När jag fyllde 18 år fick jag en av mina högsta önskningar uppfylld. Att få en alldeles egen liten katt, 

och det var inte vilken slags katt som helst, utan en Sphynx! En ras som jag så länge hade önskat mig. 

Enda sedan jag som barn träffade en Sphynx på en kattutställning visste jag att en sådan katt vill jag också ha någon gång.

Jag döpte katten min till Fluffis, ett vanligt kattnamn men med glimten i ögat då Fluffis inte hade något som helst fluff. 

Detta är en av de första bilderna på Fluffis. Vi hade precis varit hos uppfödarna och redan där stod det helt klart att Fluffis var våran katt. 

Alla andra kattungarna sprang och gömde sig, men lilla Fluffis sprang direkt in och lade sig i vår transportbur.

Från den dagen då jag första gången träffade honom var han min trogna följeslagare och min bästa vän. Han fanns alltid vid min sida. 

Jag tror egentligen inte på skyddsänglar och magiska väsen som skyddar oss. Men på något sätt var Fluffis precis just det för mig. En skyddsängel. 

Han tröstade mig när jag var ledsen, han kröp upp i min famn och slickade tårarna från mina kinder.

På nätterna sov han i min famn och man visste alltid när vintern och kylan var på väg, för det var då han började sova med sin nos tryckt mot min ena näsborre igen. Samma sak varje höst.

Han var min trygghet mitt i allt kaos.

När jag under en svår tid i livet gick på tunga mediciner, satt han på badkarskanten och vakade över mig varje gång jag tog ett bad. Något jag egentligen kanske inte borde gjort då jag vid flera tillfällen somnade i badet och väcktes av att Fluffis med hjälp av sin tass skvätte vatten i mitt ansikte. 

Det går inte att beskriva med ord hur mycket denna lilla katt betydde för mig. Det finns verkligen ingen som som honom. Han var så speciell, så märklig och så otroligt tillgiven. Han var min och jag var hans. Jag minns tydligt en gång då jag och min pojkvän stod och kramades, och Fluffis blev avundsjuk eller något, så han bet honom i hälsenan tills vi släppte varandra och Fluffis kunde hoppa upp i min famn istället. 

Vi hade verkligen ett speciellt band jag och Fluffis, ett band som jag aldrig haft med något annat djur, och som jag tvivlar på att någonsin kunna få uppleva igen. 

Jag saknar Fluffis så otroligt mycket ibland, saknaden gör så himla ont även fast han "bara" var en katt. 

Ibland känns det som om vissa människor inte riktigt förstår hur mycket ett djur kan betyda för en människas liv. Att man flera år senare fortfarande kan gråta av saknad efter sitt husdjur. 

Idag är det tre år sedan Fluffis dog och jag sörjer honom mer än vanligt.

Att ta bort Fluffis var det värsta och svåraste beslut jag tvingats ta. Även om jag visste att dagen skulle komma, så kom den väldigt hastigt och lustigt. Mitt i natten fick vi åka in till djursjukhuset och avliva honom för att han inte skulle behöva långsamt kvävas till döds av vattnet, som till följd av hjärtsvikt, fyllde hans lungor. 

Trots att jag visste att detta var det bästa för honom var det en ren och skär ångest som bara skrek

"gör det inte, han får inte dö" när jag såg på medan veterinären gav min älskade katt den där sprutan som fick honom att somna in för gott. 

Tårarna bara rinner ner för kinderna medan jag skriver detta för det var en så traumatisk upplevelse och saknaden efter min lilla Fluffis är så stor. 

Jag saknar hans doft, hans mjuka skinn, hans värme och tillgivenhet. Jag saknar hur snäll och gosig han var och jag saknar hur otroligt enkel han var. 

Ta bara en sådan sak som att klippa klorna. Mina två andra katter är i princip en tvåmans brottningsmatch för att få klorna klippta på. Men med Fluffis var det bara att lägga honom på rygg i knät så låg han nästan och höll fram en tass i taget. 

Han ställde aldrig till några problem, var så lugn och fin på alla sätt och vis. 

Han var den snällaste man kunde tänka sig. Han kom alltid när jag ropade på honom. Satt man i ett annat rum hörde man alltid en liten duns från rummet han befann sig i och sen hörde man hans små tassar komma springandes. 

