Direktlänk till inlägg 15 augusti 2015
Jo, det där har man ju hört förr.
Det är många som använder vart man har skurit sig som något slags bevis för om "man bara självskadar för att få uppmärksamhet eller ej".
Men jag lovar dig att när man sitter där, så otroligt djupt ner i sitt dåliga mående så är det sista man tänker på vem som kommer se och hur det kommer tolkas. Det enda man tänker på är att få ett stopp på helvetet man upplever.
Att skära sig på underarmarna är enkelt för att det är lättåtkomligt och det går snabbt och lätt att komma åt. Man kan gå i heltäckande kläder men ändå få in något vasst under tröjärmen.
För att självskada någonstans så att det inte syns kräver planering och det är sällan något man har när det krisar.
För det är ju ofta i en kris som behovet att självskada uppstår.
Jag har vuxit upp med mitt självskadebeteende och underarmarna har tagit den största delen av det för att man behöver inte klä av sig naken för att komma åt.
När jag första gången självskadade så var jag sex år gammal och hade ingen aning om hur det skulle sluta och hade aldrig någonsin hör talas om självskadebeteenden.
Mitt självskadebeteende eskalerade från att nypa och riva till att slå och bita, och att bita sig själv någon annanstans än på underarmen är väldigt svårt så redan väldigt tidigt i början av mitt självdestruktiva beteende blev just armarna väldigt mycket den del som jag skadade, och som också därför blev ett vanligt val i fortsättningen. För det var ju just smärta i armarna som jag lärt mig att förknippa med känslan av frihet som självskadandet gett mig.
Så även om jag självskadade på andra ställen så kändes det aldrig lika bra som på armarna eftersom det var där jag i början "lärde in" att smärtan skulle fokuseras på.
När suget efter självskadorna kommer så är det en abstinens som ilar och kliar under huden på armarna och då handlar det inte alls om dig och vad dina ögon kan råka få se efteråt.
För trott eller ej, allt handlar faktiskt inte om dig!
Jag skiter fullständigt i din uppmärksamhet om den riktats till mina självskador, jag kunde inte bry mig mindre om vad en random idiot tycker, tänker, känner och så vidare om mina självskador.
Jag har aldrig och kommer aldrig att uppskatta några kommentarer från främlingar som handlar om mina ärr.
Jag vill inte ha sympati, jag vill inte ha någon som tycker synd om mig, jag vill inte ha frågor om varför, jag vill inte höra hur dumt det är och jag vill inte höra om dina obildade åsikter om det.
Och vadå " de som skär sig är bara ute efter uppmärksamhet"?
Vad är egentligen den där magiska uppmärksamheten som man alltid hör så mycket om?
Vad tror ni händer? Att man skär sig lite i armen och får ett slavfölje av uppasserskor som smörar för en dygnet runt?
Eller "what's the big deal" liksom?
Eller är det det faktum att det finns de som har så svårt att nå ut med hur dåligt de mår att de i ett desperat försök att få hjälp från vården gör en självskadande handling som är så otroligt fruktansvärt och hemskt? Så hemskt att vi måste sprida den informationen vidare och varna alla runtomkring så att de som självskadar totalt ignoreras av allt och alla?
Att prata om ett tabubelagt ämne som att må psykiskt dåligt i ett samhälle få fullt av fördomar och oacceptans är jävligt svårt.
Så vad i hela friden är det som är så hemskt med att det finns ett fåtal personer som självskadar som ett rop på hjälp för att de inte kan förmedla sin inre smärta och sitt dåliga mående på något annat sätt.
Det angår ju inte dig ändå så du behöver ju inte bry dig?
Det är upp till personer i den omedelbara närheten och sjukvården att se till att personen får hjälp, så bara blunda och gå vidare istället för att leka viktigpetter och basunera ut hur alla som självskadar bara gör det för att få uppmärksamhet. Detta enbart baserat på dina obildade, fördomsfulla och, om jag ska vara helt ärlig, rätt egocentrerade teorier om hur det är att ha ett ett självskadebeteende.
Så vill jag tillägga en sak till, jag är mer än bara mitt självskadebeteende så istället för att fokusera på mina ärr kanske ni kan ta och lära känna personen bakom ytan, se mig i ögonen ooch lär känna mig istället för att dömma mig efter min sjukdomshistoria!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se