De senaste dagarna har varit en minst sagt stressig och omtumlande tid.
Allt som hände där på sjukhuset har äntligen börjat smälta in, men det gör mig bara mer skräckslagen.
Jag hade faktiskt kunnat dö i torsdags, om jag inte varit på sjukhuset så vet jag inte vad som hade hänt. Fast å andra sidan hade jag aldrig fått en sådan medicin utanför sjukhus, men ändå.

Mitt blodtryck sjönk så otroligt hastigt, och när de kollade blodtrycket var det så lågt att Jakob trodde att maskinen var trasig. Jag mådde så dåligt att jag märkte knappt vad som hände runt om mig.
Jag var bara sekunder från att svimma i min säng. Jag var så yr, så kallsvettig och det var helt svart för ögonen. Det var så obehagligt att jag har drömt mardrömmar om det.

Självklart så är jag väldigt tacksam över att jag återhämtade mig så fort, men jag är så rädd för vad som nu ska komma.
Hur kommer det bli med medicineringen? Tänk om de inte hittar någon medicin? Kommer jag få ett skov nu i all denna stress? Tänk om läkaren anser att jag måste göra en stamcellstransplantation?

Så många frågor och så mycket tankar.


Men som tur var fick jag lite brytning och distraktion i den allra bästa formen i lördags.
Två vänner till mig och Jakob gifte sig med varandra och det var så otroligt fint, jag är så lycklig över att jag kunde vara med och dela den dagen med dem, och jag är så glad att jag orkade med efter alla omständigheterna. 

Men nu är jag helt slut. Igår sov jag i princip hela dagen, och idag var det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Det känns väldigt tungt just nu.
Ångesten är stark och jag har svårt att slappna av. Jag är riktigt riktigt rädd för hur det kommer bli nu. Jag vill verkligen inte behöva genomgå en stamcellstransplantation. Men tänk om inga andra mediciner fungerar. Tänk om jag inte tål nästa heller, tänk om det inte finns några andra alternativ.
Tänk om det inte går att bromsa sjukdomen alls? Jag är bara 26 år, jag har knappt ens levt en tredjedel av mitt liv än så länge. Vad gör jag då om alternativen redan är slut?

Att bara gå runt här hemma och vänta är nog det värsta av allt, att leva i ovissheten gör att skräckscenarion spelas upp i mitt huvud. Jag försöker tänka på annat men det är svårt.  

Jag hoppas att jag kan få några svar snart. 

JAg försöker distrahera min ångest med myskläder och mobilspel, men det går väl sådär.

Ja, idag var det ju dags att starta upp min Mabthera-behandling. 

Det hela började vid klockan åtta på morgonen med ett blodprov för att kolla min sänka, och sen så fick jag dricka en massa vatten så att jag skulle kunna lämna att urinprov också.
Efter två timmar ungefär kom provsvaren som visade att allt såg bra ut och att behandlingen skulle kunna startas.

Så jag fick börja med att ta två Alvedon, en tablett antihistamin och åtta stycken vattenlösliga kortison tabletter.
Kortisonet smakade inte så gott, men det gick ner i alla fall.
En halvtimme senare när medicinerna hade fått verka så var klockan halv elva och mitt dropp med Mabthera sattes igång.

Som ni kanske vet så oroade jag ju  mig en del över biverkningar, och hur jag skulle må efter droppet. Vad jag där emot inte har oroat mig över är allergisk chock och överkänslighetsreaktioner. Vilket visade sig vara exakt det som hände mig idag.
Nästan direkt efter att droppet satts igång började jag känna en konstig känsla i svalget, det kändes lite som den känslan man har efter att ha fått en rejäl kallsup, det var väldigt obehagligt men jag tänkte inte så mycket på det. Jag tänkte först att jag förmodligen bara överreagerar för att jag har oroat mig för biverkningar och hört att det kan klia i halsen av många andra som tagit detta läkemedel. Men knappt tio minuter in i droppet fick jag en fruktansvärd hjärtklappning, blev illamående, kallsvettig, svimfärdig, och fick en rodnad över hela kroppen. Det kändes som en kraftig panikattack, fast utan ångest.

Droppet fick genast stängas av och läkare fick tillkallas för att göra en bedömning.