Han var så underbar och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. 

 
Tydligen var det verkligen viktigt för den här personen att poängtera hur mycket man väljer att ta sitt liv.

Det är ett oerhört dåligt, och faktiskt farligt sätt att se på självmord tycker jag. 

Ja, du dör till följd av en handling som du själv gör. Men vägen dit är så kantad av mörka tankar och ofta svår psykisk ohälsa att valet helt beror på de omständigheterna. Omständigheter som man absolut inte har valt själv.

När man lider av psykisk ohälsa har man inte heller särskilt stor kontroll över sina egna tankar. Det är ju lite det som är poängen med psykisk ohälsa, att man har tankar och känslor som är otroligt svåra att hantera. Jag vet precis hur hemska tankar man har. Jag vet hur övertygande dessa tankar är och jag vet hur svåra de är att kontrollera.

Jag vet alldeles för väl hur det är att ha tankar som säger att man inte duger, att allt man gör är fel och att det vore bättre om man var död. Jag vet hur det känns när självhatet är så stort och man kan inte för sitt liv se ljuset i tunneln. Allt blir bara mörkare och mörkare och tillslut kretsar alla tankar man har kring hatet och önskan att dö. Både för att själv slippa smärtan, men även till en stor del för att andra ska slippa mig. Jag vet hur det är när tankarna på döden kommer och ingenting kan stoppa dem. 

Jag har inget val, tankarna kommer och de säger åt mig att för mig och alla människor runt mig är det bättre att du dör. Det är bättre om du inte finns. Du är bara en börda som inte förtjänar att leva. Du bidrar inte med något på denna jord. Du är bara ett besvär. Du kostar pengar som du inte är värd. 

Alla hatar dig, du är så ful, äcklig, avskyvärd och jobbig. Alla skulle bli glada om du försvann från denna jord. Du har ingenting att leva för!

Men något som folk verkar har svårt att förstå är att jag själv aldrig har valt att ha dessa tankar och känslor som min psykiska ohälsa gett mig. Jag har aldrig valt att vilja dö!

Jag har kämpat hela mitt liv med att försöka mota dessa tankar och känslor och det är svårare än ni kan föreställa er. Dessa tankar och känslor är så otroligt kraftfulla och i princip omöjliga att kontrollera när man är där i mörkret. Tappar du kontrollen helt, ja då är risken väldigt stor att du dör.

Men trots att man inte har kontroll hålls man ansvarig för tankarna och vad de kan leda till.

Mer än en gång har jag stött på den där attityden att självmord är något man själv väljer, och därför är det inte lika hemskt när någon dör till följd av till exempel depression; som det är om någon skulle dö i cancer. 

För den som tog sitt liv "valde ju att dö". Men faktum är att de aldrig valde att må så dåligt att viljan att dö uppkom. Ingen frisk människa vill dö, det finns alltid en bakomliggande orsak till ett självmord.

Att säga att man "väljer att dö" är både skammande och nonchalant mot personens svåra lidande. 

Man förminskas och ogiltighetsförklaras så mycket i psykisk ohälsa att inte ens när den leder till döden anses det vara något allvarlig. 

4691 personer har dött till följd av självmord mellan åren 2013-2015, 

Fyratusen sexhundranittioen personer!

Fattar ni hur många människor det är. Förstår ni inte allvaret? Självmord är den vanligaste dödsorsaken hos ungdomar. Samtidigt som man vet att självmord är något som i många fall kan stoppas med rätt hjälp. Man vet att människor som försökt ta sitt liv, och varit en hårsmån ifrån att ha lyckats men mot alla odds överlevt, många gånger är glada över att de överlevde när de väl har blivit friska.

Hur kan vi som samhälle tillåta detta? Varför skammar och skuldbelägger vi personer till att lida i tystnad tills de lider i så stor grad att självmord blir slutresultatet för dessa människor? 

Varför bagatelliserar vi psykisk ohälsa och självmord trotts att vi ser konsekvenserna. 

Hur kan vi i detta århundrade har fler människor som dör av psykisk ohälsa än som dör i bilolyckor? 

Nej, Skärpning världen!

