För två år sedan skrev jag det här inlägget:

Jag kommer så väl ihåg den där frustrationen och skräcken jag kände då. 

Det skrämmer mig fortfarande att vårdcentralen var så nonchalant inför de symptom som uppvisades. 

Just då var jag så otroligt sjuk och INGEN ville lyssna på mig eller tog det på allvar.

Jag visste att något var väldigt fel och jag fruktade verkligen för mitt liv. Jag kände mig döende. 

Jag tror inte att ni förstår paniken man känner när man vet att man är svårt sjuk och ingen tror på det.

Under flera månader så ignoreras det och skylls på saker relaterat till min psykiska problematik. 

Men jag visste att det var något annat, något fysiskt. Men jag visste inte vad. 

Jag var jätterädd, tänk om det var något dödligt? Något som skulle ge mig skador för livet om jag inte fick hjälp fort?

Tankarna var många vid det laget och jag började själv söka information och allt mer tydde på MS.

Varje sak som jag hade känt och som jag hade sökt hjälp för på vårdcentralen stämde in på MS-diagnosen och jag blev mer och mer övertygad om att det var MS jag hade. 

Just då kände jag mig så otroligt sviken och övergiven. 

Jag satt där hemma i min lägenhet helt ensam om dagarna och kände hur jag blev sjukare och sjukare. Fick ena skovet efter det andra och jag fick ingen hjälp. Flera månader gick och jag var på vårdcentralen vid flera tillfällen och jag kände att jag inte fick någon respons. 

Jag blev mer och mer uppgiven över att ingen lyssnade på mig och tog mina problem på allvar.

Skulle de någonsin lyssna eller skulle jag få sitta i min ensamhet och ruttna bort tills jag dör?

Två år har gått sen jag skrev det där inlägget och jag fick ju tillslut min diagnos.

Jag fick en diagnos eftersom jag inte gav upp. Jag tjatade och tjatade och kom tillbaks gång på gång för att få en utredning. 

Men vad hade hänt om jag faktiskt hade gett upp efter det där besöket hos läkaren som var så övertygad om att det bara var lite ångest?

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade fått medicin mot min ms?

Med tanke på hur snabbt förvärrande min MS var så tror jag att det hade kunnat gå väldigt illa. 

Jag fick gå in i andra linjens behandling efter bara fyra månader med diagnosen då jag fick skov trots den första bromsmedicinen jag fick prova.

Det gör ont i mig när jag tänker på hur otroligt svårt det är att få hjälp när man har en psykisk diagnos sen tidigare. 

Eftersom jag varit väldigt öppen med vad som hände mig har flertalet personer anförtrott sig till mig med liknande historier så jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om den här upplevelsen. 

Jag hade ju ändå turen att vara i en psykiskt frisk period i mitt liv och ha mycket stöttning runt omkring mig så att jag orkade fortsätta kämpa för att få en ordentlig utredning. Är man sjuk så orkar man inte alltid kämpa för att få vård. Alla har inte den möjligheten att kämpa så.

Så vad händer då med de människorna?

Vem ska hjälpa dem att kämpa?

 

Zara

27 juni 2015 14:26

Hade varit intressant och höra vad de personer som nonchalerade dig hade sagt om man konfronterade dem idag!

Du är så stark som orkde fortsätta kämpa. Är nog många som inte hade orkat om de var i samma sits.

http://onkens.blogspot.com

Sara Modigh

27 juni 2015 15:02

Ja, det är ju väldigt hemskt att det är så.
Jag gjorde en anmälning till IVO men de brydde sig inte direkt.
:(

 

Annie

29 juni 2015 09:48

Ja det är verkligen dåligt!
Och att överlag inte bli trodd på när man beskriver allvarliga symtom hos läkaren är verkligen skrämmande :(

Man går inte direkt till läkare eller HC för att det är kul.
Har hänt mig flera ggr att läkare gett fel diagnos, eller viftat bort det, då hade ju inte jag nån psykisk diagnos men ändå. Så dåligt!

Varför chansa med människors liv, det är väl bättre att kolla upp en gång för mycket än en gång för lite?

Bra att du stod på dig!

Kramar

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

29 juni 2015 10:28

Ja, det är verkligen jättehemskt att det ser ut så.
På den tiden det tog innan jag fick min diagnos så han ju min sjukdom förvärras väldigt mycket.
Hade jag fått en utredning tidigare så hade jag fått diagnosen tidigare och jag hade haft broms insatt som kunde hindrat alla de skov jag han få som lämnat rester kvar som stör mig i mitt liv.
Jag har ju flera skador i både hjärnan och ryggmärgen som uppstått under tiden då jag egentligen borde fått en utredning och diagnos.
Det gör mig ledsen att min livskvalitet hade kunnat vara bättre om de hade lyssnat på mig.

Men samtidigt så fick jag ändå diagnos snabbt eftersom jag tjatade mig till det.
Hade jag inte haft så många tydliga skov hade det ju kunnat gå många år innan någon lyssnade.

 

Diana

23 augusti 2015 21:34

Jag är precis där nu, det känns som att jag håller på att bli sjuk i huvet av att vänta. Och att ingen lyssnar. Det är sjukt att det är såhär. Man måste kämpa för att få hjälp när man egentligen inte orkar.

Sara Modigh

23 augusti 2015 23:37

Tråkigt att höra.
Man blir så arg över att det är så många som har så svårt att få hjälpt. Så borde det inte vara.
Det är ju som om man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...