C

5 april 2016 18:33

Du har varit där förr eller hur?
Du har tagit dig upp förr eller hur?

Det kanske inte stämmer för alla men för de flesta skulle jag tro att livet är en grå massa. En vardag som är vad den är med det vi kallar vardag. För det mesta bara är vi. Ibland kommer det glimtar av något annat. En känsla av otroligt välbehag. Det kan komma av något vi gör eller något vi känner. Det är väl det som kallas lycka.
Jag tror att många människor har en annan nyans på den grå massan. Du är en av dem. För dig är den grå massan kolsvart. Vardagen som kommer, speciellt efter en längre tid i välbehaget, blir värre för dig än för många andra. Antagligen för att andra resignerar och lunkar på i livet som ändå är rätt ok för det är så det är. Man orkar. Ditt liv är faktiskt också rätt ok. Om det inte varit för att din massa tätnar för mycket. Du orkar inte. Din energi tar slut. För slut. Obalansen i din kropp blir för stor.
Men du kommer upp ur din svarta massa så småningom. Upp till den vanliga grå. Om ett tag kanske du till och med får en liten stund i det otroliga välbehaget.

All kärlek till dig!

Ann

5 april 2016 20:54

Önskar dig styrka <3 (Supervacker bild)

Sara Modigh

6 april 2016 12:53

Tack så mycket Ann

Manonymus

5 april 2016 23:45

Du KAN för att du vill, du ska KUNNA, och du har världens bästa man, syskon och vänner att göra det för. Du har världens bästa DU att göra det för, för att du KAN.
Du KAN för att du gjort det förut, du KAN för att du vet hur man gör och du KAN för att du vill visa andra att det går.
Därför KAN du igen.
Det finns många bra orsaker för dej att kunna, och den viktigaste är just för att DU kan

Sara Modigh

6 april 2016 12:55

Tack för din kommentar, jag försöker att tänka så där. Men samtidigt känns allt så hopplöst. Ja jag kan kämpa, jag gör inget annat. Men hur meningslöst är det inte egentligen om jag ändå aldrig kommer kunna nå ett mål där jag faktiskt för en gångs skull bara kan få må bra och slippa den här eviga kampen.

Mattias

14 april 2016 14:58

Jag är nu inne på några riktigt jobbiga dagar där allt känns förjävligt. Mitt liv är egentligen inte förjävligt. Jag har ett helt ok liv. Jag är gift med världens bästa fru. Vi har ett barn jag älskar mer än allt annat. Vi har ett hus vi trivs att bo i. Jag försöker skapa mig det liv jag vill ha och jag lyckas sakta men säkert. Men sen har vi mitt huvud som ställer till det hela tiden. Det begraver mig i mörker trots att mitt liv och tillvaro är ganska bra. Jag vill bara att mörkret ska ta slut. Det är det enda jag vill och hela tiden jobbar för. Även om det är sjukt svårt när mörkret har satt sitt grepp i mig. Många gånger har jag önskat om jag kunde ge ett ben, ett öra och en hand bara för att få bort mörkret och finna lugn i hjärnan så skulle jag göra det. Genom att dela med sig av sina egna erfarenheter släpper man lite på mörkret. Att prata och skriva om det hjälper i alla fall mig när det är som jobbigast. Ensam är man inte stark.

Sara Modigh

14 april 2016 15:59

Jaa, att prata och skriva om hur man känner är ett bra sätt att få utlopp för lite av känslorna vilket är viktigt. Inget blir bättre av att man håller allt inom sig.