Gå in och följ, gilla och läs på @delaheladig Det är ett viktigt projekt som jobbar för ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Jag har varit med och bidragit. Var med du också! 

 

Om någon frågade mig "vad är psykisk ohälsa, och varför är det så viktigt att prata om det?", så skulle jag vilja säga att det finns inga enkla svar på vad psykisk ohälsa är. Man kan räkna upp diverse tillstånd, men varje människa är unik.

Jag tror att de flesta kan relatera till hur ångest känns. Kanske har man massor av läxor man inte är klar med eller känner ångest över något dumt man har gjort. Men den känslan är befogad, när man lever med ett ångestsyndrom har man ångest över allt och ingenting. Jag tror att många vet hur det känns att vara nedstämd och ledsen, kanske har din hund gått bort eller kanske du har bråkat med din bästa vän. Men är man deprimerad är man ledsen hela tiden och det är inte säkert att det ens finns något att vara ledsen för. Jag upplever att många har svårt att skilja på dessa saker. Så ofta får jag höra "alla är ledsna ibland", eller "ångest har alla".

Psykisk ohälsa är att ha känslor som inte står i proportion till verkligheten. Känslor som löper amok och inte går att kontrollera. Just det är en av anledningarna till att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa, att det krävs ökad kunskap om vad psykisk ohälsa är i allmänheten. De flesta skulle veta hur de skulle bemöta en vän som brutit sina ben. Men när själen är bruten blir det mycket svårare. Genom att prata mer öppet om psykisk ohälsa tror jag att man kan nå ut till fler människor och bidra med kunskap om hur det är att vara drabbad. - Sara Modigh

#delaheladig #psykiskohälsa #BlueCall @bluecallapp @saramodigh

Ett inlägg delat av #DelaHelaDig (@delaheladig) Feb 15, 2017 kl. 9:02 PST

 
Originalinlägget  som denna "nyhetsartikel" pratar om ligger inte längre uppe.  Men diskussioner kring det håller fortfarande i sig. Jag anser att det är en diskussion som är relevant inte enbart till detta blogginlägg skrivet av två unga killar, utan till en attityd som genomsyrar hela samhället. Attityden som tyvärr finns hos så många och det är att "Du duger bara om du är sexig"

Texten som dessa unga män skrev var absolut inte välskriven på något sätt och innehöll i princip bara massa smörja skrivet för att provocera. Smörja som kan vara potentiellt farlig.

Det finns en så otroligt stor kroppspress på unga tjejer och det är beklagligt och definitivt ingenting som man behöver spä på.

Inga tjejer behöver höra kommentarer som "Tjejer ska väga runt 50 kilo" eller "Man borde nästan dra en strandgräns på 60 kilo, för då hade stranden blivit fantastisk". 

Jag menar hur många tjejer har inte redan som det är stannat hemma för att de inte vill visa sig på stranden på grund av skam. Skam som just sådana här kommentarer ger. 

Det är problematiskt när vissa människor får för sig att andras kroppar är att betraktas som objekt enbart till för deras njutning. Att människor i deras omgivning enbart ska finnas där för att tillfredsställa dem. 

Det är den attityden jag får av dessa killarna, som dessutom verkar se sig själva som hjältar för att

"De vågar stå för vad de vill ha". Precis som om de är unika i att finna unga, smala, snygga tjejer attraktiva och gärna gapa om det i tid och otid. 

Men jag vill självklart poängtera att jag är av övertygelsen att vi alla berättigade att finna det vi tycker är tilldragande attraktivt. Är det så att du tycker att en liten och petite kvinna är det mest attraktiva som finns så får du självklart tycka det. Precis som om du finner Super-Sized Big Beautiful Woman det vackraste, eller vad som helst där emellan så är det helt okej oavsett!  

Om du föredrar blondiner över brunetter så är det så det är. Vill du hellre ha en lång tjej än en kort så är det ditt val. Ingen har någon rätt att säga till någon annan att de inte får känna sig attraherade av en viss typ av utseende. Det är upp till var och en att sköta sitt tycker jag. 

Jag tror inte heller direkt att man själv väljer vad man ska attraheras av. Vi influeras mycket av media och vår omgivning. Man ser ju tydliga trender i vad som anses sexigt genom årtiondena.

