Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 2

Jag försöker för sjuttioelfte gången idag hitta på något sätt att distrahera tankarna,

De där tankarna som tar över och inkräktar mitt liv i tid och otid.

Kanske ska jag sätta mig och skriva lite igen? Men jag har ingen ork och känner ingen inspiration alls. Jag känner mig bara helt tom nu. 

Plötsligt så ringer det på dörren och på en millisekund har min puls ökat till det dubbla. Det känns som om hjärtat sitter i halsen. Benen är som gelé och hela kroppen skakar. 

Jag känner mig döende av rädslan och ångesten som lamslår mig så plötsligt som om jag hade träffats av blixten.  

Utanför dörren står en man i svart T-shirt. Han säger något om ett företag men jag hör inte riktigt vad. För i öronen hör jag bara suset av blodet som forsar när mitt hjärta febrilt pumpar i panik.  Det känns som om mitt hjärta bestämt sig för att slå en hel livstids slag just precis nu. 

När jag stänger dörren igen så viker sig benen och jag sjunker ner på mitt smutsiga golv och känner hur hårt mitt hjärta jobbar. 

Jag känner pulsen i varenda kroppsdel och jag måste lägga mig ner för det känns som om jag ska svimma eller spy vilken sekund som helst. 

När jag ligger där på golvet och känner hjärtats alla hårda slag så tänker jag på mamma. 

Tänker på hur hennes hjärta inte längre slår när mitt hjärta slår så mycket att det hade räckt till två personer. Jag känner hur det blir tjockt av gråt i halsen när jag tänker på hur orättvist det är att de människor som minst förtjänar det verkar dö så tidigt. 

Jag viskar försiktigt med gråten i rösten "Snälla mamma kom tillbaka" men jag vet att det är meningslöst. 

När jag ligger där på golvet och stirrar upp i mitt vita tak så kan jag inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om det var jag som dog. Knappt en halv dag har gått och det är inte första gången som tankarna på döden gör sig påminda. 

Nu känns det som om jag ger upp. Jag orkar inte mota bort tankarna längre. Jag har brottats med min egen hjärna hela dagen och det är alltid något som får de mörka tankarna att komma tillbaka. 

Det spelar ingen roll vad jag gör. För jag gör verkligen mitt bästa för att göra saker som jag tycker om och som får mig att må bra. Men vad ska man göra när det inte räcker till? Vad gör man när det som man en gång tyckte var roligt inte längre känns bra? När sakerna man känner glädje över blir färre och färre? 

Jag försöker sätta mig vid datorn igen, går in på en chatt och försöker distrahera tankarna. Jag sitter och skriver lite med olika människor men med jämna mellanrum kommer frågan upp "Vad jobbar du med?" 

Jag blir rädd varje gång för jag är så rädd att bli dömd för att jag är sjukskriven. Jag skäms varje gång jag svarar att jag inte jobbar. Men just idag går det bra. Ingen säger något om det utan samtalen går vidare. Det känns som en lättnad att jag undslapp elaka kommentarer idag. 

Men så plötslig får jag ett nytt meddelande och när jag öppnar så står det "Raka dig ditt äckel".

Vad jag har gjort mer än att existera för att få denna manen att skriva sådär till mig vet jag inte. 

Jag känner mig så frustrerad över att det finns folk som har så kass människosyn att de bara skriver sådär till en annan människa utan att ens reflektera över vem de skriver det till och hur det påverkar den personen som får det där meddelandet. 

Jag tänker tillbaka på tiden då jag utsattes för elaka kommentarer dagligen och undrar "hur tusan överlevde jag?" Men sanningen är ju att jag knappt gjorde det. Jag tror inte att det är en slump att mitt självmordsförsök som nästan lyckades, skedde under den perioden då jag utsattes för stora mängder nätmobbning.  

