Min syster skickade en länk till mig igår, det var en tidningsartikel om hur patienter har behandlats inom psykiatrin i Skåne.

Det var verkligen inte någon rolig läsning. Artikeln handlade om hur illa patienter behandlas inom vuxenpsykiatrin i Malmö och Lund. Trots att jag inte varit inlagd just där, så kan jag ändå säga att jag kände igen mig lite i en del av det som skrevs. Att personalen plågar patienterna för sitt eget nöjes skull. 

Detta hände mig när jag var ett barn, alltså när jag var inlagd på barnpsyk!

Men för mig handlade det inte om några fysiska övergrepp, utan psykiska. 

Männen som jobbade på avdelningen som jag var inlagd på skrämde mig så mycket att jag än idag känner ångesten komma krypande så fort jag är i närheten av byggnaden där jag var inlagd. 

Jag har senare i livet kommit i kontakt med fler som råkat ut för dessa män och de har vittnat om samma sak, att de skrämmer och dominerar både barn och vuxna i sin omgivning. 

Att de uppträder väldigt hotfullt och aggressivt och finner nöje i det. 

Så jag är inte den enda ungen att bli livrädd för de där gubbarna. 

När jag var inlagd så låg jag i mitt rum och grät de dagarna som männen jobbade, inte på grund av anledningen som i första hand fick mig inlagd utan jag grät utav av skräck. 

Så otrygg, ensam, övergiven och skräckslagen som jag var då har jag nog aldrig varit vare sig före eller efter tiden på barnpsykiatrins inläggningsavdelning. 

För det var verkligen en skräckupplevelse som förändrade mitt liv. 

Där och då bestämde jag mig för att aldrig någonsin visa psykiatrin exakt hur dåligt jag mår, just för rädslan att bli inlagd igen. 

Det blev jag ju dock ändå, två gånger till blev jag inlagd var av en av gångerna var på barnpsyk igen. 

Men jag lyckades kämpa mig där ifrån på ett dygn, och på vuxenpsykiatrin lyckades jag spela så frisk efter mitt självmordsförsök att jag fick komma hem efter tre dagar. 

Jag tänker aldrig någonsin utsätta mig för risken att bli inlagd hos psykiatrin igen, och att jag känner så beror på mina tidigare upplevelser. 

Det beror på två vuxna män som skrattade åt, förolämpade, skrämde och var elaka mot en trettonårig liten flicka med svår ångestproblematik. 

När jag stolt och glatt visade upp min lilla hundvalp som vi hade hemma så skrattade männen och sa att det var en ful kärringhund och de kallade honom astmahund och gjorde grisgrymtande ljud för att härma hur hunden lät när den andas, och så skrattade de högt. Mitt hjärta brast i tusen bitar och jag blev så sårad. Det var ju min älskade lilla hund de pratade om. 

De förklarade för mig hur otroligt töntigt det var med sådana hundar och började prata om kamphundar som var så mycket bättre. Det pratades om hur dessa hundar kunde slita strupen av andra töntiga små hundar, och de pratade om hur starka dessa kamphundar var.

De gjorde det tydligt att inga småtjejer och deras tanthundar skulle ha en chans mot dessa stora, starka och otroligt bra kamphundarna. 

Så som de pratade då, fick de mig att tro att jag skulle bli överfallen och få min hund dödad i vilken stund som helst. 

Det är märkligt hur vissa människor har en förmåga att få sina ord att träffa rakt in i hjärtat och samtidigt ta sig in i hjärnan och ge en sådan hemsk skräck. 

Kanske är det ett tonläge, eller de där blickarna som på något vis sa att detta inte alls är ett skämt.

Oavsett hur det var, så skrämde de mig så otroligt mycket.

Det fanns alltid en ton av förakt i deras röster och de gjorde också klart för mig vad de tyckte om mig och andra barn med min problematik. 

De pratade om hur bortskämda jag och alla andra ungar där var, som tror att de ska få allt serverat på silverfat medans de kan ligga hemma och lata sig. 

Den ena av männen sa till mig att jag förtjänade ett rejält kok stryk. Han beklagade sig högt och länge över att man inte fick slå barn längre och sa att om man hade fått slå sina barn hade de minsann skärpt till sig och gått till skolan utan gnäll. 

Idag tänker jag bara, hur i helvete kunde dessa män ens få jobba med sjuka barn? 

