Ångesten har sakta kommit krypande. Jag blir mer och mer ångestfylld för varje dag som går.

Jag mår verkligen inte bra.

Jag har kämpat mot min ångest i många år och jag har varit på bättringsvägen. Men nu , nu är jag nästan tillbaka på startpunkten. Jag får spontana panikattacker när jag ligger och tittar på tv, blir ledsen för allt och inget, tar illa vid mig och tar åt mig precis allt. Gråter stora delar av dagarna , för jag orkar inte låssas att allt är bra. För just nu är det verkligen allt annat än bra.

Jag försöker att skriva av mig på bloggen, jag försöker att ta det lugnt. Men inte ens i mitt trygghetsbo är jag säker från ångest och skuldkänslor över mina känslor.

Jag kämpar och kämpar. Min högsta önskan i världen är att inte behöva kämpa mer. Att bara få komma hem efter en vanlig dag på jobbet och bara lägga mig och slappna av. Att kunna andas ut och känna ett inre lugn skölja över mig.

Jag är aldrig lugn, för det pågår alltid ett stressande krig i min kropp. Jag har aldrig i mitt liv varit helt avslappnad. Jag har aldrig varit bekymmerslös och jag har alltid en viss nivå av stress i min kropp.
Jag är så trött!

Nu är dessutom min ångest värre än vanligt. Hur ska man orka fortsätta kämpa om det bara blir värre fast man kämpar med allt man har?

Jag tvingar mig själv att gå upp ur sängen varje dag, jag kämpar med att klä på mig själv kläder och borsta tänderna när jag går upp. Varje vaken minut kämpar jag för att förmå mig själv att fortsätta kämpa. Jag kämpar mot alla självskadetankar som ständigt plågar mig. Jag vill skära mig, nej det får jag inte! Jag måste skära, jag måste få ur mig min ångest innan jag exploderar. Du får inte skära! Bara dra den vassa metallen mot din hud, fokusera på den varma, pulserande smärtan. Nej, nej, nej! Jag ska inte göra det. Jo gör det! GÖR DET! Nej snälla nej, jag vill inte falla tillbaka. GÖR DET NU! nej, jag jag vill inte. Det är klart du vill, du vet att detta är det ända som hjälper. Det jag vet är att det blir värre efteråt. Men då är det ju bara att skära igen! Nej, jag kan inte skjuta upp mitt dåliga mående med självskador hela mitt liv. SJÄLVSKADA NU!!!

 

Vet inte hur länge jag orkar stå emot. Mitt försvar börjar vackla och jag tror självskadetankarna övervinner mig snart. Jag är trött på att kämpa.

 

Ulrika

1 september 2013 18:34

Otroligt, det är som jag skulle ha skrivit texten. ord för ord.
Utom delen om att självstympa mig. Jag har försökt på flera sätt men klarar inte smärtan. Jag har gjort mig illa på andra sätt istället, förvärrat situationer jag hamnat i som någon sorts självhat. Jag begriper inte varför jag håller på så här. Att jag inte bara kan ta ett bad, en promenad eller tala med någon när det är som värst.
Jag får hålla till godo med ångesten istället och försöka observera den som ett moln på himlen som saakta drar sig förbi.
Det finns bara en sak vi kan vara säkra på i livet: att var och en av oss ska dö. Så varför avsluta livet i förtid?
Jag kan inte vara på den frågan ännu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...