Direktlänk till inlägg 21 januari 2014
Jag ser döda människor! Inte sjättedinnet style, utan mer som synvillor i ögonvrån. Eller är det kanske mer av en känsla? Jag vet inte. Men jag "ser" och känner ofta att det ligger lik i mitt hem. Jag kanske går in i badrummet och så ser jag i ögonvrån att det ligger en död människa i badkaret och jag vågar knappt vända mig om av rädslan över vad jag kommer få se.
Kanske beror det på att jag börjat tänka mycket på döden. Jag tänker på mamma och jag tänker på morfar. Jag tänker på hur jag kommer dö och jag är rädd att andra i familjen ska dö.
Det är obehagligt att tänka på att jag faktiskt ska dö, inte för att jag är rädd för att vara död. Utan för att jag är rädd för att tiden innan dödsögonblicket ska vara plågsam.
Jag är rädd för att det ska göra ont eller vara otäckt. Jag vill inte veta när döden kommer. Jag vill dö som mamma. I sömnen helt utan förvarning.
Jag är också rädd för hur stora handikapp jag kommer ha innan jag dör. Jag är rädd för att min ms kommer göra mig så svårt handikappad att jag inte kommer kunna gå på toaletten själv.
Om den dagen kommer och jag blir så dålig/sjuk/skadad att jag blir liggandes i en säng som en grönsak så vill jag att alla livsuppehållande behandlingar avslutas.
När man ändå pratar om döden så kan jag ju tala om att jag är organdonator sen snart sex år tillbaka. Jag har valt att donera mina organ både för transplantation men också till forskning. Jag tycker att alla borde överväga att bli organdonatorer för det finns så otroligt många sjuka människor vars liv hänger på att människor som du och jag gör ett aktivt val medans vi fortfarande lever.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se