Hade de överhuvudtaget någon förståelse för psykiska sjukdomar och hur de fungerar? 

För det handlar inte om att ligga hemma och lata sig, det handlar om att vara sjuk. 

Jag tror knappast att detta skulle förekomma på en avdelning för cancersjuka barn. Att sjuksköterskor skulle säga till en trettonårig cancersjuk tjej som är så sjuk att hon måste vara inlagd, att hon borde bli slagen så hon skärper sig och blir frisk och kan gå till skolan. 

Men det var ändå så de sa till mig, när jag var för sjuk för att klara skolan. 

Och jag trodde på att de tänkte slå mig. Jag var livrädd så fort de var i samma rum som mig, jag var så rädd att jag skulle bli slagen att jag ständigt gick med lamslående skräck. 

Varje gång jag gjorde ett "misstag" som att inte veta vad alla hette första gången jag träffade dem, att inte veta vart kvällsmaten var när jag skulle göra kvällsmat åt männen, att jag inte visste hur diskmaskinen fungerade när jag blev beordrad att diska undan efter männen och att jag inte klarade skolan och allt annat sådant där som fick mig att känna mig misslyckad så trodde jag att jag skulle bli slagen. 

Det gjorde ju inte heller saken bättre att de pratade om hur starka de var och att de med ett enda slag mot tinningen skulle få vilken stor man som helst att bli medvetslös, hamla i koma och aldrig någonsin vakna igen. 

Jag kunde knappt sova under hela tiden jag var där för jag var så rädd. 

Andra gången jag blev inlagd på barnpsyk var jag sjutton år gammal. Minns inte mycket alls från den gången mer än paniken då Jakob och min mamma lämnade mig där. 

Ytterdörren var av glas och när de gick stod jag ensam kvar i hallen och såg dörren stängas och paniken slog över mig. Jag föll ihop och låg bara där på golvet och skrek och grät av skräck när jag såg dem gå iväg mot bilen och jag visste att jag ännu en gång var ensam med en av de där männen som plågade mig så när jag var tretton år gammal. 

Att det överhuvudtaget får se ut sådär inom psykiatrin är helt vedervärdigt. Psykiatrin ska hjälpa människor i nöd, inte plåga dem så de får men för livet. 

Att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för unga människor är inte så konstigt egentligen när man tittar på den "hjälpen" man får när man är drabbad av psykisk ohälsa. 

 

Carina Widmark

10 augusti 2015 20:37

Så fruktansvärt. Det är skrämmande att det går till på detta sätt. Inom psykiatrin är det oerhört viktigt att allt går rätt till. På 80-talet arbetade jag på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Där ingick jag i poolen o hoppade in som vikarie på olika avd. Några gånger fick jag rycka in på psykakuten visserligen vuxna men jag reagerade över hur den ordinarie personalen var mot de stackarna som kom in. Det var skrämmande. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du slipper återkomma till psykavd igen. Ger dig styrkekramar i massor. Fina Sara. Sköt om dig. Kram

Sara Modigh

10 augusti 2015 22:40

Tack så mycket Carina :)

Det är verkligen hemskt att personer som hamlar hos psykiatrin behandlas så illa.
Jag som både legat inlagd på psykiatrin och på vanliga medicinska avdelningar har verkligen fått uppleva skillnaden.
Min psykiska ohälsa respekterades mer när jag var inlagd på medicin avdelningen på sjukhuset då jag hade svår B12-brist än när jag varit inlagd hos psykiatrin.

 

Isabelle och Lucas

11 augusti 2015 01:57

Mia fortsätter !!!:-((

http://www.---0o0---llsabellell---0o0---.bloggagratis.se

Sara Modigh

11 augusti 2015 12:29

Jag är inte det minsta förvånad.
Hon har ju hållit på i flera månader och sno saker från mig och flera andra.

 

Sasha

16 augusti 2015 16:47

Jag undrar bara, lever hundvalpen som männen trakasserade fortfarande? Jättegullig :)

Hemskt med såna där människor, usch fattar inte hur de ens kan få jobbet? Otroligt.

Sara Modigh

16 augusti 2015 21:29

Ja det är inte rimligt att sådana personer ska få jobba inom vården, speciellt inte när det är vård för barn.

Hunden lever tyvärr inte längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...