Jag förstod direkt att det var något som inte stod rätt till när läkaren kom så fort och de (läkaren och sjuksköterskan) stod där och tog blodtryck, kollade puls, lyssnade på hjärtat och mätte syresättning i blodet samtidigt som jag fick en mängd frågor.

Detta dåliga mående kom som en blixt och det var så fruktansvärt obehagligt. Jag svimmade nästan i sängen, det liksom svartnade för ögonen och jag fick iskalla myrkrypningar i hela kroppen. De fällde ganska fort ner min säng så att jag fick ligga ner, och det hjälpte mot svimningskänslan, men jag darrade i hela kroppen. Det var som om jag frös och hackade tänder, fast jag kände mig varm. Verkligen jättekonstigt och riktigt otäckt, jag blev faktiskt väldigt rädd där ett tag, men hjärtklappningen och illamåendet gav sig ganska fort efter att droppet stängdes av och det gjorde ju att jag kände mig lite lugnare.
Men jag fortsatte att kallsvettas och skaka i säkert en timma, och den lustiga känslan i halsen är fortfarande kvar, fast inte lika starkt. 
Jag har fått ligga med övervakning hela förmiddagen ända fram till klockan två. I början togs blodtryck, tempen och kontroll av syresättning varje kvart, för att sedan gå över till en gång i halvtimmen.
Jag fick även en hel liter koksalts-dropp för att motverka reaktionen.
Enligt sjuksköterskan så rörde det sig om en form av anafylaktisk chock och läkaren bedömde att det inte är säkert för mig att fortsätta behandlingen med tanke på vilken kraftig reaktion jag fick.

Det känns verkligen jättesurt!
Tio minuter klarade min kropp med den nya medicinen. Vad gör man nu liksom?
Varför kan ingenting gå bra i mitt liv?

Jag är i alla fall hemma nu igen efter många om och men, och det känns ju skönt att jag blev återställd så fort och att jag fick komma hem idag. Hade inte vart så kul att behöva stanna på sjukhuset. Mina värden ser bra ut, pulsen och blodtrycket är normalt igen. Men jag känner mig rätt trött och utmattad efter denna pers. 

Har lite huvudvärk också men det är väl bara att vänta efter en sådan sak. 

Jag kommer förmodligen få prata med min läkare om hur vi ska kunna gå vidare någon gång nästa vecka. Så nu är det bara att avvakta och se vad det blir härnäst.

Det här är jag, en bild från när jag var femton år gammal och hade rispor över  hela kroppen.

Jag var ung, svart och svår och jag mådde väldigt dåligt. 

Vid den här tidpunkten i mitt liv dolde jag inte längre mitt självskadebeteende. Men trots det så var det aldrig någon som reagerade. Jag tänker ofta på alla de där vuxna människorna som jag mötte under alla åren av självskadebeteende, och jag undrar varför ingen uppmärksammade detta. Varför tog ingen tag i det och såg till att jag fick hjälp att komma ur mitt destruktiva beteende?

Helt ärligt så är det faktiskt inte så troligt att ett barn på egen hand tar tag i och söker hjälp för ett problem de har. Vi förväntar oss inte att ett barn kontaktar vårdcentralen själv om hen har öroninflammation, så varför lämnas så många barn och ungdomar att ensamma ta itu med psykiska problem? 

Trots att jag när jag kom upp i högstadieåldern, var öppen med att jag hade ett självskadebeteende så var det inget som man la särskilt mycket vikt vid. 

Jag minns tydligt att en lärare en gång såg mina ärr och frågade om jag hade en ilsken katt hemma. 

Det är en kommentar jag fått många gånger faktiskt, och jag svarade alltid ja på den frågan. För då slapp jag ju följdfrågor. Men mer än så har aldrig mina självskador uppmärksammats. 

Jag tycker på sätt och vis att det är väldigt dåligt, för jag anser att skolan har ett stort ansvar i att upptäcka och uppmärksamma barn som inte mår väl. 

Jag tror att det är mycket viktigt att vuxna som jobbar med barn, framför allt i skolan, får lära sig hur man känner igen och hanterar en situation med en ungdom som självskadar. 

Att upptäcka ett självskadebeteende hos en person är inte alltid så lätt, men det är väldigt viktigt. 

För det är betydelsefullt att kunna nå fram till dessa personer och kunna se till att de får hjälp så fort som möjligt med sitt självskadebeteende. 

Men det är som sagt ibland väldigt svårt att upptäcka, men det finns några tecken som gör att man kanske ska titta lite extra. 

