Något man ofta hör och läser om psykiskt sjuka är "Hen har redan fått så många chanser att bli frisk"

Oftast innebär dessa "chanser" mediciner, psykologkontakt och inläggningar på diverse behandlingshem. 

Blir då inte den psykiskt sjuka frisk av detta så ses man som jobbig och besvärlig som "slänger bort hjälpen"

Samtidigt finns det cancersjuka som ingen någonsin klagar på trots att de sumpar chans efter chans att bli friska när de får cellgiftsbehandling efter cellgiftsbehandling.......eller?

Något man måste inse när man pratar om sjukdomar vare sig de är fysiska eller psykiska så är det att alla behandlingar inte alltid fungerar! Man kan göra allting rätt och följa alla behandlingsplaner och ändå inte bli frisk. 

Många psykiska problem är väldigt svårbehandlade och jag tror inte att dagens psykiatri är utrustade för att ge varje patient en individuell och noga uträknad behandlingsplan. Så som jag upplever psykiatrin så är det mer ett ställe där symptom försöks medicineras bort med otäcka mediciner och funkar inte det så förvaras man inlåst någonstans tills det värsta lugnat sig.

För mig är inte detta en ärlig chans, och jag är inte heller förvånad att så många misslyckas med att bli friska när de för en sådan här "chans".

Jag kan ju bara prata om mig själv såklart, men medicinerna jag fått har gjort mig sjukare och även skadat mig genom biverkningar, Samtalsterapin jag fått har visserligen varit bra, men jag har ändå aldrig träffat någon jag känt mig helt bekväm med och samtalen svävar ofta iväg till prat om annat. En bra samtalsterapeut borde ha en bättre förmåga att locka fram de saker som är så svåra att prata om. 

De gånger jag har varit inlagd har varit fruktansvärda. Det är ett fängelse. En plats där jag upplevde att jag blev straffad för mitt misslyckande att leva ett normalt liv. 

Idag är jag fortfarande svårt sjuk, klarar inte av saker som man normalt sett borde klara. Men jag är ändå mycket friskare nu än jag någonsin tidigare varit (psykiskt alltså).

För mig har det ingenting med psykiatrin att göra, utan det har varit på grund av eget hårt arbetande , där jag själv satt upp små målbilder, där jag själv letat information på internet för att få mer förståelse för min sjukdom och de svårigheter jag ställt inför. 

Jag valde ju att sluta med all psykofarmaka, och det var det bästa val jag någonsin gjort. 

Jag kämpade mig ut ur mitt självskadebeteende och det gjorde mig så mycket friskare.

Jag bestämde mig för att sluta dricka cola och sluta röka vilket också var två av de trygghetsbeteenden jag hade för att klara min ångest. Detta gjorde mig också friskare.

Jag bestämde mig för att äta fler gånger om dagen trots att det är svårt och jobbigt. Men det har också hjälpt mig då jag får mer energi när jag äter oftare.

Jag har själv utsatt mig för saker jag tycker är svåra och jobbiga. Jag själv tog initiativet att ge mig ut i djuraffärer med mina katter för att exponera mig för det jag avskyr mest. Människor i stora mängder.

Jag har tagit små steg och sakta men säkert blir jag bättre och bättre, men samtidigt tror jag att förändringen måste ske vid rätt tidpunkt. Hade någon tvingat mig att sluta självskada, sluta röka och kastat in mig i en fullproppad buss för 3 år sedan hade jag inte blivit frisk, och jag upplever att det är på det viset dessa "chanser" ser ut.

Jag har många gånger tvingats till saker jag inte varit redo för och på grund av det blivit väldigt mycket sjukare, ibland i flera år efteråt. 

Jag kan än i dag inte åka buss för jag blev så "skadad" av att bli tvingad in i den fruktansvärda handlingen när jag "behandlades" som ung. Jag har mardrömmar om skolor och behandlingshem än idag för att jag blev så skrämd och otrygg av att tvingas in i de miljöerna. 

De flesta "chanser" jag fått av psykiatrin har ju faktiskt gjort mig sjukare...Så varför ska jag skuldbeläggas för att "slänga bort mina chanser" när jag gjort allt de sagt åt mig och bara blivit sjukare?

 

Bibi

8 februari 2014 12:30

När du skrev om hur du upplever psykatrin så håller jag med dig 100% jag tycker själv att psykatrin i Sverige är väldigt dålig, läste för ett tag sen på smp att det var en man med självmordstankar som hade väntat jätte länge på att få hjälp men innan han kunde få hjälp så valde han att ta sitt liv och då tänker jag, ska det verkligen va så här? ska en person med starka självmordstankar ens få stå i kö för att få hjälp?
har följt din blogg i några år nu och måste säga att du är en väldigt klok och fin kvinna! och ärligttalat så fick du mig att sluta med psykofarma och är nu mer stabilare än vad jag har varit på år haha! kram

http://solus.blogg.se

Sara Modigh

8 februari 2014 14:29

Tack :) och Vad kul att höra att du känner dig stabilare.

Jag tycker också att det är helt fruktansvärt att det ska behöva gå så långt att människor tar sina liv för att det är för långa väntetider. Det är ett stort svek mot alla människor som har psykisk ohälsa.

 

Sara

10 februari 2014 02:02

Bra skrivet!

Jag själv har slutat med ALL min medicin jag fått sen jag blev diagnostiserad ADHD och sen för bara ett litet tag sen ADHD med bipolära inslag.
Jag varit lite som en försökskanin med att testa olika mediciner för att se IFALL dom funkar på mig, vilket dom inte gjort.

Jag fick nog, eller snarare min pojkvän fick nog och ifragasatte VARFÖR bara mediciner och inget annat typ???
Jag slutade helt och nu mår jag bättre än nånsin. Har ff lite hummörsvägningar med mera och sånt men det får man ju kanske lära sig att leva med, och informera omgivningen om det istället.

Psykvården i sverige borde bli såååå mkt bättre men jag måste ändå säga att jag blev bra bemött och blev trodd på för första gången sen jag fick tydliga symtom i tonåren. Det var grymt skönt!

http://hungryeyes.bloggplatsen.se

Sara Modigh

10 februari 2014 15:17

Jaa, Det är ju svårt att hitta mediciner eftersom det funkar så olika hos olika människor. Ibland har mat tur och hittar rätt direkt och andra gånger får man testa sjuttioelva olika mediciner och hittar ändå ingen som fungerar. Jag mår ju fortfarande dåligt psykiskt, men mår så mycket bättre när alla jobbiga biverkningar försvann.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...