Att jag har mått dåligt den senaste tiden är väl egentligen ingenting som undgått er som följer min blogg. Men jag tror inte att alla förstått exakt hur dåligt jag har mått. Jag har mått så dåligt att jag inte riktigt har kunnat fungera. Jag har inte klarat av livet så som jag önskar och jag har börjat dra mig undan väldigt mycket. Jag träffar inga vänner, träffar sällan familjen, svarar inte i telefon när någon ringer mig, bloggar sporadiskt och loggar sällan in på olika hemsidor där jag är medlem.

Det sistnämnda är något som står i kontrast till hur det brukar vara, för jag har alltid varit väldigt aktiv på Internet, sociala medier har varit där jag haft många av mina sociala kontakter. Men i takt med att jag har blivit blivit sämre och sämre min psykisk ohälsa har jag haft mindre ork att engagera mig i sociala medier. Jag har raderat nästan alla mina sidor där jag har chattat med människor; Badoo, Tinder, Bristr, KiK, Skout, WhatsApp och så vidare, eftersom varje liten notis om ett nytt meddelande har tyngt mig. För jag har inte orken att svara.

Varje dag som gick blev notiserna bara fler och fler och jag ville inte prata med någon. Jag orkade inte med att försöka hålla uppe någon fasad, jag klarade inte av att fokusera på en konversation, jag har inte orken att försöka föra ett samtal. Så alla appar raderades och en liten börda försvann. 

Men jag har fortfarande hemsidor kvar och på grund av att min depression hindrat mig från att kunna vara aktiv börjar ilskna meddelanden nu att strömma in.
Meddelanden från stötta människor som undrar vart jag har tagit vägen. Människor som undrar varför jag inte svarar. Människor som blir arga för att de inte får svar. Människor som är så upprörda att de måste beskriva hur mycket du hatar mig, för att jag inte svarar. Men jag orkar inte, jag har inte orken i mig att kunna sitta ner och svara på alla hundratals meddelanden som ansamlats i min inkorg under de månader då jag knappt tagit mig upp ur sängen för att depressionen har mig i ett så hårt grepp.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag håller på att drunkna i mitt inre mörker, samtidigt som jag känner pressen att hitta tillbaka dit jag en gång var. Hitta tillbaka till den där pratglada trevliga tjejen som kunde chatta och ha intressanta konversationer med människor från hela världen. Nu ligger jag ensam i min säng och känner bara att jag inte orkar mer. 

Jag vet inte heller hur jag ska hantera de där orden om att jag är en hemsk människa som aldrig svarar eller hur jag ska kunna skydda mig själv från den smärtan som uppkommer varje gång jag ser att någon jag skrivit med är upprörd på mig. Upprörda för att jag inte klarar av att svara. 

Jag avskyr när människor är arga på mig och det är så jobbigt att veta att folk är sura på mig. 

Samtidigt blir jag också arg, för vem har rätten att kräva att jag ska lägga mitt fokus på att skriva till dem när jag behöver kämpa för att orka leva. 

Som detta meddelandet som är ett av de senaste i raden,

"Jävlar vad jag hatar personer som du", jaha? 

Du hatar alltså personer som i sin kamp mot depression inte orkar upprätthålla sociala kontakter. 

Med tanke på hur svårt det är för de flesta som är deprimerade kan man ju då anta att du hatar alla deprimerade människor, och jag undrar då vem det är som har "en dålig stil". 

Nä asså jag orkar bara inte med detta, så om du någon gång chattat med mig och undrar vart jag tagit vägen så vill jag bara säga det en gång för alla, Jag orkar inte just nu!

 

Matilda

24 februari 2017 22:47

Älskade du!!!

Fy att du mår så dåligt, vill komma över och överösa dig med kärlek, kramar och godis!!
Och blir så arg på folk som blir arga för att du inte svarar. Du har ingen skyldighet att svara ens. Fy säger jag bara åt dem!!

Du är bäst Sara. Älskar dig så mycket!!
Saknar dig. Hoppas vi ses snart !!!

Sara Modigh

28 februari 2017 21:38

Jag älskar dig med min kära syster

 

Sars

26 februari 2017 21:08

Låter normalt . Vem orkar hålla på med alla de där sidorna.? Då hade jag med gått in i depression. Nä skit i kommentarerna. Återhämta dig. Kram

http://Rarasara

Sara Modigh

28 februari 2017 21:38

Vad som är normalt är väl olika för olika människor. För mig är det normalt att chatta då det är mitt enda sätt att ha socialkontakt med människor. att jag inte orkar med det längre är en direkt konsekvens av den depression jag drabbats av.

 

SmokeLikeANinja

22 mars 2017 10:37

Alltså om man bara inte skriver på ett tag så har man dålig stil o bla bla bla, alla vi människor har tid då vi kanske mår dåligt o måste bearbeta, om han nu så iderligt vill prata sp kan han gott vänta, dom goda väntar alltid på nåt gott!!!!!!!!!!!!!!!!

http://Helgon

Sara Modigh

22 mars 2017 19:27

Jaa, alla har inte heller tid eller lust att sitta med en skärm i ansiktet hela dagarna bara för att svara på meddelanden.

 

C

25 mars 2017 14:48

Hej! Hittade just din blogg. Vad stark du är! All beundran till dig! Skönt att läsa dina texter när jag själv mår lite si och så. Tack!

Sara Modigh

28 mars 2017 20:27

Tack så hemskt mycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...