*Det kan till exempel vara ett en person går i långärmat/långbyxor jämt. Även om det är varmt och alla andra går i linnen, shorts och kortärmat, så har den här personen alltid heltäckande kläder och vill absolut inte ta av sig något trots värmen. 

*Det kan också vara så att den här eleven börjar skolka från gymnastiken för att undvika att byta om med de andra eleverna, alternativt att personen bara byter om inne på toaletten. 

*Hög frånvaro i skolan kan också vara en varningssignal. Det är ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Om en ungdom mår dåligt och håller sig borta från skolan bör tanken på att ett självskadebeteende kan existera alltid finnas hos både föräldrar och skolpersonal.

*Även en plötslig vikt ned/uppgång kan vara ett tecken på dåligt mående som skulle kunna härleda till ett självdestruktivt beteende. 

*En elev med ett utåtagerande beteende kan mycket väl ha ett självskadebeteende, och skolpersonal borde vara medvetna om det.

*Ibland kan det vara så att personen pratar öppet om självskador eller självmordstankar och det är viktigt att kunna snappa upp detta, då det faktiskt kan vara ett rop på hjälp.

Jag tror att ett öppnare samtalsklimat och bättre kunskap om självskadebeteenden skulle gynna oss alla. Det är viktigt att upptäcka och behandla självskadebeteenden i ett tidigt stadium och därför blir skolan en viktig del i att kunna upptäcka och hjälpa utsatta personer. 

Jag tror att det skulle vara väldigt bra om all personal som jobbar med barn fick en utbildning i psykisk ohälsa och hur man upptäcker och bemöter ett barn som är drabbat.

För som jag ser det så är det ingen vuxen på en skola som skulle ha problem med hur de skulle hantera ett barn med ett brutet ben, så varför är det så svårt när det gäller en bruten själ? 

För föräldrar finns det ännu några fler tecken att vara uppmärksam på, och det kan till exempel vara,

*Att barnet börjar dra sig undan och isolera sig själv mer och mer. kanske spenderar hen mer och mer tid instängd på sitt rum eller på toaletten. 

*Att man upptäcker blodfläckar på barnets lakan

*Rakhyvlar eller andra vassa föremål befinner sig på platser de inte varit förut, exempelvis på barnets rum. 

*Att man ofta ser nya sår eller runda brännmärken

*Förändringar i beteendet kan också tyda på att självskadebeteende skulle kunna finnas. Om barnet blir oroligt, ångestfyllt, nedstämt eller agerar aggressivt bör man vara vaksam på tecken som tyder på självskadebeteenden. 

Jag är helt övertygad om att det är viktigt att hitta och identifiera självskadebeteenden tidigt. Det är ett problem som måste kvävas i sin linda för att hindra att det växer sig till ett oerhört stort problem. 

Ju längre man lever med ett självskadebeteende desto värre blir det och desto svårare blir det att bryta sig ur det. Kan man då som barn eller ungdom få rätt hjälp snabbt är det otroligt värdefullt. 

Men för att de ska ske måste alla vuxna som vistas kring barn hålla ögonen öppna. 

Nu var det en ny månad igen, tiden går så fort så jag knappt hinner med. Det är redan oktober!

Känns som det var sommar för bara några dagar sedan, och våren var ju typ förra månaden? 

Jaja, det jag kan konstatera är att jag under de senaste månaderna har lyckats samla på mig ovanligt många ofullständiga blogginlägg. Jag har påbörjat och sen tröttnat, blivit osäker på mig själv eller tappat inspirationen på ett dussintal olika blogginlägg. Det tog sin lilla stund att föra över alla oklara inlägg. Så får vi se om jag lyckas slutföra någon av dem. 

Här kan ni få en liten sneak peak

Är det något som låter intressant? Jag känner inte riktigt att jag har inspiration eller motivation till att skriva klart de där inläggen. Just nu känner jag att jag har så fruktansvärt dålig fokus på bloggen. Men jag hoppas kunna komma igång lite bättre igen, och faktiskt se till att avsluta mina inlägg.

Jag tror mycket beror på att jag satt höga krav på mig själv, vilket gör att jag aldrig blir nöjd med det jag gör. Jag vill hela tiden att det ska vara mycket bättre än det jag kan göra. 

