Det första steget i min resa för att förstå att min mamma var för evigt borta började för ett år sedan. 

Fram till denna dag kunde jag intala mig själv att hon fortfarande levde. 

Men nu skulle vi åka till sjukhuskapellet och säga farväl. Vi åkte mot sjukhuset och följde pilarna mot bårhuset. 

Jag var så nervös innan. Jag hade aldrig sett en död människa tidigare. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. 

Vid det här laget hade ju mamma varit död i tre veckor och genomgått en obduktion.  

Jag föreställde mig det som många beskriver, en blek, vaxartad människa som ser ut att sova. 

Det var en beskrivning långt ifrån den verklighet som jag möttes av. Det kanske var därför jag blev så chockad när jag såg min fina vackra mamma ligga där och se så...ja, Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig.

Men hon såg gammal ut, hon hade blivit 40 år äldre under dessa tre veckor.

Vi samlades runt mamma och jag kunde, även om det var tre veckor försent äntligen hålla hennes hand så som jag lovade när jag var fyra och ett halvt år gammal.

Men jag var för sent ute, jag åkte inte med mamma upp i himlen.

Dagen då vi var på sjukhuskapellet var en jättevarm dag och kontrasten från att komma in ifrån detta varma soliga väder in i ett rum för att titta på sin mamma och känna kylan stråla ut från hennes kropp var otroligt obehaglig. 

Man kunde känna kylan från kroppen bara av att stå bredvid kistan. När jag höll hennes hand var den så kall. 

Samtidigt så var det varmt i rummet så det började formas kondens på mammas kropp. Små små vatten pärlor som påminde om svett. Jag var hela tiden livrädd att hon helt plötsligt skulle hoppa upp, Samtidigt önskade man lite att hon faktiskt skulle resa sig. Jag ville att hon skulle sätta sig upp och säga "jag mår bra". Men det hände inte.

Ju längre vi var där desto mer insåg man att hon är verkligen borta.

Detta är en människa utom all räddning, hon är död. 

Jag var en av de första att gå in till mamma, Jakob har berättat att jag skrek. Men det minns jag inte. Skrämde förmodligen alla andra ganska mycket. Det var en i familjen som var rädd och osäker på om hen ville se mamma. Så jag tog bilder på henne i kistan. Hen tittade först på en bild på mammas händer innan hen vågade gå in och titta på mamma. Jag hoppas verkligen att hen inte kände sig tvingad eller att vi pushade på för mycket genom att fråga flera gånger och ta bilderna som hen tittade på innan.

Själv ångrar jag inte för en sekund att jag gick in och sa hejdå, jag kunde få röra mamma en sista gång. Jag fick se henne en sista gång och jag fick även se henne på ett sätt som hon kanske hade sett ut när hon blev gammal. 

För två veckor sedan raderade jag äntligen bilderna jag tog från min mobil. Jag kunde inte med att ta bort dem innan. Det känns lite som en befrielse att jag klarade av att ta bort dem. Nästa steg får bli att slänga chokladen jag fick av mamma sista gången vi träffades. För det känns inte riktigt normalt att spara en choklad i flera år bara för att mamma höll i dem några dar innan hon dog. 

Mamma hade varit på Cloetta och handlat så hon praktiskt taget tvingade på oss de där chokladkakorna som jag egentligen inte ville ha och nu kan jag inte slänga dem. 

När man förlorar någon man älskar vill man hålla fast i allt man har kvar, så både bilderna från sjukhuskapellet och de där chokladbitarna kändes som bitar av mamma som jag raderar ur mitt liv när de försvinner. 

 

Mickan

22 augusti 2013 15:29

Du är så stark

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...