Mamma, Kan inte förstå att det gått ett helt år sedan en av de hemskaste dagarna i mitt liv. Dagen då du för alltid lämnade oss.

Tre dagar innan min tjugoandra födelsedag, dagen då mamma dog. Minns det så väl, Minns vad jag hade för kläder på mig, jag minns vilka skor jag hade på mig, jag minns känslan då vi åkte till dig, minns att jag såg en granne ute med sin hund medans jag hoppade ur den fortfarande rullande bilen för att springa in. Såg ambulansen parkerad utan för din dörr. Minns tankarna "detta får inte vara sant".

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte acceptera det.

Smärtan av att förlora sin mamma är obeskrivlig. Jag får sådan panik varje gång när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen.

De första veckorna efter mammas död kunde jag knappt sova eller äta. Jag drömde mardrömmar och fick synvillor i mörker. Jag var så rädd. All trygghet sögs ut ur min kropp dagen då min mamma dog. Jag minns också ovissheten man kände innan vi visste vad som hänt. Alla frågade "hur dog hon?, Vad hände?" Men jag hade inget svar. Den ena konstiga teorin efter den andra dök upp i mitt huvud. Att mamma dog var ju så oväntat så mina tankar drogs åt mord , luftburna virus och att det skulle vara något dödligt med huset. Mammas granne dog ju helt oväntat bara ett par månader innan mamma så teorierna flög hej vilt. För det kunde ju inte vara en sjukdom? Då skulle vi väl ha vetat? Då skulle ju vårdcentralen sett det när hon var där!

Men , ja. Varför tänkte jag så. Borde ju förstått att vårdcentralen inte bryr sig om att undersöka sina patienter. Det vet jag ju av egen erfarenhet. Var det så att de avvisade min mamma på samma sätt som de jämt avvisar mig? Hade min mamma levt idag om grundligare undersökningar gjorts? om bara vårdcentralen gjort sitt jobb? Det är inget jag någonsin kan få veta.

När jag tänker tillbaka på de första månaderna efter mammas död är det som om jag inte kan förstå att de hemska månaderna och den svåra smärtan är min. Det är som att tänka tillbaka på en annan livstid. Någon annans liv.

Men den smärtan börjar komma tillbaka nu.

Varför var du tvungen att dö? Jag behöver ju dig!!

Jag önskar att jag kunde få träffa dig bara en gång till. Fast ändå inte. För då skulle jag behöva uppleva den hemska känslan av att förlora dig igen.

Sorgeprocessen har inte varit lätt. Man säger ju ofta att sorgen har fem faser

" Förnekande, ilska, köpslående, depression och acceptans "

Jag antar att jag är i fas ilska just nu. Det hoppar fram och tillbaka, vissa dagar är jag arg på allt. Arg på mamma för att hon inte tog sin trötthet på allvar, Arg på vården som missade ett så stort och allvarligt hjärtfel. Speciellt när allt som hade krävts för att hitta ledtråd till felet var ett simpelt EKG test. Jag är arg på världen och arg på mig själv, Varför fattade jag inte hur sjuk hon var?

Andra dagar önskar jag bara att jag och mamma hade kunnat byta plats. Kunde det inte vara jag och mitt värdelösa liv som dog istället för min mamma.

Men det allra flesta dagar känns det som jag lever i en deprimerad och förnekande verklighet. Jag vill inte tänka på mamma för jag vill inte erkänna att hon är borta.

För att hjälpa vår sorgeprocess skickade jag ut ett mail på Facebook till alla mammas vänner där jag bad dem hjälpa oss barn att sätta ihop en minnesbok. Det var lite frågor om hur de träffade mamma och vad de hade för roliga minnen tillsammans. Men bara en enda person mailade sina svar till mig. Det var underbart att få läsa.

Men samtidigt är jag väldigt besviken att ingen av mammas vänner, inte ens de som stod henne närmast vill hjälpa hennes fyra barn med denna minnesbok. Jag antar att det var för mycket begärt att be någon skriva ner sina bästa minnen av någon som gått bort och skicka till personens familj.

Men jag hade verkligen önskat att vi haft denna minnesboken nu. För minnen är allt vi har kvar. Det är bara genom att minnas mamma som vi kan hålla henne i livet.

 

Matilda

27 juli 2013 13:22

<3

Det är så konstigt fortfarande, jag kan inte riktigt greppa det än.
Känner också att jag lever i någon sorts deprimerad förnekelse, har inte kännt så mycket ilska dock. Inte mot mamma i alla fall, utan mer mot mina "kompisar" som inte visade något stöd mot mig.

Det hade faktiskt varit bra med en sådan minnesbok tror jag.
Håller på att göra en själv, ska nog ta med den idag. Får se om vi vill skriva något i den.

massa kramar till dig idag <3 <3 älskar dig bästa syster.

Sara Modigh

27 juli 2013 22:35

Jag älskar dig med

 

caroline

8 augusti 2013 22:52

Hej! jag får tårar i mina ögon när jag läser din text om din mamma, jag är så hemskt ledsen för din förlust och jag känner så väl igen mig i din text, så himla väl. Min mamma gick bort 2 veckor innan min 18 årsdag förra året... Bara sådär, helt plötsligt. Och jag kan fortfarande inte förstå, för allt är så himla utspritt nu, jag har inga svar och ingen verkade bry sig att ta reda på dom. Jag känner igen mig i att du skriver att man kommer på saker för man vill inte tro det, jag kan gå och leta efter henne på stan för jag kan få för mig att hon har flytt undan från sitt liv, jag försöker prata med henne när jag är själv för hon sa till mig att om hon skulle gå bort skulle hon spöka för alla. Men jag har inte märkt någonting. Det gör så ont att förlora någon man står nära, och inte hann säga hejdå till. Jag hoppas att du kommer till fasen accepterande till slut och jag hoppas att jag når den med, jag antar att vi kommer till den tillslut. Men jag ville bara säga att du är stark som klarat dig såhär långt och jag hoppas att du mår bättre inom snar framtid.

http://carolinenaslunds.com

Sara Modigh

8 augusti 2013 22:56

Beklagar din förlust.
För mig är de flesta dagar helt okej, saknaden finns där och man förstår längst inne att hon är borta. Men vissa agar flammar paniken och chocken upp igen, så som det blir när man upplevt hemska saker. De säger ju att sorgen kommer och går , och de stämmer väldigt bra in på mig.
Man måste kämpa på och våga tro på att saker blir bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...