Direktlänk till inlägg 11 augusti 2015
Nu har Jakob återgått till jobbet igen efter tre veckors semester.
Vi har haft rätt fullt upp under hela hans ledighet så det har inte blivit så mycket semester direkt.
Så nu när han börjat jobba igen och jag nu då är själv hemma om dagarna igen så kommer känslorna av ensamhet som ett brev på posten.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen. Det gör inte saken bättre att jag har sådan yrsel och har haft det i en vecka att jag känner mig helt matt och yr varje gång jag gör något det minsta ansträngande.
Känner mig nedstämd och orkeslös. Har inte ens tagit mig upp ur sängen idag utan har spenderat hela dagen i sängen och chattat lite, kollat på youtube och kollat på tv-serier för att få tiden att gå.
Samtidigt så känner jag mig skamfylld över att ligga i sängen. Det känns som om det är ett sjukdomstecken att inte ta sig upp och att jag därför inte borde tillåta mig att stanna kvar.
Och så får jag skuldkänslor för att jag ändå stannade i sängen, känner mig dålig för att jag inte tagit mig upp.
Jag längtar efter hösten och vintern med sin kyla. För på något vis är det mer accepterat att krypa ner i tjocka tecken med massor kuddar och en bra film då än vad det är nu. "Man måste ju passa på att vara ute och njuta av det fina vädret när det är varmt"
Men jag orkar inte, jag har ingen lust, jag vill bara gräva ner mig själv i min säng och aldrig komma fram igen.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se