskar att jag alltid kan väcka dig om jag drömt en otäck dröm. 

24. Jag älskar dig för att du står ut med mig.

 

25Jag älskar att du varje gång du ska steka falukorv ger mig en ostekt falukorvsskiva att äta innan du steker upp resten. För att du vet att jag tycker om ostekt falukorv. 


26Jag älskar för att du rensar avloppet som mitt långa hår gjort stopp i. 

 

27. Jag älskar dig när du säger att maten jag lagat smakar bra, även när den inte gör det. 

 

28. Jag älskar din söta lilla rumpa.

 

29. Jag älskar dig för att du tycker om sällskapsspel precis som jag.

 

30. Jag älskar dig för att du städar även fast det är det tråkigaste du vet.

 

31. Jag älskar dig när du pratar i sömnen och förvirrat vaknar av ditt eget prat.

 

32. Jag älskar hur du smeker min rumpa innan du somnar.

 

33. Jag älskar att du tycker jag är söt när jag går runt i pyjamas eller one piece hela dagarna.

 

34. Jag älskar dig trots att du pratar om hockey, för du är så söt när du pratar om det med sådan stor entusiasm. 


35. Jag älskar att du alltid pussar mig godnatt innan du går och lägger dig. Jag älskar att du önskar mig en god natt även om jag oftast fortfarande är vaken även när du går upp, och jag älskar att du låter mig sova ut när jag väl har somnat efter natten ångest. 


36. Jag älskar att det är du är den som älskar mig!




Trettiosex anledningar för trettiosex månader som gifta och jag är lika lycklig idag

som den dagen då vi gifte oss <3

 


Av Sara Modigh - 24 april 2017 16:45

Att en diagnos är viktig håller nog de flesta med om, men är det bra att ha en diagnos?

Hur viktigt är det egentligen med en diagnos? Och varför är en diagnos viktig? 


Jag hör ofta kommentarer om att diagnoser är dåliga för att "människor identifierar sig med sin diagnos". Jag vet inte riktigt vad det betyder eller vad det skulle innebära för att vara ärlig.

Men jag skulle nog ändå säga att det positiva med en diagnos överväger det potentiellt negativa i det fallet. För utan diagnos får man ingen hjälp och definitivt ingen förståelse, vilket är det absolut viktigaste när man är sjuk. 

En diagnos hjälper dig även att hitta rätt behandling och finna taktiker för att kunna hantera dina problem. Samhörigheten man kan finna i diagnosgrupper, där man kan finna stöd, information och framför allt förståelse från likasinnade är också ett oerhört viktigt stöd. 

För att gå igenom en sjukdom i sin ensamhet är bland det svåraste man kan göra. 


När jag fick min MS-diagnos var det ett så otroligt stort stöd att kunna prata med andra med MS som kunde svara på mina frågor och berätta om sina liv. Det hjälpte mig verkligen att kunna se en ljusare framtid. 

Innan jag fick diagnosen var jag ju bara ensam med ett dåligt mående jag inte kunde förklara vare sig för mig själv eller någon annan. 

Förstår ni skräcken man känner när man vet att något är fel, men man inte har en aning om vad det är som händer? Skräcken för att vara döende? 

En diagnos ger en insikt i vad som händer i kroppen, och även en sjukdomsprognos. 


Jag har levt som sjuk både fysiskt och psykiskt utan att ha en diagnos, så jag kan verkligen vittna om hur olika bemötande man får beroende på om man har en diagnos eller inte, och det är väl då en av de mest negativa sidorna med diagnoser. Att man inte blir tagen på allvar eller får någon förståelse om en diagnos inte har blivit satt.

Fast samtidigt vet jag inte om det är ett argument för att säga att diagnoser är dåliga, kanske snarare att världen är dålig som inte kan inse att problematik kan finnas även om den inte har fått ett namn av en läkare än. 


När jag gick i högstadiet så var det ju ingen som kunde förstå min problematik, eller att jag hade en problematik eftersom den inte hade fått ett namn ännu. 

Det var ju även så att utan diagnos inga bidrag till skolan för extra resurser, så jag fick ju inte heller den hjälp jag hade behövt för att klara min skolgång. 