Så jag tappar förtroendet för mig själv och skriver något annat istället. För ibland känns det verkligen som det jag skriver bara är blaj som ingen någonsin skulle vilja läsa. 

Jag tror att det varit problemet med de flesta av de där inläggen, jag har påbörjat något som sen inte riktigt känts rätt. För jag tänker att ingen kommer vilja läsa eller så känns det som jag inte riktigt kan få ur mig det jag vill säga på rätt sätt. 


Jaja, ny månad, ny start? Det kanske går bättre nu när jag kan ta nya krafttag och börja om igen. 

Jag har nu fått tiden för mitt första Mabthera-dropp. Det kommer bli nu på torsdag. 

Det jag vet än så länge är att dagen kommer börja vid klockan åtta på morgonen då jag ska vara på sjukhuset för att ta blodprover och göra ett graviditetstest. 

Om alla proverna ser bra ut och tillåter att jag får det där droppet så kommer jag få ta en massa mediciner. Jag hörde något om åtta kortison tabletter, något mot allergi och Alvedon/paracetamol.

Så det verkar som jag får en stadig frukost av en massa tabletter där på sjukhuset i alla fall. 

Sen vid tio-tiden sätter droppet igång och om allt går som det ska tar droppet två och en halv timme. Men det kan vara så att jag kommer behöva pausa droppet någon timme för att mildra eventuella biverkningar. Tydligen kunde det vara rätt vanligt vid första droppet.

Men det hoppas jag ju på att slippa såklart. 

Går allt som det ska bör vi vara klara på sjukhuset vid ett, och det känns väl ganska överkomligt. 

Men jag ser verkligen inte fram emot att behöva vara på sjukhuset redan klockan åtta på morgonen. 

Vid den tiden har jag ju knappt ens hunnit somna i vanliga fall. Okej nu överdrev jag kanske. Men jag somnar oftast runt fyratiden på morgnarna. För det är det som fungerar bäst för mig. 

Jag har svårt att varva ner, det tar lång tid för mig att skingra alla tankar, lugna ner all ångest och komma ner i varv. Det krävs mycket tid på kvällarna för att jag ska kunna somna. Och ett stort problem är att jag inte kan varva ner när jag vet att jag kan bli störd. Det betyder att jag inte kan ens försöka börja varva ner inför natten innan Jakob har somnat. 

Så min nattrutin börjar först framåt 11 på kvällen och tar många gånger upp mot fem timmar innan jag lyckats varva ner ordentligt. 

Sen sover jag mina åtta-nio timmar som mitt psyke kräver för att jag ska fungera i vardagen.

Jag mår verkligen inte bra när jag lever på för lite sömn. Jag blir fruktansvärt känslig och ångest och nedstämdheten tar överhanden väldigt fort om jag bara missar några få timmars sömn.

Är det någon mer än jag som upplever det så? Att ni mår sämre om ni inte fått sova tillräckligt?

I alla fall så känner jag redan nu att jag är stressad över hur det ska gå på torsdag. Jag förstår inte hur jag ska kunna somna 5 timmar tidigare än jag brukar. Eller hur jag ska överleva på bara några få timmars sömn och sedan få ett dropp som ska mörda massa vita blodkroppar i mitt blod.

Sen så skrämmer det mig en aning, att jag kanske skulle kunna få biverkningar av behandlingen. För jag ska nämligen på bröllop bara två dagar efter det här första droppet. 

Så nu är jag rädd att jag ska må för dåligt för att orka med det både på grund av droppet och på grund av att psyket inte ska orka med när jag inte sovit ordentligt. 

och det är ju precis sådana tankar som gör att jag har så svårt att varva ner på kvällarna. Tankarna skenar iväg och jag känner mig stressad, orolig, rastlös och ångestfylld. 

Jag har så svårt att släppa allt som jag måste släppa för att kunna sova. Det kan vara en sådan struntsak som att jag ska föra över pengar till ett sparkonto som håller mig vaken om nätterna. 

Bara tanken på att de finns saker som behöver bli gjorda gör att jag inte kan slappna av. 

Bara tanken på att jag måste öra något som att gå upp på morgonen och åka till sjukhuset stressar ihjäl mig. 

Alltid är det något som ligger och gnager inom mig som hindrar mig från att kunna somna. 

För att ens i närheten kunna somna måste jag bedöva min hjärna med mobilspel och talböcker tills jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna. Det är det enda sättet jag får sömnen att fungera nu när jag inte äter några sömntabletter längre. 

