Direktlänk till inlägg 3 maj 2016
När jag gick i låg-mellanstadiet fanns det en period då vi lekte något som kallades för "pussleken".
Den leken gick ut på att killarna skulle vara jagare och tjejerna skulle skulle bli jagade.
Ena rasten var det killarna som jagade och nästa rast var det tvärt om och då fick tjejerna fånga killar.
När man fångade någon sattes den personen i "fängelse" och var tvungen att pussa någon av vakterna för att bli fri.
Jag minns så väl en gång då jag stod och vaktade "fängelset" och killen som jag var så kär i hade blivit fångad. Han tittade på de olika tjejerna som stod och vaktade och valde att ge mig pussen för att bli frisläppt. Känslan att bli vald av killen som jag var så kär i var en sådan lycka. Jag minns fortfarande att jag var så glad att jag nästan grät av lycka när jag kom hem från skolan den dagen.
En känsla jag aldrig någonsin haft innan. För jag har aldrig varit den som blir vald först.
Jag har aldrig varit den personen som blir vald först på idrotten, jag har aldrig varit den som är prioriterad och jag har aldrig fått känna mig speciell. Men just där och då fick jag uppleva känslan av att bli vald.
En känsla jag aldrig tidigare hade känt och aldrig känt igen.
För jag har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara den där lite udda och utstötta tjejen som bara står bredvid och tittar på när alla andra lever sina liv. Jag har aldrig riktigt känt mig som en del av allt, jag har aldrig passat in och jag har aldrig varit den som blir vald av någon.
Ofta så känner jag mig allt som ett andrahandsval, jag har alltid den där känslan av att jag inte räcker till, att jag är inte bra nog och att jag är inte den bästa på något eller för någon.
Visst är jag säkert en stor del i mångas liv, någon som skulle bli saknad och någon som folk tycker är trevlig att umgås med. Men jag är också den personen som så många ånger i mitt liv blivit bortvald så fort något bättre har dykt upp.
Att bli bortvald på det sättet gör så otroligt ont och även om detta mestadels var när jag var liten så gör det fortfarande ont.
Kanske är det så att känslan av att känna sig vald inte kan infinna sig hos mig för att jag innerst inne inte tycker att jag förtjänar att bli vald? Något jag känner för att jag på något vis vuxit upp med den där attityden att personen med psykisk ohälsa är mindre värda, att jag är en jobbig och krävande människa. Eller för att jag så många gånger i mitt liv fått höra att jag kan göra saker så mycket bättre om jag bara försöker, detta trotts att jag redan kämpat på full kraft. Det känns som jag aldrig nått de förväntningar som har funnits på mig och det gör att jag inte känner mig värd att älskas eller ens vara den som blir vald.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se