Istället fick jag höra att jag var lat, ouppfostrad och bara skulle skärpa till mig. Jag fick höra att det bara var mitt eget fel att skolan inte fungerade, att jag valde att inte klara av skolan. 

Dessa ord sårade något oerhört och skadade mitt självförtroende och min självkänsla på så många nivåer. För jag kämpade ju så extremt mycket att jag gick in i väggen och blev deprimerad redan vid 13 års ålder. 

Det gör ont att tänka på att de vuxna människorna i min närhet aldrig kunde acceptera min problematik bara för att jag inte hade diagnos. 

Många år efter att jag slutade skolan träffade mamma min gamla rektor på stan, gissa vad rektorn sa till min mamma. "Har Sara skärpt till sig än".

Verkligen ingen respekt eller förståelse för de problemen jag hade i skolan. 

Detta gör ju att en snabb diagnos är väldigt viktig för att kunna sätta in rätt resurser både inom vård och skola/arbete för att underlätta för individen. 


När jag började få symptom på min MS, alltså när jag började få tydliga och för mig väldigt skrämmande skov. Då fick jag ju uppleva den där känslan av att inte bli trodd eller tagen på allvar. Så som det varit många gånger tidigare i mitt liv. För ännu en av de dåliga sidorna med diagnoser är det låsta synsättet, "hon har *diagnos*, alltså är det det som orsakar detta måendet också". 

Det har jag ju personligen fått uppleva när jag inte kunnat få hjälp på min vårdcentral för nått så simpelt som en halsfluss, eller som när jag inte kunde få hjälp med mina krånglande knän "för det var ju bara lite ångest och det går över snart". 

Samma sak var det ju då alltså när jag sökte hjälp för mina MS-skov, "Gå hem och ta en Sobril". 

Det är en livsfara att läkare inte tror på sina patienter för att de har en diagnos sedan tidigare. 

Hela den här attityden att både psykisk och fysisk ohälsa inte skulle kunna finnas hos en person. 

Eller att en långvarigt ångestsjuk person inte skulle kunna känna igen nya symptom på en allvarlig fysisk sjukdom. 

För det var ju så läkaren sa till mig, att jag som haft ångest i 20 år inte kunde avgöra att det inte var ångest jag hade eftersom "ångest förändras". 


Men igen, är detta att diagnoser är dåliga eller handlar detta återigen om oförståelse från en värld som inte kan tänka utanför boxen. 

Allt är väl egentligen en tolkningsfråga. 

För mig är diagnoser viktiga just för att jag vill veta vad det är som händer med mig, jag vill ha en förståelse för vad jag kommer behöva gå igenom och jag vill veta hur min prognos ser ut. Jag vill veta om jag kommer dö av det jag har eller om jag kommer kunna leva vidare ett så gott som normalt liv. 

Jag vill kunna hitta människor som går igenom samma ska som jag och dela mina erfarenheter med dem. 

Jag vill ha stöttning från en omgivning som kan förstå vad jag går igenom med hjälp av fakta om diagnosen. 

Jag vill ha den bästa behandlingen för just min problematik och även rätten till den hjälp jag behöver. 

Av Sara Modigh - 19 april 2017 05:00

Jag känner mig så fruktansvärt olycklig. Jag har en sådan tyngd över hjärtat.

Allt känns bara obehagligt. Som en klibbig åskvärme över hela mig som ligger och trycker.

Jag känner mig fångad och instängd, samtidigt som jag inte har någon vilja eller lust att göra något annat än att ligga i min säng hela dagarna. 

Det känns som en törst jag aldrig kan släcka, och som en "Itch I can't scratch". 

Ett obehag jag inte kan göra något åt. Jag vill skrika och gråta rätt ut i den mörka natten, men jag orkar inte. 

    

Allt känns så tungt och jag har ingen lut till något alls. Jag får tvinga mig själv att gå upp ur sängen. Tvinga mig själv att borsta tänderna, tvinga mig själv att äta, Tvinga mig själv att träffa familjen. 

Men allt tar emot.

Att skriva på bloggen tar emot, och jag känner mig stressad över att jag knappt får upp några blogginlägg längre. Bloggen har ju varit mitt liv och min räddning, jag är rädd att förlora den. 