Men men, droppet är en gång i halvåret. Så jag överlever väl att sova för lite två gånger om året på grund att att jag måste åka till sjukhuset och få min medicin då. 

Det kändes skönt att få skriva av sig lite i alla fall, men jag tror inte att jag kommer kunna somna något tidigare inatt för det. Känner mig så uppstressad att jag inte vet om jag kan somna alls inatt. 

Har varit mycket problem med sömnen ett tag nu, och jag har haft extra svårt att varva ner och somna. Antar att det har med hösten och den ökande nedstämdheten och ångesten som den fört med sig.   

Jaja, jag hoppas att ni som läser mår bra :) 

Godnatt på er :)    

En sak som jag har reflekterat över är att det är så många smala/ normalstora människor som kläcker den där beklagande kommentaren "Åh, vad tjock jag känner mig idag". 

Hur kommer det sig att man som smal kan känna sig tjock? Tjock är ju något man är. Typ som lång.

Jag har aldrig någonsin hört någon kort person beklaga sig över att den känner sig lång en dag. 

Jag tycker det är så otroligt dumt att ordet "tjock", har blivit en synonym för något negativt istället för att ses för vad det verkligen är. Ett ord som beskriver en form.  För ordet tjock är ju egentligen bara en antonym till smal.

En känsla däremot är en psykisk reaktion på något i vår omgivning, en händelse av något slag. 

Just tjock är ingen känsla, det du känner kanske är sorg eller upprördhet över din figur. Ett självhat som du sammankopplar till din vikt på grund av diverse omständigheter. Kanske du såg dig i spegeln i kläder som inte satt bra, du kanske fått en kommentar om din vikt, ätit dig för mätt eller något annat som gör att du upplever dig själv som tjockare än vanligt. Något som påverkar dig negativt för att vi sedan barnsben fått lära oss att det är fel och hemskt att vara tjocka och du känner som resultat en känsla av upprördhet eller kanske till och med frustration när du upplever dig själv som "tjock".

Men att vara tjock innebär ju att man har en större mängd fettvävnad, och det är inte en känsla det är ett faktum. Antingen så har man mycket fett på kroppen eller så har man det inte.

Så vad är det egentligen man känner, när man säger att man "känner sig tjock". Din vikt och din fettmängd är ju den samma som igår. Men idag "känner du dig tjock", varför? 

Som jag ser det så är det ett sätt att uttrycka negativitet mot sin egen kropp. För aldrig är det någon som suckades beklagar sig över att man är tjock i en positiv anda. 

Vi lär oss sedan barnsben att tjock är något negativt. Att vara tjock tillförskrivs en massa negativa egenskaper så som lat, korkad, ful, äcklig, karaktärslös, ohälsosam och så vidare.

Så genom att kalla sig tjock med en negativitet bidrar bara till att befästa dessa attityder.

Det är så inrotat i våra hjärnor att tjock är något så dåligt att man som tjock inte ens får säga att man själv är tjock.  För alltid kommer det någon som ska säga emot "Nej, du är inte alls tjock. Du är jättefin",

som om tjock skulle vara synonym till ful. Som om jag precis sa att jag var en dum, ful och äcklig människa bara för att jag konstaterade att jag är tjock. För tjock, det är jag ju.

Jag har även fått höra att jag inte alls är tjock utan att jag är "mullig" eller "kurvig" när jag benämnt mig själv som tjock. För att säga att man är tjock är tydligen det värsta man kan kalla sig själv. 

Det är så tabu att använda ordet tjock som annat än ett skällsord att ingen längre verkar kunna se ordet som en beskrivning av en människas kroppsyta. 

Varför kan inte tjock bara få vara just det, tjock? 

Det behöver inte förskönas med förmildrade ord för tjock och inte heller behövs det sägas emot. Tjock är bara tjock precis som lång är lång. Antingen så är man det eller så är man det inte. 

Jag är tjock, för jag har en rätt stor övervikt. Jag har en stor mängd fettvävnad på min kropp och jag drar bland de största storlekarna i många affärer så som H&M till exempel. Tjock är ett ord som beskriver just det.

Det säger ingenting mer om mig som person än att ge någon form av uppfattning om min kroppsform. Precis som lång inte beskriver något mer än just längd hos en lång person. 

