Ibland känns det verkligen som om man har kommit över något. 

Som det där med att åka buss till exempel. Det har ju funkat jättebra det senaste året. Det har varit så otroligt skönt och det har verkligen varit en frihetskänsla att bara kunna hoppa på bussen och åka dit man vill.

Det var jobbigt i början men inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle vara eftersom jag redan hade jobbat bort mycket av min sociala ångest. 

Det har bara blivit bättre och bättre med tiden och sedan jag började ta bussen till sjukhuset för att få droppet så har det inte vart några problem alls. Inte förrän förra gången jag skulle åka dit. 

Jag fick en ångestattack när jag stod och väntade på bussen. 

Vet inte alls vad som triggade igång det eller varför det kommit tillbaka?

Man kämpar och kämpar och kämpar men ändå så fort man börjar känna sig trygg i något så kommer ångesthelvetet tillbaka.

Nu har jag börjat ha ångest nästan varje gång jag är och handlar och i princip varje kväll när jag ska sova så att jag har börjat få väldgt svårt att somna igen.

Jag blir så frustrerad på det!

Jag vill verkligen inte tillbaka ner i skiten, jag vill inte ta några steg bakåt. Jag vill bara fram fram fram.

Så som jag kämpar! Jag kämpar precis allt som jag bara kan och då ska det fasiken inte gå bakåt!

Blir helt vansinnig på den här jävla skiten. 

Jag har levt med ångest i hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har den här mardrömmen följt mig. 

Jag är uppvuxen med att hela tiden vara rädd, alltid vara på helspänn och ständigt ha en gnagande oro i kroppen. När tusan ska man få ro? 

Jag trodde faktiskt att det var min tur att få må åtminstone lite bra ett tag nu. 

Är det verkligen för mycket begärt att i alla fall få sova på nätterna och att kunna ta sig till sjukhuset så jag kan få min bromsmedicin utan förlamande ångest?

Uppenbarligen så är det väl det....

Jag tycker inte om att gnälla och jag försöker verkligen vara positiv. Jag ser mig själv som en väldigt positiv människa men just nu är det svårt. 

För jag har verkligen kämpat allt jag kan och när det ändå inte fungerar så känns allting så hopplöst. 

Vad ska man göra när det inte funkar?

Ibland känns det som om det vore enklare att få kroppen att växa ut ett par vingar så att jag kan flyga till månen och bosätta mig där, än vad det är att bli av med all ångest och annan psykisk skit som förstör mitt liv. 

Jaja, man får göra sitt bästa för att försöka tänka på annat. 

Så i helgen har jag och Jakob kokat gelé. Vi får väl se om det blir ätbart. 

För vi testade att göra rönnbärsgelé och ja, det är väl en aning mystisk smak kan jag tänka mig. 

Jaja, finns bara ett sätt att ta reda på det ;)

Någon som vill komma hit och agera försökskanin?

Jag hoppas innerligt att detta bara är en tillfällig svacka så att jag börjar må bättre snart igen. För jag har legat på en gräns där livet har varit uthärdligt ganska länge nu så för mig är det ju högst önskvärt att få hålla mig kvar där. 

 

Stelkramp

5 september 2015 22:10

Ja du vet ju att jag håller mina båda tummar för dej.
Jag vet ju inte hur det där fungerar, biter man ihop, utmanar eller tar man en paus och samlar sej...
Oavsett vilket, jag hoppas att du reder ut det snabbt, du är ju en tuffing så att du reder ut det tror jag ju!

Sara Modigh

5 september 2015 22:52

Tack ska du ha :)

 

Malin

8 september 2015 10:13

Krya på dig!

Sara Modigh

8 september 2015 12:07

Tack :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...