Många gånger tror jag knappt ens att vi reflekterar över vad och varför vi finner vissa ytliga drag mer attraktiva än andra. 

Kanske är det så att när det kommer till att attraheras av små kvinnor så handlar det om att vissa män gillar känslan av att få känna sig stor och manlig, och ha en liten kvinna vid sin sida hjälper till med det? Är man då inte så stor själv är det klart att kvinnan ifråga måste vara ännu mindre för att "passa".

Jag menar allt kan se stort ut i små händer ;)  Nej men skämt åsido.

Precis som att det är många tjejer som dras till långa män, antagligen för att de vill känna sig små, omhändertagna och beskyddade av sin karl. Finns det väl killar som vill känna sig som den där starka beskyddaren.

Jag ser ofta på diverse "söker-kärlek-inlägg" på Facebook eller Badoo att det som eftersökes är killar längre än en viss längd. 

Det är ju inte exakt samma sak, men ändå lika. Det handlar om ett fysiskt drag man finner attraktivt och önskvärt. 

Skillnaden ligger i att din längd är din längd och det är inget du kan göra något åt. 

Men med vikt kan förändring ske, och många nästan förväntar sig att kvinnan ska anpassa sig och göra den förändringen för att tillfredsställa mannen. Det blir ofta en enorm press och det bidrar till den ständigt ökande kroppshetsen. 

Det jag tänker är att det är helt och hållet okej att bara finna tjejer som väger under 50 kilo attraktiva, men att som "känd" använda sin tid i rampljuset till att sitta och skriva om att tjejer bara kan vara attraktiva om de väger under 50 kilo är inte okej. Att använda det inflytande man har till att befästa osunda ideal och trycka ner en grupp människor är rent av oansvarigt! 

Jag tror dessutom att dessa killar skulle behöva inse att kvinnor inte existerar för att enbart behaga dem, och kvinnor ska inte heller behöva känna att det är så det är och ska vara. 

Så stället för att fokusera på hur "alla kvinnor borde se ut" och hur fantantisk stranden skulle vara om man uteslöt alla som väger över 60 kilo från den, så kanske man kan fokusera på hur man bemöter sina medmänniskor. Typ växa upp lite och bli en respektabel person. 

Håll dina preferenser för dig själv, det är ingen mer än du själv behöver veta dem ändå!
Syns på stranden i sommar, för jag tänker inte gömma mig i vassen för att skydda era små känsliga ögon. 

Hoppas det bränner ordentligt i dem!   

När man har varit ihop med någon i över tio år känns det nästan som om man är en och samma person. 

Utan Jakob är jag inte hel, för han är en så stor del av mitt liv.

Han är min underbara, dumma, söta, klantiga, omtänksamma och ibland smått korkade halva.
Jag älskar hur vi kan vara löjliga tillsammans, jag älskar alla stunder då vi skrattar tillsammans, jag älskar tryggheten och att vi har varandra.
Även om vi bråkar ibland och det har vart jobbigt i perioder så har vi hållit ihop. Vi har hittat vår väg och vi väljer att gå den tillsammans. Vi är en familj, Jakob, jag och de tokiga små katterna.

 
Mitt liv skulle vara så tomt utan denna lilla familjen. Jag är så tacksam över att ha hittat kärlek.

Jag säger det kanske inte ofta nog. För tyvärr har jag svårt att uttrycka dessa känslor.

Kanske av rädslan att bli sårad eller rädslan för att bli lämnad.
Men jag älskar verkligen Jakob mer än något annat. Ibland så mycket att det skrämmer mig.

Jag kan tänka på Jakob och jag känner att jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat.

Men det är en härlig värk!

Ett av mina bästa och käraste minnen ur vårt förhållande var någon gång i början vårt förhållande. Vi var båda sjuka och ensamma hemma hos min mamma.
Vi bar in datorn i mitt sovrum och satt och spelade datorspel och åt glass hela dagen.
Det var så mysigt och fint.

