En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 26 juni 2010

Anonym

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag förblir helst anonym, men här är min historia!

Jag är i alla fall 18 år just nu, och min jobbiga barndom började våren då jag hade fyllt fyra. Min mamma och pappa var separerade sedan länge och jag brydde mig inte om det, utom att jag ständigt längtade efter pappas helger. Han bodde i en 1a lite utanför staden, medans mamma och hennes sambo hade villa utanför.

Anledningen till att den här våren var extra jobbig var att pappa avled en helg. Jag minns hur mamma tog med sig mig in i hennes sovrum en dag och berättade det, jag storgrät och frågan "Är pappa i himlen nu?" fick svaret "Nej lilla vän, han kommer aldrig komma dit". Det var då min förtroende för mamma försvann.

Inte långt efter att det här hände så tog hennes sambo sig friheten att behandla mig precis som han ville, så det var inte ovanligt med örfilar, att jag fick huvudet indunkat i bänkar och väggar. Jag minns att när min lillebror fyllde ett, jag var då sex år, så spottade jag sambon i ansiktet för att han sagt något, och som resultat fick min släkt bevittna hur jag lyftes upp från marken, hur jag fick en riktig jävla käftsmäll och sen blev nerdunkad i vårt köksbord. Min storebror på 16 och hans flickvän kom snabbt på fötter och lyfte mig ut därifrån och den natten sov jag mellan dem i min säng.

Men det här var en daglig rutin i vårt hus, fram tills jag var åtta eller nio år. Min storebror/beskyddare hade då flyttat hemifrån och jag var helt utlämnad till slagen. Men en kväll svängde han in på uppfarten, sprang ut ur bilen och tryckte upp sambon mot en vägg. I sin ena hand hade han ett basebollträ och han förklarade grundligt vad som skulle hända om sambon någonsin rörde mig igen.

För att säga något lyckligt, så slutade slagen och det gick över på ord istället.

Du funderar säkert över varför min mamma inte sa något, men det vet jag faktiskt inte. Hon säger fortfarande inget om det här.

Men så gick det några år och jag började faktiskt skaffa vänner, men det blev inte långvarigt heller. Eftersom jag inte var värd någonting i mammas hus så fick jag inte skjuts till mina vänner som bodde någon mil bort, så jag fick nästan alltid låta dem komma till mig. Men det höll inte, för det slutade ofta med att vi satt uppkrupna i min säng och storgrät för att sambon gått in och skrikit på oss om hur dåliga vi var mm.

När det kom till att börja gymnasiet så valde jag att pendla med tåg, av anledningen attj ag var tvungen att flytta hemifrån för att kunna komma till det. Så när jag var 16 sattes jag i en 1a som ligger ungefär 1.7 mil från mammas hus. Synd nog så var jag fortfarande beroende av dem, för matpengar, så jag träffade tyvärr dem båda minst varannan vecka.

Så fort jag fyllde 18 sökte jag alla bidrag jag kunde hitta och jag sitter nu i en trevlig 2a, med mina vackra katter.

Det låter som ett bra slut, eller hur? Men tyvärr måste jag säga att jag fortfarande möter dem ibland, och det är jobbigt. Jag ställer mig ofta och storgrinar då eller så undviker jag dem när jag ser dem. Så ja, jag är expert på att gömma mig bland ICAs hyllor när jag handlar.

Jag gråter ofta om kvällarna, för det är då mina minnen om att bo i deras hus kommer tillbaka. Vissa perioder så går jag och lägger mig runt 10 på kvällen för att vakna runt 1 och somna igen vid 3, för det var så det var hos mamma. Jag kunde inte sova hela nätter ifall sambon skulle komma in och slå mig.

Jag klarar inte heller av familjemiddagar när vi möter släkten, eftersom dem kunde ha gjort så mycket för mig. Dem kunde lyft på sin satans telefonlur och anmält människorna. Men jag gissar att ingen ville göra så mot mamma. Men mig var det uppenbarligen okej att göra så emot.

Men allt blir såklart bättre, hur man än ser på det. Jag kan ju sova om nätterna, oftast. Jag gråter lite på kvällarna, men jag vet att han inte kommer in här. Och jag behöver inte möta dem mer, har varit till deras hus en gång på det senaste året, och totalt har jag mött honom 7 gånger.

Så va ska man säga, förutom att det blir bättre med tiden om man kommer på något sätt man kan ta sig ut ur det hemska. Min räddning var skolan och jag älkar mig själv för att ha flyttat!

Allmänt · Modiga Människor

Dela

Är det inte meningen att vuxna ska få sova?

Kommentarer (0)

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det senaste året

Kommentarer (0)

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

MS - Plack och symptom

Kommentarer (5)

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...

Ensam

Kommentarer (1)

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Tankar som håller mig vaken

Kommentarer (3)

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Visa fler inlägg

Om Mig

Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

Visa presentation

Polyhymnia__@hotmail.com