Jag trodde aldrig att jag skulle behöva upleva en sådan här dag igen. Just idag minns jag aldeles för väl varför jag svor på att aldrig utsätta mig för en skola igen.

Jag började i den nya klassen idag. En klass jag inte alls trivs med. Bråkigare, stökigare och upplagd på ett sätt som inte alls passar mig. Hela rasten spenderades gråtandes inne på en toalett och när lektionen sedan började igen kunde jag inte klara av båket och stöket.
Som alldeles för mycket påminde om den värsta tiden i mitt liv och jag sprang ut från lektionen.
Jag klarade inte av att vara kvar.

Jag försökte samla mig men trårna bara rann och rann. Det här känns för tugnt.
Så jag åkte hem för jag klarade inte mer.
Hela vägen på bussen har jag försökt hålla in alla tårar och när jag kom hem bara föll jag ihop och skrek och grät på golvet.

Det gör så ont i mig.
Jag avskyr att detta ska vara så fruktansvärt svårt.
Jag vill klara av att leva!
Om jag inte klarar av att utbilda mig hur ska jag då någonsin komma någon vart?

Jag faller bara djupare och djupare och skolan blir jobbigare och jobbigare.
Jag mår så dåligt att jag knappt tar mig upp ur sängen. Allt känns så tugnt. Bara tanken på att resa sig från sängen för att gå på toa får mig att känna gråten i halsen.
Är det verkligen meningen att varje andetag ska kännas som en kamp? Ska man verkligen behöva önska att man aldrig vaknar igen när man går och lägger sig?
Är det verkligen såhär livet ska vara?

 

Matilda

5 november 2014 14:36

usch fy fan alltså :(
Skickar strykekramar åt dig <3 <3

Sara Modigh

5 november 2014 20:23

Tack

 

Carmen

5 november 2014 18:00

Nej det ska man inte Sara! Men du har kämpat så hårt hittills och jag tycker det är starkt gjort av dig! Visst finns det dagar som är jobbiga men låt dig inte tryckas ner av det. Du klarar det! Kramar !!
Ps. Du är min förebild :)

 

Zara

6 november 2014 07:41

Usch låter inte som en bra dag.
Hoppas det blir bättre.
De flesta på Moa är ju hyfsat vuxna så de borde ju inte bete sig som folk gjorde när vi var 13 - 16.

Kan du inte prata med läraren om att du tycker det är stökigt och behöver lite lugnare?
Annars kanske du kan få sitta i ett grupprum och jobba självständigt eller hemifrån?

Jag klarade knappt av att vara i skolan när jag gick på Moa. Så jag gjorde det mesta hemifrån.

Hoppas det löser sig!

Massor med styrkekramar!

http://onkens.blogspot.com

Sara Modigh

6 november 2014 09:13

Ja eftersom det är vissa personer i klassen som beter sig som barnrumpor så ska jag testa att läsa denna kursen på distans. Men jag tycker det är svårt. Men just nu klarar jag inte av att vara i klassrummet och kan jag inte vara på lektionen är det onödigt att ens åka till skolan.

Jakob ska försöka ringa och prata med skolan om hur det går att lösa.
Jag orkar liksom inte med något längre. Jag har varit för stark för länge.

 

RymdPojken

6 november 2014 14:39

Jag skickar över en styrkekram och all min kraft till dig... keep on fighting, det kommer att bli bra, men jag förstår att det är tufft, ta små steg... baby steps <3

http://therymdboy.blogg.se

Sara Modigh

6 november 2014 14:43

Tack så mycket. Det behövs just nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...