Direktlänk till inlägg 13 januari 2014
Jag är 23 år gammal. Har aldrig haft ett jobb, har inga pengar och har inga vänner.
Jag har värk i kroppen som i bland verkligen får mig att överväga att avsluta mitt liv. För jag vet inte hur jag ska hantera smärtan.
Jag gråter mig till sömns, kan ligga vaken i många timmar och bara ligga och skaka för jag har så ont.
Ångesten greppar tag allt hårdare och suger ur all energi ur min kropp.
Jag har så många problem som jag inte ens vill prata om, jag skäms för mycket.
Problem som man inte borde ha som tjugotreåring.
Jag är rädd för vårdcentralen så jag skjuter upp allt som jag egentligen borde kolla upp. För jag är rädd för att bli lika illa bemött igen. Nu har jag massor med saker som jag borde och måste fixa, som jag inte gör. För att jag är så rädd för vårdcentralen.
Om man kan leva med minus på energikontot så vet jag hur det känns. För jag är så trött att jag måste vila efter vilan. Jag orkar inte stå upp mer än ett par minuter och jag kan inte gå några längre sträckor, och riktigt dåliga dagar kan jag inte ens sitta upp och måste jag gå på toa, får jag lägga mig på golvet och vila på vägen till toan.
Sen en dag vaknar jag upp och känner mig nästan normal igen, jag är pigg har energi och tusen saker att göra. Jag fortsätter i samma takt som innan och det funkar bra, fram tills att jag går rakt in i "väggen" vissa dagar är väggen långt bort och andra går jag in i den bara jag reser mig upp. Det är så svårt att leva när man inte vet vart väggarna sitter.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se