Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor. 

Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig. 

Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med. 

Gråter, skriker, skrattar. Sorg, glädje, rädsla, ångest och ilska som bara kommer utan att jag har kontroll. 

Jag älskar och jag hatar allt och alla. 

Ena stunden är jag redo att ge upp allt och nästa stund vill jag fortsätta kämpa. 

Det tär verkligen på mig att pendla så här mycket i mitt mående, jag får liksom aldrig nått grepp om livet. 

Det känns verkligen om allt runt omkring mig rasar.

Jag mår illa och får ont i magen varje gång jag äter, jag har supersvårt att somna och när jag väl somnat vaknar jag flera gånger varje natt av panik. 

Jag försöker verkligen mitt bästa för att försöka reda ut mina problem och ta mig igenom skiten. Men helt ärligt vet jag inte längre vad jag ska göra. 

Jag har försök att fokusera på att göra saker jag tycker är kul och som jag mår bra av. 

Men det hjälper liksom inte längre. 

Är så djupt nere i depressionen att jag drar mig undan från människor i min omgivning bara för att jag känner mig som en så stor börda. 

Vem skulle vilja umgås med mig liksom? Jag känner mig bara jobbig, den där personen man accepterar men helst undviker liksom. Jag upplever att jag smittar min omgivning med mitt dåliga mående, att jag sprider ett mörker runt mig vart jag än går. 

Jag försöker mitt bästa att alltid vara den där glada trevliga tjejen, att bära upp den där masken för att dölja mitt inre. Men det blir allt svårare och svårare. 

Det känns verkligen som om allt skulle vara så mycket bättre om jag inte fanns. 

Jag har ingenting att tillföra till den här världen, jag har ingen framtid i detta liv. Jag har inga drömmar eller mål, allt är bara svart. 

Jag lever inte, jag existerar bara. 

Jag hatar verkligen att skriva sådana här inlägg på bloggen, och det är väl den största anledningen till att jag inte bloggar så mycket längre. För jag vill inte sprida mitt svarta inre, men det är allt jag har kvar.