En annan gång några år senare låg vi i badkaret och tittade på skräckfilm. Vi tyckte att det lät så härligt att ligga i det varma avslappnande vattnet och mysa.
Men ibland är tanken så mycket bättre än verkligheten. Det tog inte lång tid innan vi låg i det becksvarta badrummet och skakade av köld och säkert skräck också haha

På tal om skräck och minnen, jag minns när vi tittade på det första avsnittet av American Horror Story. Vi höll på att baka kakor till något och bestämde oss för att titta på tv-serier medan vi väntade på att kakorna skulle bli klara i ugnen.
Vi tog med vår bärbara dator in i köket, släckte ner alla lampor och startade en serie vi hört mycket positivt om.
Nackdelen med att baka och samtidigt titta på en "horror story" visade sig ungefär tio minuter senare, när äggklockan ringde och vi båda flög en meter upp i luften. Jag minns fortfarande hur rädda vi blev.

Det finns så många fina och roliga minnen som jag ock Jakob delar,

som den gången vi låtsas gifte oss på Esplanaden i Huskvarna, en vän plockade blommor ur rabatterna och en annan var "präst" och höll i vigselceremonin. Tänk om vi vetat då att vi faktiskt skulle gifta oss på riktigt en dag.  Jag minns en gång för inte alls länge sedan när Jakob trillade ner i en liten bäck. Han skulle agera fotograf och ta tjusiga bilder till ett blogginlägg, och i jakten på den perfekta vinkeln gled han rätt ner i bäcken han stod bredvid haha.  Jag minns ocksp när han en gång skulle följa mig till busshållplatsen och vi såg en överkörd gädda på vägen.
Jakob blev då så skärrad av synen att han gick hem och skrev en dikt om denna mosade gädda.

Fisk är slajm,
mycket äckligare än dajm,
för det är gott till tusen!
fisk ska vara frusen,
å slängd i en sjö,
all fisk ska vara dö!

Att tänka tillbaka och minnas fina eller roliga stunder gör mig så varm inombords, och i äran av att det är alla hjärtans dag idag så ska jag fokusera på att minnas alla fina minnen jag har med Jakob.

Det skrämmer mig att för varje dag som går är jag ännu en dag längre ifrån livet med mamma. 

Ännu en dag längre ifrån det livet jag hade med henne och jag är så rädd att jag kommer glömma det livet, glömma henne. Redan nu känns det så normalt att leva utan mamma, att det är svårt att föreställa sig hur livet skulle vara om hon fortfarande fanns här. 

Om jag får leva och bli äldre än min mamma fick bli, så kommer jag ha levt längre utan min mamma än jag fick leva med henne. Det är en otäck tanke, att en dag, om jag har turen med mig, kommer jag att ha levt längre utan min mamma, kanske till och med att ha levt längre utan mamma än hon fick leva. 

Saknaden efter mamma är så stor, och smärtan efter förlusten är ofantlig.

Mammas bortgång har fört med sig en sådan väldig skräck att döden ska slå till på det viset igen. Helt utan förvarning och helt utan chans att förbereda sig.

Att min tillsynes helt friska knappt 44 år gamla mamma kunde dö i sömnen utan att någon, inte ens hon själv, visste att hon var sjuk har påverkat mig väldigt mycket.

Det är som om jag bara går och väntar på att det ska upprepas igen. Jag bara väntar på att någon i min närhet ska dö. 

De senaste dagarna har just den där skräcken varit extra stor, för Jakob har varit sjuk.

Han har vart så trött, så blek och haft värre huvudvärk än han någonsin haft tidigare, och mina tankar har direkt gått till stroke, hjärnblödning, hjärnhinneinflammation, hjärntumörer och till och med hjärtinfarkter. Alla tänkbara livshotande sjukdomar har poppat upp i min hjärna och jag har varit övertygad om att han varit på väg att dö. 
Jag lyssnar på hans andetag och nästan förväntar mig att varje andetag han tar kommer vara hans sista.
Varje gång han reser sig förväntar jag mig att han ska falla ner död.
På morgnarna vågar jag knappt öppna ögonen av rädslan över vad som skulle möta min blick, rädslan över att hitta Jakob död.

Det är aldrig någonsin någon som har sagt åt mig att "rycka upp mig" från min MS. Jag undrar varför?

Jag har ju fått höra det så många gånger om min depression och min ångestproblematik.
Alla tre är ju sjukdomar som sitter i hjärnan, så jag förstår inte hur man kan bli så olika behandlad och bemött beroende på vilken sjukdom man har där inne i huvudet.