Så nej, du känner dig inte tjock. Du känner kanske en mängd andra känslor, men inte tjock.

För tjock är ett fysiskt tillstånd och ett faktum. Ett ord som beskriver en form och inte en känsla. 

Så nästa gång du "känner dig tjock", fundera på vad exakt det är du känner, vad du upplever, vad du tänker och vad det var som fick dig att känna det som du känner. 

Ja, nu känns det att hösten börjar närma sig igen. Dagarna blir mörkare och vindarna svalare. 

Det är en lättnad för det känns som om jag äntligen kan andas igen. Luften är så frisk och skön,

och jag älskar verkligen höstens alla färger. Det blir så vackert såhär när alla löven börjar skifta färg. Tanken på mörker, mys och tända ljus gör mig varm inombords.   

Men samtidigt så vaknar det där mörka monstret som bor inom mig till liv igen. Dagarna känns tyngre, orken finns där inte mer. Allt känns jobbigt och för svårt för att hantera. Jag vill inte gå upp, jag vill inte gå och lägga mig, jag vill inte duscha och jag vill inte kliva ur duschen. Allt känns som en stor motgång.

Det är precis samma visa som förra året, och året innan dess och året dess för innan. Egentligen så som det varit varje höst så länge jag kan minas. 

Men ändå är hösten min favoritårstid, för det är årstiden av mys. Det är varm choklad, fluffiga filtar, tjocka tröjor, tofflor, vetekuddar, mysbelysning och filmkvällar. Det är årstiden då det är helt okej och socialt accepterat att spendera dagarna ihopkrupen i soffan framför en film, att spendera hela kvällen med att sitta på ett fik med sina vänner eller att sitta inne och spela sällskapsspel med familjen. Det är en årstid då man inte förväntas att vara ute och hitta på saker "i det fina vädret" hela tiden, så som det är på sommaren. Kanske är det en av anledningarna till att hösten känns så bra för mig. För det är då människor slutar fråga och tjata på mig om "vad jag ska hitta på när det är fint väder", "vad jag ska göra under sommaren", "om jag inte ska gå ut lite" och så vidare i vad som känns som en oändlighet, men som faktiskt bara är över en sommar. De där kraven om att vara aktiv och det eviga tjatandet om sommarns aktiviteter kväver mig lika mycket som värmen.

Så hösten blir på sätt och vis en lättnad.

Men samtidigt så tycker jag att det är så jobbigt att det blir en tyngd inom mig varje höst. Jag känner mig så nedstämd, ensam och orkeslös när mörkret kommer.  

Varför ska det vara så svårt? Jag önskar så att jag bara kunde få njuta av det mysiga med hösten utan att känna mig ledsen i själen. 

Jag önskar att mörkret och kylan kunde hålla sig utanför min kropp.

Ja, nu har den där första chocken lagt sig. Jag börjar inse att mitt liv ännu en gång kommer förändras och det enda jag kan göra är att acceptera att det är så det är. Jag vet inte om det kommer bli bättre eller sämre med den nya medicinen. Men jag vet att en förändring måste ske för att undvika svår sjukdom och möjligtvis död. Jag vet ju att det här medicinbytet måste ske eftersom jag har så pass mycket antikroppar mot det där JC-viruset att riskerna anses för stora för att fortsätta. 

Men fy vad jag känner mig uppgiven och besviken över att jag har det där viruset och att det är så höga nivåer antikroppar att jag inte längre kan få den bromsmedicinen som fungerat så bra för mig. 

Alltså detta livet? När ska någonting någonsin gå bra egentligen? Har en sådan gnagande känsla av frustration och besvikelse över att precis allt i mitt liv ska vara så otroligt komplicerat. Varför är det ena smällen efter den andra gång, på gång, på gång?

Hade det inte räckt med en psykisk sjukdom? Är inte mina neuropsykiatriska diagnoser tillräckligt? 

Har inte mitt hemska självskadebeteende varit hemskt nog, och var inte mammas död sorg nog i mitt liv? Var jag tvungen att få MS också? Var det tvunget att finnas ett virus som kan ge dödlig utgång tillsammans med just den medicinen som var så bra för mig? 

Men det tjänar ingenting till att sitta och tänka sådär. För det finns ingen återvändo nu. Jag kan bara fortsätta framåt och se vart livet bär mig. En dag i taget så tar jag mig igenom detta också.