Hur kan människor vara så oaktsamma mot varandra? Jag mår illa när jag tänker på att dagligen tar någon sitt liv. Självmord är den vanligaste orsaken till död hos ungdomar och många gånger finns mobbning med som en del i bilden. Det är väl egentligen inte så konstigt, för dessa elaka ord bryter ner och förstör så mycket hos en människa. Elaka ord har en tendens att som ett spjut pierca sig in i hjärtat och sedan läcka ut som ett gift in i själen, för att sedan spridas runt i kroppen och fastna i hjärnan där det sedan ständigt finns kvar djupt där inne i huvudet. Det finns ett eko av alla hemska kommentarer jag fått genom åren som säger att jag inte duger och att jag inte är värdefull som människa. 

Ännu en gång så kommer alla mörka tankar och fyller mig och jag försöker bryta igen genom att fotografera lite. Jag tycker om att fotografera, men det blir inte så mycket längre. Jag tar nästan bara bilder till min blogg nu. För jag orkar inte något annat. Jag kan bara minnas att jag varit ute och fotograferat tre - fyra gånger sen mamma gick bort. Jag önskar att jag hade orken att göra det oftare. Speciellt nu när det börjar bli höst. Jag älskar att vara ute och fotografera blommorna som börjar vissna och löven med sina fina färger. 

Jag tycker också om att försöka uttrycka känslor genom fotografi, men jag har inte orken till det heller.

Att ta fram kameran och att hitta något roligt att fotografera här inne i min lägenhet känns lönlöst så jag struntar i det. Jag sätter mig och kollar lite på Facebook igen

Men det känns som om jag kollat allt på Facebook redan så jag bestämmer mig för att kolla på lite Youtube-klipp istället. 

När jag klickar in på YouTube så ser jag en video som tilltalar mig. Det är ett klipp på kändisar som läser upp elaka Tweets som människor har skrivit om dem. Då känner jag mig plötsligt inte så ensam om att få elaka kommentarer från främlingar på nätet. Vissa av kommentarerna är riktigt brutala och andra är bara så knäppa att det blir komiskt. Det känns skönt att se kändisarna kunna sitta där och skratta åt allt dumt som skrivits. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att de kanske precis som jag bara uppvisar ett leende skal. Men på insidan kanske just den där kommentaren träffade en öm punkt och faktiskt fick dem att bli ledsna.

Jag får lite dåligt samvete över att jag har skrattat men tänker att det också är ett sätt att inte låta den som skriver något elakt får övertaget. Kan man vända det till något roligt så har man ju vunnit. 

När jag sitter där och kollar på fler videos så får jag ett SMS. 

Det är Jakob som skriver att han är på väg hem. Jag blir både glad, men också lite ledsen. För jag ser mig omkring på kaoset som jag inte heller denna dag lyckats reda ut. Gårdagens disk står fortfarande framme, golvet är skitigt och det finns knappt någon mat kvar i kylskåpet, brevet jag skulle posta ligger dessutom kvar på bordet. 

Jag vet att jag borde fixa allt sådant där. Men jag kan verkligen inte förmå mig själv att göra det. 

Hela dagen har gått åt till att försöka hantera alla tankar och känslor som övermannat mig. Tiden har gått till att försöka fortsätta kämpa och att göra allt för att inte sjunka djupare ner i mitt dåliga mående. 

Men jag skäms när jag tänker på att Jakob jobbar hela dagen och sen måste hem och ta hand om all skit här och jag tänker igen att det hade vart så mycket enklare för alla om jag inte fanns. 

Jag har vid det här laget tappat räkningen på alla gånger den där tanken slagit mig men ändå så skrämmer den mig. För döden är ju inte lösningen..eller?

Nej.. nu är Jakob på väg hem. Jag måste försöka samla mig. Jag vill inte lägga mer tyngd än nödvändigt på honom så jag biter ihop. Jag sätter mig och skriver lite i väntan på att han ska komma hem. 

 Fortsättning följer...

 

Skogsraah

15 september 2015 15:53

Starkt skrivet av dig! Du kanske vill dela med dig av din berättelse i min blogg? Jag har läsarberättelser måndagar och torsdagar, och din skulle vara mycket värdefull att få publicera :)

http://skogsraah.se

Sara Modigh

15 september 2015 16:31

Tack så mycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...