För vad har jag utan den? Absolut ingenting. 


Det skrämmer mig att jag gått ner mig så mycket, och att det förmodligen är min bromsmedicin som får mig att må såhär. 

Vad ska jag göra? Sluta med medicinen som räddar min fysiska hälsa eller offra min psykiska hälsa för att bromsa min MS. 

Det är så svårt. Men att må dåligt psykiskt vet jag ju hur man gör, det vet jag hur det är och hur jag ska hantera. Psykisk ohälsa är inget nytt.

Men ett MS skov vet jag ju aldrig när, var eller hur det kommer inträffa och hur det kommer påverka mitt liv. Ett enda skov kan ju få förödande konsekvenser, som jag inte har någon tidigare erfarenhet i att hantera. Så jag antar att det blir mitt psyke som får lida. 


Men jag hatar att jag mår såhär dåligt igen. Jag hatar att jag inte kan hantera livet och brister ut i gråt på familjemiddagar för att ångesten bryter ut så kraftigt. 

Jag hatar att självskadeimpulserna är tillbaka och så svåra att motstå. Jag hatar de där tankarna som ständigt söker efter en kick för att döva sorgen. 

Jag vill fly från den hemska smärtan och slippa känna den. Jag är så trött på dåligt mående och just nu känns det bara som om jag vill ge upp. Jag orkar inte med den här ständiga kampen. 


Av Sara Modigh - 14 april 2017 18:45

Åh så innerligt jag hatar när människor använder ordet "mentalsjukhus" som ett skällsord.

Alltså när de skriver till eller om andra människor att de borde spärras in på eller att de hör hemma

på ett mentalsjukhus. Jag hatar också något så otroligt när människor skriver om främlingar att de "måste vara psykiskt sjuka/störda" eller "Du borde ju medicineras", bara för att personen ifråga gjort något konstigt eller hemskt. 


Jag ser det till exempel väldigt ofta i kommentarerna när jag läser en nyhetsartikel om en person som begått något hemskt brott. Bara för att man begår ett sådant brott betyder det inte att man är psykiskt sjuk och att vara psykiskt sjuk är inte detsamma som att vara en brottsling. 

Jag är så trött på att psykisk ohälsa ska likställas med alla dessa idioter som gör avskyvärda saker. 

Jag ser det också ofta när två människor har delade åsikter eller om någon beter sig på ett konstigt vis. 

Genast kommer det folk och ska prata om hur psykiskt störd någon är. 


När du sitter där och leker hobbypsykolog och diagnostiserar varenda människa du ogillar eller som du anser har gjort något fel, med en psykisk diagnos sprider du både okunskap och en fruktansvärt negativ attityd. För det är vi som lever med de där diagnoserna på riktigt som sedan kommer förknippas med alla de där sakerna du kallar "psykisk sjukdom". 


Jag nämner knappt ens mina diagnoser för någon, just för att jag inte vill bli förknippad med alla förutfattade meningar och fördomar som finns kring diagnoserna. Jag vill inte jämföras med brottslingar och ouppfostrade idioter. Jag är så trött på att människor har ett så stort behov av att lägga varandra i fack som man sedan döms för.


Jag är varken våldsam, empatilös, elak eller galen.

Jag kommer inte strypa din katt och kallblodigt mörda bara för att jag har en viss diagnos. 

Så kan inte alla bara sluta diagnostisera varandra tack. 

Av Sara Modigh - 11 april 2017 16:00


Jag är tjock, jag är hårig, jag är jag! Deal with it or fuck off


Men det klarar ni ju sällan av,

"Du var mycket snyggare när du var smal", "du skulle se så mycket fräschare ut om du rakade dig", "sätt på lite smink och visa att du bryr dig om ditt utseende", "Du är finare utan smink", "Fy så ful",

"Äckligt med hår", "Fan vad tjock", "Du borde banta", "Raka dig"..

Negativa kommentarer angående mitt utseende möter mig så otroligt ofta, och varje gång undrar jag vad det är som driver en människa att påpeka "fel" i någon okänd människas utseende. 