Varför är det okej att säga åt mig att skärpa mig och gå upp ur sängen när jag är lamslagen av en bedövande nedstämdhet. Men när det är min MS som ger mig en förskräcklig fatigue är det helt berättigat att ligga kvar i sängen. ©Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa MS och livet.

Jag lovar er att jag aldrig skulle ligga i sängen hela dagarna om jag hade ett annat val. 

Om jag hade fysiskt eller psykisk klarat av att jobba så hade jag självfallet gjort det. 

Om det dök upp en ande som kunde trolla bort all min problematik hade jag aldrig tvekat. För det är inte ett roligt liv att leva isolerad med sitt dåliga mående. Att inte vara en del av det normala samhället.

Men det är så mitt liv ser ut. Jag kan inte leva som en frisk individ när jag inte är frisk. 

Den problematik jag har hindrar mig från att kunna göra saker som andra kan. 

Att då bli beskylld för att vara lat eller liknande gör mig så arg, för jag lovar att jag kämpar mer än vad du gör på ditt lilla jobb. 

Hela mitt liv är en kamp och fick jag välja mellan psykisk och fysisk ohälsa skulle jag välja fysik alla dagar i veckan. 

För där får man i alla fall förståelse.

Jag tror inte någon som inte själv har varit där förstår hur det känns när man mår så dåligt att man inte kan få den minsta sak i sitt liv att fungera, och då ständigt får höra "Men skärp till dig", "Det är bara att ta sig i kragen", "Du överdriver", "Du är bara lat", "Psykisk ohälsa existerar inte", "Du är en svag individ" och så vidare i oändlighet. ©Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa MS och livet.

Att ständigt bli misstrodd och få sin ohälsa förminskad tar på psyket, och det tar onödig kraft från mig. 

Livet blir så mycket lättare om man får hjälp och stöttning från sin omgivning, något som folk varit väldigt snälla med när det kommer till min MS. 

Sen jag fick denna fysiska diagnosen har jag verkligen märkt hur stor skillnad det är mellan att ha en psykisk diagnos och en fysisk och det är så tråkigt att det ska se ut så. Det är år 2017 och fortfarande fattar inte människor allvaret i psykisk ohälsa. 

Att det förekommer en hel det fördomar och förutfattade meningar kring psykisk ohälsa lär ju ingen ha missat. En psykisk diagnos är ingenting som någon vill bli drabbad av. Precis som ingen vill bli sjuk i någon fysisk sjukdom. 

Men med psykisk ohälsa är det inte bara en själv som vill undslippa en diagnos, nej är du drabbad vill andra undslippa dig också. 

Överallt på nätet ser man människor som söker vänner eller kärleken, och tyvärr även många av dessa som undanber just människor med en psykisk diagnos. 

Jag undrar ju då lite varför det känns socialt acepterat att skriva att man inte vill träffa någon med en psykisk diagnos, men inte att skriva att man undanber människor med en fysisk diagnos. 

Jag har aldrig sett någon skriva att den inte vill dejta någon med MS till exempel. 

Självklart vill man väl aldrig att den man ska leva sitt liv med är sjuk på något sätt. Men att välja bort människor med vissa diagnoser känns bara fördomsfullt och obildat. 

En människa är inte en diagnos och en diagnos innebär inte att människan är annorlunda en människa utan diagnosen. Att man har vissa problem betyder inte nödvändigtvis att det är något som påverkar relationer. 

Det är lite därför jag sällan pratar om mina exakta diagnoser. Jag har inga problem med att berätta att jag lider av psykisk ohälsa. Men jag avskyr när jag blir dömd efter en förutfattad bild av en diagnos. För tyvärr är det ju så att så fort man nämner en psykisk diagnos får människor en bild i huvudet om hur jag är som person baserat på deras fördomar om diagnosen. 

Att bli dömnd på det sättet av någon som inte ens tagit sig tid att lära känna mig tar hårt. 

För jag är en människa och bara för att jag har en psykisk problematik betyder det inte att jag enbart är en steriotyp eller att jag är som tagen ur diagnosmanualen. 

Jag och alla andra människor som har någon form av ohälsa är alla vanliga människor med intressen, mål, olika styrkor och svagheter. Våra svagheter råkar bara ha ett namn.