Direktlänk till inlägg 17 april 2013
Vad är egentligen vänner? Jag skulle kunna säga att i mina ögon så har jag inga vänner alls. Jag har några få bekanta som jag trivs med men som man aldrig träffar och det är allt. Jag har inte haft orken att hålla kvar "vänner" och bekanta vid min sida. Min socialafobi som yttrar sig på så många olika sätt gör att jag verkar ointresserad av människor, fast det i själva verket handlar om en rädsla att bli avvisad. Jag vågar verkligen inte ringa eller skriva till någon och fråga om de vill umgås. Kanske är det på grund av alla avvisanden jag tvingades uppleva som barn? Men jag har inte sedan högstadiet ringt eller skrivit till någon på grund av min rädsla. Så jag vet att jag inte "förtjänar" att kalla mig själv som vän. Därför blir jag något så otroligt irriterad när "folk" skriver att dem varit "världens snällaste mot mig i flera år" fast dem inte vet ett skit om mig eller mitt liv. Personen ifråga har inte ens sagt ett ord till mig på flera år (förutom det obligatoriska "beklagar sorgen" ) Hur kan man ens ha mage att skriva så då? När jag svarade med att jag inte ansåg att man kan klassas som vän när man inte skrivit något på flera år och inte vet något om det jag gått igenom så fick man kommentaren "visste inte det var mitt jobb att alltid skriva till dig, men nu vet jag." tillbaka. Det var ett hopp där mellan alltid och aldrig. För aldrig är det som varit dem senaste fem åren. Säkert mer än fem år då hen inte gillade de faktum att jag har pojkvän. Antar att aldrig är det som gäller i framtiden då min "vän" som vart "så snäll mot mig i så många år" tog bort mig från Facebook efter detta samtalet.
Vilken bra vän!
På tal om "vänner"
Det var ganska många som dök upp och skrev beklagar sorgen när min mamma gick bort. Personer som jag inte pratat med på många år som skrev , och visst tanken är väldigt fin och det var säkert tröstande i stunden. Men nu då? Jag är lika ensam som innan, hur många bryr sig egentligen om mig och hur jag mår efter allt som hänt? Folk klämmer ur sig den där "Jag beklagar" kommentaren och tror att allt är bra sen. Dem har gjort sitt liksom. Man undrar ju om det var för min skull de skrev eller om det bara var för att slippa få dåligt samvete av att inte ha sagt nått? För det är INGEN som har skrivit och frågat hur jag mår, eller hur det känns nu. De var de första 2-3 veckorna där som ett par hörde av sig. Men efter det. Helt knäpptyst.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se