Vad är syftet? Vad vinner man på att såra en annan människa? Varför vill man så gärna gå fram till människor och säga "Du är ful".  Varför är det så viktigt för dig att berätta för mig att jag är ful eller äcklig för att jag är tjock och orakad? Vad ska jag göra med den informationen?

Samla i min redan överfyllda bank av negativa kommentarer jag hört genom åren? 


Kommentarer om att man inte duger, att man är äcklig och ful gör så ont när man får höra dem om och om igen. Tillslut börjar man tro på orden och man känner sig så värdelös som människa, bara för att jag inte är vacker. Men vad spelar det för roll? 

Varför ska jag tvingas må dåligt över mig själv för att jag inte lever upp till din definition av skönhet? 
Det är så lustigt att det är så accepterat att kritisera varandras utseenden. Vad hände med "har du inget snällt att säga så behöver du inte säga det alls"? 

Hur svårt kan det vara att låta bli att yttra massa elaka kommentarer till en annan människa? 

Det fyller ju absolut ingen funktion mer än att få människor att få dåligt för sina utseenden, och varför vill man få människor att må dåligt? 


Jag förstår det verkligen inte. Jag personligen skulle aldrig få för mig att gå fram till någon jag finner oattraktiv och tala om det för den personen. 

Men själv har jag fått så många kommentarer om varför jag är oattraktiv, att jag inte ens räkna gångerna jag fått höra både det ena eller det andra angående mitt utseende.

Det kan vara allt från mitt val till kläder, min övervikt, mitt kroppshår eller mina ärr som dessa ovälkomna kommentarer syftar på.


Jag blir så trött på det!


Jag lever inte för att tillfredsställa din blick, jag lever inte för att behaga andra med mitt utseende. 

Men det ger er inte rätten att trakassera eller håna mig. Så gillar du inte vad du ser bara gå vidare. 

Det är inte svårare än så. 

Ingen, och då menar jag absolut ingen, har någon rätt att säga åt mig vad jag får och inte får bära för

kläder. Ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för mycket och ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för lite. 
Ingen har någonting med min vikt att göra eller hur jag väljer att frisera mig. 

Jag blir så less alla dessa människor som tar sig rätten att försöka bestämma över mig och mitt liv.

Varför kan ni inte bara låta folk leva så som dem vill?

Sluta upp att kommentera eller ifrågasätta en annan människas val.


Sprid glädje och fina ord istället för hat och elakheter.


Av Sara Modigh - 7 april 2017 16:30

Jag är den där kvinnan som legat och skrikit på golvet på en låst psykiatrisk avdelning. Jag är kvinnan som suttit på en stol och vaggat fram och tillbaka i timmar. Jag är kvinnan som apatiskt legat och stirrat in i en vägg flera dagar i sträck. Jag är flickan som skurit sönder sitt skinn.

Jag är flickan som inte hade något självförtroende. Jag är flickan som gråter sig till sömns. 

Jag är hon som gick veckor utan att tvätta sitt hår och jag är hon som var så svårt sjuk

att hennes psykiska ohälsa var nära att ta hennes liv. 


 

Jag känner mig nästan chockad när jag tänker tillbaks på hur illa det faktiskt har varit. 

När jag tänker på hur otroligt mörkt mitt liv en gång var. När jag tänker tillbaka på den där dagen då jag nästan lyckades att ta mitt liv. När jag tänker på att min psykiska ohälsa var så outhärdlig att jag inte kunde stå ut med tanken att fortsätta leva. 


Trots att jag mår så mycket sämre igen så är jag långt ifrån den botten jag en gång legat på.

Jag har varit där allra längst ner och jag har lyckats klättra högt. Så högt att trots mitt djupa fall, är jag många mil från absoluta botten.


Jag har ju nästan glömt hur illa det varit, för när jag tänker tillbaks på vissa stunder ur mitt liv är det som om jag tänker tillbaka på en läskig film jag sett. Det känns liksom inte verkligt att det var jag som låg på golvet inne på den där psykiatriska avdelningen och skrek att jag ville dö. 

