Direktlänk till inlägg 19 mars 2014
Jag känner ofta att jag måste bevisa att jag har en giltig anledning att må dåligt. Det är ett försvar på något vis, för att bevisa att jag inte bara är en lat och bortskämd liten skit.
Jag känner ett behov av att förklara mig, bevisa att det är okej att jag mår dålig.
Kanske är det så för att jag i många år levde utan "bevis" (diagnos) och då blev väldigt illa behandlad.
Jag fick höra att jag var lat, Att jag skulle skärpa mig och att jag var en bortskämd skitunge som aldrig skulle komma någon vart i livet. Jag kan inte ens räkna gångerna som någon sagt att jag överdriver för att slippa jobba/gå i skolan.
Så när någon frågar vad jag jobbar med, eller tittar snett på mina ärr känner jag att jag måste förklara..Jag har ju en anledning till att jag mår/har mått så dåligt i mitt liv.
För när man har Asperger, ADD, Generaliserat ångestsyndrom med panikångest, Atypisk depression, Perniciös anemi, Multipel skleros, flera år av mobbning, har förlorat en förälder och haft ett generellt tufft liv måste det väl ändå vara okej att må dåligt?
Eller?
Jag känner ofta att ja spelar en roll som en glad och trevlig tjej, och jag trivs med den rollen för jag vill ju vara glad och trevlig.. Men jag är inte så glad som många tror.
Det är också rätt jobbigt när man känner att ma inte kan släppa sitt skådespel knapt ens inför sig själv.
Kan inte ens räkna gångerna som jag suttit och pratat och skrattat med människor när jag på insidan skriker av psykisk smärta. Många gånger har jag umgåtts med familj och vänner och sedan gått raka vägen hem och självskadat för att jag stängt inne all panik och ångest och sedan inte kunnat hantera den ångesten när den väl byggts upp och förtryckts inom mig.
Idag är det inte lika illa som det har varit. Jag är gladare nu och mår bättre över lag.
Men just den lilla detaljen att jag hela tiden känner att jag måste ha en förklaring till varför jag mår dåligt, att jag behöver försvara min rätt att må dåligt och att inte klara av allt som alla andra klarar.
Jag tror att mycket kommer från tiden i skolan då jag aldrig blev trodd.
När jag levde med svår psykisk ohälsa utan att kunna bevisa det för någon och där med inte heller fick någon hjälp eller förståelse från någon.
Som när min gamla rektor träffade min mamma på stan för ett par år sedan och sa "Har Sara skärpt till sig än?"
Hur kunde de inte inse att jag var sjuk? Varför kunde de inte inse att det inte handlade om att "skärpa till sig"? Jag har en psykisk funktionsnedsättning! Det är inget jag kan "skärpa mig" ifrån!
Jag önskar att jag hade haft mina diagnoser när jag gick i skolan, för då kanske jag inte hade blivit lika illa behandlad eftersom jag då hade haft en giltig anledning till att må dåligt.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se