Direktlänk till inlägg 14 mars 2014
"För er som inte vet hur det är att må och leva såhär, så kan jag försöka att förklara lite. Tänk dig att du har brutit båda benen. Tänk dig att dina ben är krossade, du skriker efter hjälp. Det finns tusentals människor omkring. Tänk dig att 80% ignorerar dig, bara går förbi och skiter totalt i hur mycket smärta du blir tvungen att utstå. Resten av dem säger åt dig att sluta klaga.
"Ställ dig upp och gå för fan! Du bara överdriver! 'Jag har också brutit benen en gång, men jag ställde mig upp och gick ändå!'."
// http://nothingreally.bloggplatsen.se/2014/03/12/10596715-vardelosa-vardelosa-skitliv/
Denna liknelse förklarar tydligt hur det känns att vara deprimerad i dagens samhälle.
Både jag och många andra med psykisk ohälsa av nått slag har fått höra kommentarerna som påpekar att vi överdriver, är lata eller bara ska skärpa oss och "bli friska".
Antingen är det från "depressionsexperten" som säger " Jag har faktiskt haft en depression och jag tog mig i kragen och tvingade mig att fortsätta jobba och då blev allt bättre" eller så är det från okunskapen " Men ska du inte ta och gå en promenad, det får i alla fall mig att må bättre när jag är deppig". Tredje är från fördomarna " Du, Depression är bara ett påhitt från lata människor, Sluta upp att leva på mina skattepengar och skaffa dig ett jobb"
Jag har själv fått uppleva dem alla i många olika format. Vissa som sägs i bästa väl mening men som ändå bara blir så fel och känns så skuldbeläggande. När någon säger " Men om du bara kommer ut lite om dagarna så kanske du mår bättre" känner jag personligen förminskar min kamp. Om man blev frisk av att "gå ut lite" så skulle väl ingen bli sjuk. Men en depression är inte så enkel, och visst finns det dem som är deprimerade och mår bättre när de får komma ut.. Självklart. Men alla fungerar på olika sätt och det som funkar för dig kanske inte funkar för mig. När någon då får det att låta som värdens enklaste sak att muntra upp sig själv vid en depression så förminskar det min ständiga kamp för att ens orka existera.
Sen finns de också de kommentarer som i bland kommer som är direkt illasinnade. Kommentarer med mycket har och frustration bakom sig. Kommentarer om att sådana som mig borde spärras in långt från normala människor, kommentarer om att jag är en börda som kostar samhället massor med pengar. Kommentarer som får mig som människa att känna mig utan värde.
När man gör som Nothingreally och byter ut den psykiska ohälsan mot något fysiskt som brutna ben, ja då sätter man ett helt annat perspektiv på saker och ting. Det förmedlar en bild som för många är mycket lättare att förstå.
Kanske är det för att psykisk ohälsa än idag är tabubelagt och allmänkunskapen om psykiska sjukdomar är i dagsläget inte särskilt stor hos gemene man.
Men genom att tala på ett sätt som de flesta kan förstå kan man ge en tydligare bild av hur det är att må psykiskt dåligt.
Man säger inte till någon som brutit båda sina ben att de ska ställa sig upp och gå lika lite som man ska säga till någon med en depression att den ska ta sig i kragen och vara glad.
Man säger inte till någon med cancer " "Det finns inget som heter cancer, det är bara ett påhitt för lata människor för att slippa jobba" , Man säger inte heller så till någon med en psykisk diagnos.
Man säger inte "Jag var snorig förra veckan och jag gick till jobbet ändå till någon med allvarlig influensa.
Så innan ni säger något om en persons psykiska ohälsa, tänk på vad ni skulle sagt om det rörde sig om en fysisk skada eller sjukdom!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se