När jag tänker tillbaka på dessa hemska stunder ur mitt liv är det som om jag står bredvid och tittar på, som om det vore någon annan som vad den som var drabbad. 
Det känns som om jag står utanför och tittar in igenom ett fönster på den stackars människan så nära att förlora kampen mot sin psykiska ohälsa. 

Det känns nästan otänkbart att tänka att det var jag som levde så, att det var jag som var så sjuk. 

En del av mig vill bara glömma den tiden, och en del av mig vill komma ihåg. För att minnas betyder att jag kan se exakt hur långt jag har kommit. Men att minnas betyder också att fortfarande hålla kvar vid den smärtan som en gång nästa tog mitt liv. 


Av Sara Modigh - 4 april 2017 14:45

Nu var det länge sedan jag bloggade igen. Det beror väl främst på att jag mått dåligt rätt länge nu,

och nu de senaste dagarna har det vart fullt upp. Jag och Jakob har nämligen varit och hälsat på Jakobs bror och hans fru i Järlåsa, en liten by utanför Uppsala.
Vi var där mellan torsdag och söndag för att fira deras son som fyllde ett år.

Det har varit jättetrevligt men också jobbigt. Jag väljer att inte skriva så mycket om vad vi gjorde där. För jag känner mig inte så bekväm att prata om andra på bloggen när jag inte vet hur de ställer sig till det.
Men jag känner att jag ändå måste skriva av mig lite. Som sagt har jag haft det jättetrevligt och alla har vart så snälla och omtänksamma. De vill mig verkligen väl och har gjort allt för att det ska bli så bra för mig som möjligt. Jag är verkligen supertacksam för det!

Men ibland får jag en känsla av att människor runt omkring mig inte alltid är medvetna om exakt hur sjuk jag är. De förstår inte riktigt hur jag kan tycka att det är jobbigt med vissa grejer eller varför jag tycker det. Vilket inte är konstigt då det det inte är logiskt att tycka att dessa grejer är jobbiga och inte ens jag själv förstår hur det kan vara så jobbigt.

Jag vet inte om denna känslan kommer helt från min egen fantasi och osäkerhet eller om det ligger något i det.


Jag gör ju mitt bästa för att aldrig någonsin visa min ångest för någon annan så hur kan de förstå hur jobbigt det är för mig.
Jag tänker att andra människor säkert tycker jag är löjlig. Men de ser inte hur jag gråter mig till sömns. De ser inte hur jag inte vågar gå på toaletten när ångesten har tagit sitt grepp om mig. De ser inte otryggheten inom mig eller känslan av att förlora all kontroll.
De känner inte min ständigt växande ångest eller mardrömmarna jag drömmer de få timmar jag lyckas sova. De känner inte den skräcken jag känner inför att drabbas av ångestattacker.


Jag avskyr att ha ångest framför andra och en ångestattack vore det absolut värsta att få när någon ser eller hör. Det är ju såklart en stor del till varför det är så jobbigt att vara bortrest. Jag sväljer all ångest och försöker fly från den vilket gör att tillslut exploderar jag i en panikattack jag inte kan kontrollera.
Precis det hände bara en liten stund innan vi skulle åka hem.


Jag tycker det känns så hemskt att ha ångest och sitta och gråta och snora som en liten unge framför alla andra. Det känns som om jag förstör stämningen och ger obehag till alla runt omkring mig när jag inte lyckas trycka undan ångesten.
Det känns också jobbigt att någon tror att det är den som orsakat ångestattacken fast det egentligen bara handlade om att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Speciellt när alla varit så snälla och jag ändå får så mycket ångest.
Jag skäms över mig själv, varför måste det vara så svårt?
Jag känner mig så fruktansvärt omständlig.
Ibland tänker jag att det vore bättre för alla andra om jag bara stannade hemma.


Rent logiskt förstår jag ju att de aldrig skulle gjort så mycket för mig om de inte ville att jag skulle vara med. Men min ångest har andra saker att säga. Mina känslor och tankar om mitt eget värde är inte höga.

Det känns tråkigt att det slutade som det gjorde. Men trots det, och trots allt som har varit jobbigt, så har det helt klart varit värt det. Jag tycker ju om att umgås med alla och vi har haft det så trevligt!

Jag är glad att jag klarade av det!

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards