Jag fick min första riktigt riktigt djupa depression när jag gick i högstadiet. 

Det var bland det allra hemskaste jag någonsin upplevt om jag ska vara helt ärlig. Jag har vart deprimerad många gånger sen dess. Men den där första gången då den verkligen sjönk sådär väldigt djupt var ändå värst. Jag tror att det delvis var för att det var nytt, men också det att jag kände mig så ensam, jag visste inte vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Jag minns att det var strax innan jul och att jag sov nästan dygnet runt hela jullovet, och när skolan började igen kunde jag inte alls ta mig dit. Tre månader av mitt liv spenderade jag där i sängen utan att ta mig upp mer än för att gå på toa eller äta någon smörgås någon gång ibland. 

Jag minns inte mycket från den perioden mer än att jag helt apatiskt låg i sängen och stirrade in i väggen de få timmarna då jag var vaken. 

Detta är över tio år sedan och det känns som om jag aldrig riktigt återhämtat mig igen. Jag lider fortfarande av återkommande depressioner och jag har alltid en mörk skugga av nedstämdhet över mig som när som helst kan fånga mig i sitt svarta grepp. 

Jag har som vuxen fått diagnosen Atypisk Depression då jag har en form av depression som ger mig fysiska symptom som är som en känsla av att mina ben och armar är fyllda av bly, vilket leder till en stor stor fysisk och psykisk orkeslöshet. Jag har också tendenser till att tröstäta och sova alldeles för mycket i mina depressiva perioder. 

Hösten/vintern är alltid värst för mig. Jag älskar hösten och alla dess fina färger. Jag tycker det är jättevackert och jag tycker väldigt mycket om den friska luften. MEN, jag har blivit nedstämd i slutet av varje höst/ början av vintern ända sedan jag var i början av tonåren. 

Det händer att det kommer på sommaren också, men på vinterhalvåret så blir jag alltid nedstämd i samband med att mörkret och kylan kommer. 

Därför har jag många gånger tänkt att jag kanske har årstidsbunden depression, är det möjligt att ha Atypisk depression som är årstidsbunden? Vad vet jag? 

Depression är en märklig sak egentligen. Varför går man runt och är så extremt ledsen för?

Hur kan man sjunka så djupt i sin egen ledsenhet att man knappt ens orkar existera när man egentligen inte ens har något att vara ledsen över?

För mig finns det bara ett svar, att det är något som inte fungerar som det ska i hjärnan. Kanske en kemisk obalans, nervsignaler som går fel vägar eller inte kommer fram som de ska, eller också rör det sig om något hjärncentra som antingen är större eller mindre än hos friska personer. 

Något är det som gör att det inte fungerar som det ska, man har bara inte hittat den exakta orsaken ännu.

Men det är väldigt många som har svårt att förstå det där med depression. 

"Vadå vara ledsen? Du har ju inget att vara ledsen över?" 

Jag har så otroligt många gånger fått höra frågan "Men varför är du deppig?", som om det skulle finnas en yttre orsak som gett mig min depression. Men det är inte så det är. 

Jag föddes med psykiska problem och kommer alltid att behöva leva med dem. Återkommande depressioner är en del av mitt liv och det är inget jag kan rå för. 

Jag kan vara hur lycklig som helst och sen ändå vakna nästa morgon och ligga där på botten och vara så ledsen att jag inte ens klarar av att ta mig upp ur sängen. 

För mig så har alla dessa kommenterar och frågor om varför jag är ledsen "fast jag inte har något att vara ledsen över" bidragit till att jag får väldigt mycket skuldkänslor när jag hamnar i mina depressioner. Jag har under hela min uppväxt ständigt fått höra att jag ska tänka på de som har det värre, "Tänk på barnen i Afrika som har riktiga problem", "tänk på alla krisdrabbade och vad de har vart med om", tänk på si, tänk på så. "Du har ingenting att vara ledsen över", "du har ju en pojkvän som älskar dig så då kan du ju inte må dåligt"

Jaa, jag har hört och jag har förstått att ni inte anser att jag har rätten att vara ledsen om jag inte varit med om någon stor katastrof. Men hur kan ni inte förstå att det handlar om en sjukdom? Jag är inte bara ledsen, jag är sjuk. Hur kan ni inte förstå att det är min hjärna som gör att mina känslor löper amok och jag kan inte kontrollera det? Varför förstår ni inte att man kan vara ledsnare än ledsnast och ändå aldrig varit med om någon katastrofal händelse?

Psykisk ohälsa är verkligt och och ofta väldigt handikappande tillstånd som skördar många liv varje år. 

Faktum är att psykisk ohälsa är grunden för de flesta dödsfall hos ungdomar och jag var väldigt nära att dö av min psykiska ohälsa. 

Det som gör psykisk ohälsa extra farligt är just alla dessa attityder som skammar och skuldbelägger den som är drabbad så att många inte vågar söka hjälp. Det är inte heller något som syns utanpå. 

När människor beskriver mig så hör jag ofta "En glad tjej" även om jag kanske var allt annat än glad på insidan när jag träffade dessa människor. 

Ingen skulle se bara av att titta på mig vad som pågår inom mig

Ni kan inte se bara genom att titta på ytan att jag är döende i psykisk ohälsa.

Jag är döende för jag vet aldrig om jag kommer klara mig igenom nästa återfall i depressionen, eller om det kommer vara just den depressionen som tillslut tar mitt liv. 

 

Såpbubblor

5 januari 2016 15:07

-Varför är du deprimerad? Du som har så mycket att vara glad över.

-Varför har du astma? Det finns så mycket luft här.

Ett mycket klokt svar på en allt för vanlig fråga.

Sara Modigh

5 januari 2016 15:16

Ja precis, många verkar inte kunna förstå att psykisk sjukdom också är sjukdom.

 

Sofie

5 januari 2016 19:18

Bra skrivet, men varför bröstbilden?

Sara Modigh

6 januari 2016 00:18

Och vad ska det betyda?

 

Tanja

5 januari 2016 21:38

Hej! Jag har försökt att komma i kontakt med dig via mail men mailet studsar bara tillbaka. Kanske har du inte längre samma mailadress? Anledningen till att jag försökte kontakta dig var för att du för ganska länge sedan skrev om att du ville genomgå behandling för att minska synligheten av dina ärr. Är nyfiken på om du gjorde det och isf vad resultatet blev. Går i samma tankar och det finns en uppsjö av metoder på nätet! Tacksam för svar eller ifall du vill uppge din mail. Vill helst inte skriva min eftersom den innefattar hela mitt namn.

Vänligen
Tanja

Sara Modigh

6 januari 2016 00:18

Okej, jag har nämligen skickat ett svar via den mejlen du angav tidigare.
I alla fall, svaret är att jag funderade på det, men beslöt ganska omgående att inte genomföra det då jag anser att det är att kasta pengar i sjön då ärren förr eller senare bleknar ändå.
Jag tror att det bästa är att försöka acceptera sig själv som den man är.

 

Camilla

15 januari 2016 09:39

Jag lider med dig, jag har själv aldrig varit djupt deprimerad men känner till många i min närhet.
Hoppas du slipper må sådär dåligt igen.
Många kramar till dig.

http://Www.5barnochfru.bloggplatsen.se

Sara Modigh

15 januari 2016 13:08

Tack så mycket!
Det hoppas jag också :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...