Jag kan inte räkna alla gånger som jag gråtit mig till sömns på grunt utav smärta. 

År 2010 drabbades jag av en fruktansvärd värk i knäna. Det bröt ut i samband med att jag hade svår anemi till följd av B12-brist. 

Då tänkte jag att det kanske hade något med anemin att göra för jag hade massor med konstiga symptom då. 

Symptom som försvann efter att jag fått min behandling. 

Men två av symptomen stannade kvar och kom och gick lite i perioder, och det var myrkrypningar i tårna och värken i knäna. 

Myrkrypningarna satt längst ut på stortårna så jag tänkte att jag kanske hade fått nervskador av min blodbrist och struntade i det och eftersom det kom och gick i perioder störde det mig inte så mycket. 

Men värken i knäna.

Det gjorde så ont ibland att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. 

Men värken kom och gick och jag kunde inte riktigt förstå vad det var som triggade igång den. Men efter ett tag började jag se samband mellan kyla och smärta och överansträngning och smärta. Jag började undvika att gå ute när det var kallt och halt och jag undvek trappor och det hjälpte. 

Men jag blev väldigt låst.

Så efter två år med denna värk bestämde jag mig att jag måste få hjälp med detta. 

Min make ringde till vårdcentralen och bad om en tid.

Men det fick jag inte. För i telefonen tyckte man att det var "psykiskt" och att det skulle gå över snart. 

Du hade jag haft ont i två års tid. 

Jag kände mig väldigt ledsen och rädd över att jag inte kunde få hjälp för "tänk om det hade varit något allvarligt".

Några månader senare dog min mamma och det var då alla symptom verkligen började eskalera. Smärtan jag haft i knäna blossade upp riktigt ordentligt och jag fick även samma slags smärta i käkarna. 

Jag hade så ont att jag inte kunde fokusera på något annat. 

Jag kände mig helt desperat för det gjorde så ont. Jag trodde då att det var för att jag var så spänd och upprörd över mammas död som gjorde att jag fick så ont. 

Och efter ett tag så gick ju smärtan över igen. 

Men andra konstiga symptom började dyka upp istället. Myrkrypningar, känsla av att trampa på saker fast det inte var något där, brännande och isande smärta i huden, "elstötar" genom ryggraden, tjut i öronen, synstörningar och svårigheter att påbörja rörelser. 

Symptomen kom några i taget och de kom och gick och jag sökte hjälp igen och ingen och igen och fick ännu en gång höra att det bara var ångest.

Jag kände mig så frustrerad och började tänka på alla de gånger jag vänt mig till vårdcentralen och inte blivit tagen på allvar. 

Jag började tänka att jag kanske var allvarligt sjuk och skulle dö bara för att ingen lyssnade. 

Det kändes som om jag bara stod och skrek och bankade inför döva och blinda människor.

Inget jag berättade fick någon att reagera. 

Under år 2013 var jag på vårdcentralen och akuten 6-7 gånger innan jag äntligen fick en remiss för att göra en magnetkameraundersökning. 

En undersökning som visade på tydliga förändringar och så satte utredningen igång. I oktober 2013 fick jag domen.. Du har Multipel Skleros.

Jag hade misstänkt det, alla symptomen jag hade haft hade stämt så bra in och varit så typiska för MS, men det var ändå en svår diagnos att få. 

Jag blev chockad och rädd, men samtidigt så släpptes en tyngd från mina axlar. Jag var inte bara knäpp. Jag hade rätt i att det var något som varit allvarligt fel. 

Jag blev också väldigt arg, arg på vårdcentralen som trots mina tydliga symptom ändå skyllde på min ångest och vägrade göra några vidare utredningar.

Jag fortsatte att kämpa för att få en utredning. Men tänk om jag inte hade orkat det. Hur länge hade jag fått gå odiagnosticerad då, och hur sjuk hade jag hunnit bli då? 

Jag fick börja med bromsmedicin bara en vecka efter diagnosen och jag var tvungen att ge mig själv en spruta varannan dag. Men bromsen gav ingen effekt och bara fyra månader efter diagnos fick jag gå in på andra linjens behandling med starkare och mer potenta läkemedel. Så i dagsläget får jag dropp på sjukhuset var fjärde vecka. 

Jag mår efter alla omständigheter mycket bättre nu, men jag har flera skador på nerverna i centrala nervsystemet och jag lever med smärta dagligen. 

Jag känner mig ofta febrig, har brännande smärta i ryggen, har ofta huvudvärk och har svårt att göra vissa rörelser för att det framkallar smärta eller obehag. Jag kan till exempel inte böja mig fram utan att det känns som om hela hjärnan är svullen och ska explodera ut ur skallen och jag kan inte hålla armarna ovanför huvudet utan att få iskalla myrkrypningar och en otäck trötthet i hela kroppen. 

Men knäna gör inte ont så ofta längre i alla fall. Det är ju alltid något. 

Värken i knäna har försvunnit sedan jag började med droppet så jag blir bara mer och mer övertygad om att det var ett tidigt skov och att min MS förmodligen bröt ut flera år innan jag fick min diagnos. 

 

victoria

1 april 2015 15:36

hejsan! först måste jag bara säga att du är så otroligt stark och inspirerande, och vacker! :) jag hittade din blogg för inte så länge sen och har läst lite om vad du gått igenom. är själv en 17 årig tjej som är deprimerad, skär mig själv och har självmordstankar. och önskar verkligen att fler människor tänkte som du! det är tyvärr för många som har fördomar om saker som att man skär sig osv, men kändes skönt när jag hittade hit, man känner sig liksom inte lika ensam. så aa det var väl allt jag hade att säga haha

Sara Modigh

1 april 2015 15:43

Hej Victoria, och välkommen hit :)
Så roligt att höra att du gillade min blogg och tack så mycket för att du delar med dig.

 

Maria

1 april 2015 17:53

Hej igen. jag håller ju också på att utredas för MS, nåt som jag känt senaste tiden är att det gör ont att hålla i kalla saker, tex hålla i en kylskåpskall fläskfilee medans man skär upp den. Är det något du känner igen?? Jag vet att MS kan uttrycka sig många olika sätt. Kram Maria

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

1 april 2015 19:35

Ja, det är faktiskt något jag känner igen. Jag har väldigt svårt för att hålla i kalla saker för jag får en sådan konstig smärta som typ strålar upp genom armen.
Samma sak med att stå på väldigt kalla golv.

 

Maria

1 april 2015 22:24

Tack för svar, jag skriver till dig på fb om jag får några fler funderingar.

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

2 april 2015 00:05

Jättebra! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...